Vi som har haft hjärtinfarkt

Fick för 2-5 år sedan hjärtinfarkt och var då 60-65 år gammal. Det började efter att jag sovit i soffan en stund, kanske en timme högst. Hade ätit sen middag och brukar bli trött en stund efter. Inte ovanligt att jag slumrar till en stund om jag är hemma. När jag vaknade hade jag ont i vänster arm likt att den sover. Trodde att jag legat på den men kom på att jag legat på höger sida så det förklarade inte det hela. Hade också ont i bröstet, en tryckande känsla. Var även svettig. Klockan var runt 21 och det var fredag.

Då jag har astma så trodde jag att det var den som var ansträngd och gjorde det svårt och tungt att andas. Kvällen var jobbig och jag satte i mig extra medicin mot astma. Det var väldigt jobbigt och tog på krafterna. Mådde även illa och tänkte att jag kanske ätit något som inte var bra. Kunde dock inte spy. Kom väl i säng ungefär 23 men hade väldigt svårt att sova fastän jag var helt matt. Det var jobbigare att ligga ner än att sitta.

Sov väl till och från och satt ofta upp i sängen, somnade även så. Vaknade någon gång runt 05 av att det bubblade i magen, mådde illa, tryck på bröstet och fortfarande sovande vänsterarm. In på toa och magen tömdes i raketfart genom baken. Kunde fortfarande inte spy fastän det kändes som man skulle göra det. Försökte sova igen med något att spy i bredvid om det skulle bli akut. Hade även haft en handduk jag torkat svett med som nu var dyngsur.

Låg kanske till runt 07 lördag morgon och började sen att goggla symtomen och läsa på 1177. Det som verkade vara närmast var, om jag nu minns rätt, hjärtsäcksinflammation. Förstod inget. Nu var nog klockan ungefär 09 och det hade pågått i 12 timmar och blev bara värre och värre. Jag ringde 1177 och hamnade i telefonkö, den beräknades till runt 70 minuter. Satt där några minuter men la sen på då jag inte orkade längre.

Tänkte fram och tillbaka och visste inte vad jag skulle göra. Hade svårt att tänka klart av all smärta. Måste ha hjälp med vad jag ska göra som gör speciellt andningen bättre. Ringde 112 och tänkte att de blir väl arg på mig. De svarade snabbt. Jag berättade mina symtom. Ont i bröstet likt någon stod på det, svårt/tungt att andas, stickande i hela vänster arm, illamående, otrolig svettning ...

Fick till svar direkt att det var en ambulans på väg till mig och den beräknades vara där om 8 minuter. Du har fått en hjärtinfarkt. Är du ensam, är dörren öppen, kan någon öppna, är du hemma i din bostad, är det din mobil ...? De frågade inte vem jag var utan de hade ju mobilnummer vilken är registrerad så de hade alla personuppgifter redan samt var jag bor.

Sedan kom ambulansen och de tog EKG, ställde en massa frågor, satte dropp, gav smärtlindrande osv. EKG:et skickades automatiskt till läkare på sjukhuset som verifierade en hjärtinfarkt och förberedde operation. Blåljus och sirener till sjukhuset. Väl där så åkte jag direkt in på operation, massor av folk där för min skull och fick ett blodkärl vidgat. Sedan var jag inlagd i 4 dagar.

Fick medicinering utprovad, syresättning i näsan då den var dålig och fick även reda på att jag hade diabetes 2. Hade ständigt på mig ett EKG och syremätning i ett finger. De stod och tittade så att jag verkligen tog medicin som var i tablettform. Märkligt var att jag bara någon timme efter operation satt i sängen och undrade varför jag var på sjukhus och inte fick lämna sängen. Så bra mådde jag då. Fick även hjärtat noga undersökt under tiden jag var inlagd och det var utan skador efter infarkten.

Sedan gick en längre tid med olika sjukhusbesök, provtagningar, ändringar av medicin och styrka, gruppträning med andra med liknande problem. Har mängder med medicin och går fortfarande på undersökningar regelbundet. Har fått känningar i bröstet vid några tillfälle. Förmodligen utlösta av stress eller för hård ansträngning. Har då kunnat häva de med vila och nitroglycerinspray jag alltid har på mig nu.

Säga vad man vill om svensk sjukvård men när det verkligen gäller så är den förstklassig och räddar liv. Detta ledde till en säker död eller ivf ett handikapp för inte speciellt länge sedan. På gruppträningen fanns både överviktiga och de som inte var det så detta är inte det enda skälet till hjärtinfarkt fastän det säkert påverkar starkt. Kostvanorna påverkar säkert mycket tillsammans med ärftliga gener.

