Jag har nyss kommit till insikten att jag hatar mina föräldrar. Jag blir förbannad, bara att jag tänker på dem. Det värsta av allt är att jag inte vet anledningen varför jag känner denna ilska eller om den är befogad.
När jag tänker tillbaks på min barndom så har jag svårt att minnas allt för mycket (vilket gör mig orolig att jag har dåligt minne). De minnen jag har, är enbart från när föräldrarna bråkade och jag alltid gick emellan för att få slut på bråket. Efter ett tag gick de isär och pratade skit om varandra med mig konstant och de gånger jag pratarmed dem så fortsätter detta och jag är deras personliga psykolog för att de inte har några egna vänner förutom på jobbet.
De lärde mig aldrig att lita på mig själv eller få självförtroende. De lärde mig INGA kunskaper om hur man tar hand om sig själv (tvätta, laga mat etc). De lärde mig heller inte hur man var social och skaffade vänner, eller hur man ska bete sig. De förväntade sig dock att jag skulle kunna allting. Aldrig kunnat prata om någonting med dem då de är så emotionellt omogna och passiva. Om man säger fel sak tar de illa upp. Behöver alltid skämta om allting och vara glad eller hata på det de hatar på för att det inte känns som att de kan ta hand om sig själva. Mor min jämförde mig med en seriemördare en gång och sade att jag gör alla mina livsval för att göra henne ledsen(detta sade hon medans jag mådde väldigt dåligt, kanske var depression men jag vet inte, var mellan 15-18år). Dessa livsval var saker som att flytta till en ny stad och plugga på universitetet för att sedan flytta utomlands och satsa på karriär. Ska tilläggas att de inte är utbildade och ena har suttit i skuld och den andra är lika finansiellt inkapabel.
Far min sover hela dagarna och har aldrig vågat säga emot sin egen mor samt är tillsammans med någon han avskyr. Han är väldigt passiv och vågar inte göra någonting känns det som, ingenting är någonsin hans fel heller. Aldrig fått någon support av någon av dem och när jag lyckats med någonting som de "egentligen" skulle varit med och stöttat men inte hunnit med så försöker de få mig att må dåligt för att de ha gjort ett misstag. Till råge på allt så har min far uttryckligen sagt att hans anledning att skaffa barn, har att gör med att han ska ha sällskap när han blir gammal. Detta sa han innan jag var myndig också.
När jag var runt 17 så bröt jag ihop framför min mor och berättade hur mycket jag hatade livet och att jag varken brydde mig om jag levde eller dog. Hennes svar var att jag var för smart för att hon skulle kunna förstå min tankegång. Efter detta har denna händelse inte nämnts igen.
De har aldrig kunna tagit beslut och är som två vuxna barn (även om de har egna hus och sambos, dessa sambos har också alla världens bekymmer och känns lika omogna). Även om jag känner en aggression mot dem så tycker jag alltid att de ser sorgsna ut, vilket får mig att bli förvirrad. Det känns inte som jag borde vara irriterad och känna detta hat men samtidigt känner jag att de inte borde skaffat barn om de ändå är så emotionellt omogna och passiva.
Alla sociala färdigheter och allt annat som jag lärt mig är på egen hand. För de gånger jag frågat om hjälp så har jag inte fått någon. Ska tilläggas att jag har lätt för det sociala nu för tiden och anses som karismatisk. Men det känns inte som jag kan klicka med någon annan även om motsatta parten känner att de klickar med mig.
Det som gör mig så förbannad, tror jag, är att de är så passiva och de gånger man pratar med dem så är det som att prata med en vägg. De har inga egna ambitioner vilket får mig att inte vilja dela med mig av mina. De tror att deras enda plats i universum är att jobba åt deras chefer och förtjäna deras lön. Själv sitter jag på en chefposition vilket också får mig att må dåligt då alla människor med mycket pengar och som har en chefstitel är onda enligt dem. De tror också på konspirationer ska tilläggas. Exempelvis ödelmänniskor och dylikt. Har aldrig haft en riktig relation med någon av dem känns det som och mor min har varit avundsjuk och hatat på min bonusmor hela mitt liv vilket gjorde att jag inte försökta bygga en relation med henne heller. En sista sak också är att de alltid satt mina bonusföräldrar framför mig och mitt syskon.
Ursäkta dålig och lång text men jag skriver detta medans jag känner mig irriterad. Vet inte vad jag vill få ut av denna text, input antar jag. Känner mig så förbannad när jag tänker på dem men känns samtidigt inte som den ilskan är befogad.
