Hatar mina föräldrar och hela min släkt

Dom födde dig och du fick säkert mat, varför hata. Du fick forma dig själv istället för att bli formad av några psykfall. Hade du växt upp idag kanske du hade blivit itutad att du ska kapa din penis för du är en tjej. Så jag tror du kan vara nöjd.

Klipp banden och fokusera på ditt liv. De är så galna, mår så psykiskt dåligt själva, och kommer bara att fortsätta dra ner dig i skiten och ta energi om du fortsätter att umgås med de. Är imponerad att du lyckats så väl i livet, trots att du i princip motarbetats av din föräldrar. Var stolt över dig själv!

Tack för svaret men jag är 30+ och har gjort utlandsmission. Arbetar just nu inom det civila, så jag kan ta hand om mig själv så enligt mitt eget tycke handlar det nog inte om bortskämdhet eller snöflinga. Jag vet inte hur jag ska gå vidare kring dessa tankar dock. Vilket med stor sannolikhet beror på att jag inte fick någon vuxenguidning under min uppväxt. Därav vänder jag mig till er för att få lite input kring detta.

Edit: Jag blir förvånad över min reaktion kring mina föräldrar, därav vänder jag mig till flashback för input.

terapi borde va en bra start.. sen får du nog gå ut ur din comfort zone och det är då du växer. män mognar senare så du har fortfarande en chans å lära dig allt de där

Du måste berätta för dem om dina tankar om din uppväxt .
Du måste berätta för dem på ett sånt sätt att de förstår innebörden av vad du säger .
Det gjorde jag till min autistiska mamma vars special ämne var att hata män .
Och till min asberger pappa som besökte mig 4 gånger på 40 år ..

Jag har nyss kommit till insikten att jag hatar mina föräldrar. Jag blir förbannad, bara att jag tänker på dem. Det värsta av allt är att jag inte vet anledningen varför jag känner denna ilska eller om den är befogad.

När jag tänker tillbaks på min barndom så har jag svårt att minnas allt för mycket (vilket gör mig orolig att jag har dåligt minne). De minnen jag har, är enbart från när föräldrarna bråkade och jag alltid gick emellan för att få slut på bråket. Efter ett tag gick de isär och pratade skit om varandra med mig konstant och de gånger jag pratarmed dem så fortsätter detta och jag är deras personliga psykolog för att de inte har några egna vänner förutom på jobbet.

De lärde mig aldrig att lita på mig själv eller få självförtroende. De lärde mig INGA kunskaper om hur man tar hand om sig själv (tvätta, laga mat etc). De lärde mig heller inte hur man var social och skaffade vänner, eller hur man ska bete sig. De förväntade sig dock att jag skulle kunna allting. Aldrig kunnat prata om någonting med dem då de är så emotionellt omogna och passiva. Om man säger fel sak tar de illa upp. Behöver alltid skämta om allting och vara glad eller hata på det de hatar på för att det inte känns som att de kan ta hand om sig själva. Mor min jämförde mig med en seriemördare en gång och sade att jag gör alla mina livsval för att göra henne ledsen(detta sade hon medans jag mådde väldigt dåligt, kanske var depression men jag vet inte, var mellan 15-18år). Dessa livsval var saker som att flytta till en ny stad och plugga på universitetet för att sedan flytta utomlands och satsa på karriär. Ska tilläggas att de inte är utbildade och ena har suttit i skuld och den andra är lika finansiellt inkapabel.

Far min sover hela dagarna och har aldrig vågat säga emot sin egen mor samt är tillsammans med någon han avskyr. Han är väldigt passiv och vågar inte göra någonting känns det som, ingenting är någonsin hans fel heller. Aldrig fått någon support av någon av dem och när jag lyckats med någonting som de "egentligen" skulle varit med och stöttat men inte hunnit med så försöker de få mig att må dåligt för att de ha gjort ett misstag. Till råge på allt så har min far uttryckligen sagt att hans anledning att skaffa barn, har att gör med att han ska ha sällskap när han blir gammal. Detta sa han innan jag var myndig också.

När jag var runt 17 så bröt jag ihop framför min mor och berättade hur mycket jag hatade livet och att jag varken brydde mig om jag levde eller dog. Hennes svar var att jag var för smart för att hon skulle kunna förstå min tankegång. Efter detta har denna händelse inte nämnts igen.

De har aldrig kunna tagit beslut och är som två vuxna barn (även om de har egna hus och sambos, dessa sambos har också alla världens bekymmer och känns lika omogna). Även om jag känner en aggression mot dem så tycker jag alltid att de ser sorgsna ut, vilket får mig att bli förvirrad. Det känns inte som jag borde vara irriterad och känna detta hat men samtidigt känner jag att de inte borde skaffat barn om de ändå är så emotionellt omogna och passiva.

Alla sociala färdigheter och allt annat som jag lärt mig är på egen hand. För de gånger jag frågat om hjälp så har jag inte fått någon. Ska tilläggas att jag har lätt för det sociala nu för tiden och anses som karismatisk. Men det känns inte som jag kan klicka med någon annan även om motsatta parten känner att de klickar med mig.