Efter operationen tog det runt 1,5 dygn innan jag kissade och kanske 2 innan jag bajsade fastän jag både åt och drack mest hela tiden efter vad som serverades. Kaffe fick jag extra mycket av efter egen begäran. Allt mättes som jag drack för att sedan även mätas när det kom ut. Så man fick kissa i en flaska. Märkligt att kroppen först i panik gör sig av med allt och sedan inte vill lämna det ifrån sig. Kissade, tror det var, runt 7-8 dl varje gång de första 3 gångerna efteråt. Sen tyckte de det var bra så då behövdes det inte mätas längre.

Hur var din hjärtinfarkt?
Hur upptäckte du den?
Hur snabbt fick du den åtgärdad, var det kö eller långt till sjukhus?
Har du fått flera infarkter senare och i så fall efter hur lång tid?
Har du kunnat gå ner i vikt?
Hur mår du idag?
Har du fått andra besvär?

Jag har haft otroliga mardrömmar och nära döden upplevelser. Är rädd för att dö. Är rädd för att somna då jag inte vet om jag ska vakna igen. Detta har gett mig problem att somna. Kan vara uppe ibland i 1-1,5 dygn innan jag somnar av utmattning. Måste ha tv eller något igång, med timer, så att jag lyssnar på det istället för att börja tänka. Men inte för intressant.

Börjar jag tänka på att jag inte ska somna börjar jag hyperventilera och kan naturligtvis inte somna eller ens ligga ner. Har ju inte heller direkt någon att prata med om detta utan får rådet att slappna av. Lätt att säga men svårt att göra. Vill ju helst inte heller börja med sömnmedicin, man vill ju kunna vakna om man måste. Bajset är inte i normal konsistens, något för löst, och svårtorkat.

Blev berörd av din historia. Ingen egen erfarenhet men tänkte på min far fick en stroke för ett par månader sedan. Han fick ingen hjärtinfarkt som du berättar om men hoppas det är okej att jag skriver ändå. Han är i 60-65 års åldern, fortfarande i arbete utan en tanke på att ta pension. Fysiskt aktiv, ingen övervikt, frisk och har aldrig tagit några mediciner bortsett från någon Alvedon eller Ipren då och då. Från ena dagen till den andra vändes livet upp och ned när han insjunkande.

Min far fick förstklassig vård och fick hjälp otroligt snabbt. Flögs till närmaste universitetssjukhus och opererades akut. Blodproppen kunde de ”suga ut” genom att föra in en speciell kateter via ett blodkärl i ljumsken och vidare upp till hjärnan. Han nämner dagligen hur tacksam han är över vården. Han har fortfarande kvarstående bortfall men är åter i arbete (ej fulltid) och klarar av att köra bil. Blodproverna och alla andra tester som genomfördes akut kunde inte påvisa förhöjda blodfetter, diabetes eller annan bakomliggande sjukdom (tex förmaksflimmer) som kan visa på vad som orsakade den stora blodproppen han fick.

Egentligen inget svar på din fråga, tänkte bara på min far som dagligen är så tacksam över den avancerade och bra vård han fick (precis som du beskriver i ditt inlägg). Hade det inte varit för den fantastiska vården så hade han med största sannolikhet inte levt idag. Som anhörig är det skrämmande att tänka på, kan inte förstå hur det kan kännas för personen själv som drabbas av akut, svår och livshotande sjukdom.

Önskar dig i alla fall allt gott och hoppas du från svar från andra med liknande erfarenhet av hjärtinfarkt.

Trevligt att det ändå fick bra för dig, du kanske ska prata med din vårdcentral eller ol du går på någon mottagning? Beskriv dina problem, du kanske kan få något lugnande att ta till när det är riktigt besvärligt.

Även att du vet hur du ska agera om du får bröstsmärta och om det liksom inte ger sig utan nitro etc. Det kan lindra din oro.

Ge din far stöd och tänk extra på att han nog inte berättar allt om hur han mår innerst inne. Att det går upp för en att livet plötsligt kan ta slut. Man tänker kanske en trafikolycka men inte sjukdom.

Hade du några symptom tiden innan, kärlkramp eller liknande?

Nä, tror inte det, inte vad jag minns ivf. Jag förstod inte heller vad det var och väntade allt för länge med att söka hjälp. Nu hade jag tur att det inte skadade hjärtat. Men sjukvården sa att detta är typiskt att män väntar för länge och härdar ut. Fick en blodpropp kanske 25 år tidigare som själv löste upp sig. Då sökte jag sjukhusvård direkt. Vet inte om detta haft med det andra att göra. Tror att långvarig stress har varit starkt påverkande i båda fallen.

jag fick en hjärtinfarkt för tre år sen, skulle just börja äta frukost när det plötsligt gjorde fruktansvärt, överdjävligt, outhärdligt ont i bröstet. Det tog mig ca 30 sekunder att inse att jag behövde en ambulans. Ambulansen kom och kollade lite värden och körde mig sen direkt till hjärtakuten där dom rullade in mig i en operationssal, plockade bort blodproppen och satte in en stent. Jag blev kvar 12 dar på sjukan för dom ville ge mig Waran och det tog tid att ställa in. Efteråt gick jag på en massa tester i ett år. Efter 6 månader bytte dom ut Waranet mot annan blodförtunnande medicin.
Den otroliga smärtan gjorde att jag tänkte "Ska jag dö nu?", men det gjorde jag inte.