När jag tänker tillbaks på min barndom så har jag svårt att minnas allt för mycket (vilket gör mig orolig att jag har dåligt minne). De minnen jag har, är enbart från när föräldrarna bråkade och jag alltid gick emellan för att få slut på bråket. Efter ett tag gick de isär och pratade skit om varandra med mig konstant och de gånger jag pratarmed dem så fortsätter detta och jag är deras personliga psykolog för att de inte har några egna vänner förutom på jobbet.
De lärde mig aldrig att lita på mig själv eller få självförtroende. De lärde mig INGA kunskaper om hur man tar hand om sig själv (tvätta, laga mat etc). De lärde mig heller inte hur man var social och skaffade vänner, eller hur man ska bete sig. De förväntade sig dock att jag skulle kunna allting. Aldrig kunnat prata om någonting med dem då de är så emotionellt omogna och passiva. Om man säger fel sak tar de illa upp. Behöver alltid skämta om allting och vara glad eller hata på det de hatar på för att det inte känns som att de kan ta hand om sig själva. Mor min jämförde mig med en seriemördare en gång och sade att jag gör alla mina livsval för att göra henne ledsen(detta sade hon medans jag mådde väldigt dåligt, kanske var depression men jag vet inte, var mellan 15-18år). Dessa livsval var saker som att flytta till en ny stad och plugga på universitetet för att sedan flytta utomlands och satsa på karriär. Ska tilläggas att de inte är utbildade och ena har suttit i skuld och den andra är lika finansiellt inkapabel.
Far min sover hela dagarna och har aldrig vågat säga emot sin egen mor samt är tillsammans med någon han avskyr. Han är väldigt passiv och vågar inte göra någonting känns det som, ingenting är någonsin hans fel heller. Aldrig fått någon support av någon av dem och när jag lyckats med någonting som de "egentligen" skulle varit med och stöttat men inte hunnit med så försöker de få mig att må dåligt för att de ha gjort ett misstag. Till råge på allt så har min far uttryckligen sagt att hans anledning att skaffa barn, har att gör med att han ska ha sällskap när han blir gammal. Detta sa han innan jag var myndig också.
När jag var runt 17 så bröt jag ihop framför min mor och berättade hur mycket jag hatade livet och att jag varken brydde mig om jag levde eller dog. Hennes svar var att jag var för smart för att hon skulle kunna förstå min tankegång. Efter detta har denna händelse inte nämnts igen.
De har aldrig kunna tagit beslut och är som två vuxna barn (även om de har egna hus och sambos, dessa sambos har också alla världens bekymmer och känns lika omogna). Även om jag känner en aggression mot dem så tycker jag alltid att de ser sorgsna ut, vilket får mig att bli förvirrad. Det känns inte som jag borde vara irriterad och känna detta hat men samtidigt känner jag att de inte borde skaffat barn om de ändå är så emotionellt omogna och passiva.
Alla sociala färdigheter och allt annat som jag lärt mig är på egen hand. För de gånger jag frågat om hjälp så har jag inte fått någon. Ska tilläggas att jag har lätt för det sociala nu för tiden och anses som karismatisk. Men det känns inte som jag kan klicka med någon annan även om motsatta parten känner att de klickar med mig.
Det som gör mig så förbannad, tror jag, är att de är så passiva och de gånger man pratar med dem så är det som att prata med en vägg. De har inga egna ambitioner vilket får mig att inte vilja dela med mig av mina. De tror att deras enda plats i universum är att jobba åt deras chefer och förtjäna deras lön. Själv sitter jag på en chefposition vilket också får mig att må dåligt då alla människor med mycket pengar och som har en chefstitel är onda enligt dem. De tror också på konspirationer ska tilläggas. Exempelvis ödelmänniskor och dylikt. Har aldrig haft en riktig relation med någon av dem känns det som och mor min har varit avundsjuk och hatat på min bonusmor hela mitt liv vilket gjorde att jag inte försökta bygga en relation med henne heller. En sista sak också är att de alltid satt mina bonusföräldrar framför mig och mitt syskon.
Ursäkta dålig och lång text men jag skriver detta medans jag känner mig irriterad. Vet inte vad jag vill få ut av denna text, input antar jag. Känner mig så förbannad när jag tänker på dem men känns samtidigt inte som den ilskan är befogad.