Det som gör mig så förbannad, tror jag, är att de är så passiva och de gånger man pratar med dem så är det som att prata med en vägg. De har inga egna ambitioner vilket får mig att inte vilja dela med mig av mina. De tror att deras enda plats i universum är att jobba åt deras chefer och förtjäna deras lön. Själv sitter jag på en chefposition vilket också får mig att må dåligt då alla människor med mycket pengar och som har en chefstitel är onda enligt dem. De tror också på konspirationer ska tilläggas. Exempelvis ödelmänniskor och dylikt. Har aldrig haft en riktig relation med någon av dem känns det som och mor min har varit avundsjuk och hatat på min bonusmor hela mitt liv vilket gjorde att jag inte försökta bygga en relation med henne heller. En sista sak också är att de alltid satt mina bonusföräldrar framför mig och mitt syskon.

Ursäkta dålig och lång text men jag skriver detta medans jag känner mig irriterad. Vet inte vad jag vill få ut av denna text, input antar jag. Känner mig så förbannad när jag tänker på dem men känns samtidigt inte som den ilskan är befogad.

Kan bara upprepa: terapi. En del sår och skador kan man behöva hjälp med, och väldigt skönt efteråt.

Dessutom: säg upp bekantskapen. Minst lika skönt. Såvida du inte kommer från ett medelhavsland med la familia eller tillhör någon jävla klan, så finns det INGET som säger du måste ha kontakt med din familj!! ”De gav dig mat” . Vad är det för jävla nonsensargument. Det tror fan de gav dig mat. De var ju deras idé att sätta dig till världen. Det är som om du skulle vara tacksam för en kastad livboj även om den kastas av samma person som slängde dig i sjön.

Förstår hur du känner, har också ett komplicerat förhållande till mina föräldrar. Kände förr ett ganska stort hat som växte ju äldre jag blev, precis som du räckte det med att jag tänkte på dem så kände jag käkarna spännas åt. Men idag kan jag trots allt umgås med dem på en lagom nivå och vi kan prata om saker.

Det som fick mig att släppa hatet var främst att jag insåg en sak: de själva hade knepiga föräldrar som saknade förmågan att lära dem att bli som människor (mina far- och morföräldrar alltså) och en knepig uppväxt överlag. Säger inte att det gjorde att jag förlåtit dem helt för saker som hänt, men jag fick en förståelse. Och då släppte hatet (ett bagage som är skönt att slippa).

Du kanske kan lura med dem på "familjeterapi"? (Typ som parterapi fast för familjer) Då tror jag de tagit det du säger på större allvar och får höra sanningens ord både från dig och terapeuten.

Tack för inputen.



Det är just denna bit som gör mig så förvirrad. Föräldrarna samt mina mor och farföräldrar har alla varit så passiva och konflikträdda. De gör det till en sådan stor sak att bara säga emot någon. Därav har de nog inte haft det så lätt under uppväxten heller. Mor min hade aldrig en pappa exempelvis. Detta gör det ju självklart svårt för mig att vara arg allt för länge och tycker snarare synd om dem (då problematik verkar finnas samtliga generationer innan mig). Ilskan blir dock större när jag ifrågasätter (för mig själv) varför man skulle skaffa barn om man inte kan ta hand om sig själv (mentalt). För min del hade det varit obegripligt att skaffa barn innan jag hade nog med pengar och mental stabilitet.

De har alltid trott att andra vet bäst och sätter andra människor på någon typ av piedistal. Helt enkelt gör de totala motsatsen mot vad jag försöker åstadkomma. Deras negativa och hatiska synsätt mot folk med utbildning och pengar bidrar också till att jag mår dåligt över det jag åstadkommit, då mina mål och framgångar går emot exakt vad föräldrarna tycker. I grund och botten tror jag dock att det är deras passivitet och passiva aggressivitet(när de är irriterade) som gör mig arg. Förmodligen beror detta på att jag aldrig visste vad jag skulle göra när jag var ung då de inte guidade mig och nu när jag är vuxen och beslutsam så inser jag hur det påverkade mig som ung.

MEN som sagt så är jag så förvirrad och vet inte hur jag ska tänka kring detta.
Tack för inputen.

Ok, tack för förtydligandet. Men då låter det ju som att du på egen hand brytit "familjetraditionen" och hittat en egen väg i livet. Just det verkar de ha svårt att förstå och detta är kanske kärnan i er konflikt?

Det är ju något ni förmodligen hade behövt sätta Er ner och snacka igeom, helst på neutral mark med en oberoende part (terapeut). Om man vill ha en lösning menar jag. Annars blir det nog svårt.

Mina föräldrar och syskon hade till exempel extremt svårt att acceptera att jag röstade på SD 2010 (de röstar V, MP osv), kan tänka mig att den känslan är lite samma hos dig nu, att man är en "outcast" liksom. Men samtidigt, vi väljer våra vänner och de vi vill umgås med, vår familj har vi aldrig frivilligt valt. När vi är vuxna kan man faktiskt bryta med dem om allt man får är negativitet, vi måste ju inte umgås om man ska vara helt ärlig.

Men jag röstar för att ge samtalet ett försök i alla fall men oavsett önskar jag dig lycka till!