(Waran = warfarin = råttgift, råttorna dör av inre blödning. "VARNING! Råttgift innehållande warfarin har utlagts inom och utom denna fastighet. Vid misstanke om förgiftning kontakta läkare (veterinär). Vitamin K1 är motgift.")

Ont i bröstet och domning/stickningar i armen = ring 112!

Jag hade turen att det gjorde så ont att det inte fanns nåt att välja på, jag vet faktiskt inte om jag hade några andra symptom för smärtan överskuggade allt.

Jag har arbetskamrater som jag har pratat en hel del med om vad som hände och jag tror att det har hjälpt mig att inte hålla på och tänka på vad som kunde ha hänt och vad som kan hända.


Till TornedalskSyster: stroke kan vara en hjärnblödning men är för det mesta en blodpropp. De flesta blodpropparna löser dom upp med medicin men några går inte att lösa upp och måste avlägsnas fysiskt vilket bara görs på ett fåtal ställen i landet. Att gå in och plocka bort proppen har man bara kunnat göra i några år, innan dess så ledde dessa fall till allvarliga hjärnskador eller döden. Jag har själv haft en stroke/propp som dom var tvungna att gå in och plocka bort för några månader sen. Jag är 65+ och jobbar fortfarande men är för tillfället deltidssjukskriven. Hälsa din pappa!

Smärtan i bröstet är verkligen outhärdlig men likväl reagerade jag inte då jag är van vid liknande problem av astman. Dessa släpper ju dock vanligtvis efter ett tag och extra medicinering. 12 dagar inlagd var lång tid.

Håller med om att det verkligen kändes som man balanserade på döden. Minns att jag tänkte när jag lagt mig på ambulansens bår att nu lämnar jag mig i deras händer. Nu får de göra vad de vill, dom får fria händer. Jag litar på att de vet bäst.

Tur för dig att du har några som vill prata om det och inte tröttnar. Du åkte alltså på en ny omgång drygt 3 år efter första. Hur löste de den, med medicin? Jag fick blodförtunnande i ett år efter min propp som dock hade släppt innan jag kom till sjukhuset. Den gjorde inte ont men gav förändrat utseende, hängande, i halva ansiktet.

Jag bor själv i Lund, vilket säkert gjorde skillnad, så det var nära till allt som behövdes på sjukhuset. Tur även att de inte höll på med någon annan just då. Detta har fått mig att tänka väldigt mycket var jag bor då jag haft funderingar på att flytta från Lund.

Jag blev också berörd av din historia. Har två frågor: har du pratat med din hjärtkliniks psykolog/kurator? Många får ångestbesvär efter sin hjärtinfarkt, du är inte ensam. Det finns hjälp att få. Nästa fråga, är din diabetes under kontroll?

När jag hade infarkt och ambulansen kom så tänkte jag: "Bra, nu sköter proffsen det här. det är bara att hänga med." och tankarna på döden försvann.

När jag fick stroken tre år senare så tänkte jag inte på döden utan på alla mer eller mindre handikappade strokepatienter som jag träffat och jag tyckte att stroken var mer skrämmande än hjärtinfarkten: kroppen lydde inte, risk för förlamning, talsvårigheter, afasi... Men jag har klarat mig otroligt bra. Det enda som jag kan säga är påverkat är balansen, för övrigt så är förändringarna så små att det lika gärna kan vara åldern.

jag bor 3 mil från Södersjukhuset så både vid infarkten och stroken blev jag körd dit. Infarkten fixade dom och stroken försökte dom fixa med propplösande men det gick inte så då skickade dom mig till Karolinska för det är ett av få ställen i landet där dom går in i hjärnan och plockar bort proppar.

Jag käkar för tillfället 5 olika mediciner och det kommer jag att göra resten av livet.

Jag gjorde det i början och under några månader. Pratade då med en kurator där. Då handlade det mest om varför man drabbats och den nära döden upplevelsen jag kände. Om undersökningar och vidgning av blodkärl. Om blodkärl som inte gick att vidga men var trånga. Om dem problem jag haft och delvis fortfarande hade. Det fanns ju kvar symtom som att speciellt vänsterarmen men även i högra ofta domnar och sticker. Jag tror ju själv att armens problem är för att allt inte går att åtgärda.

Även hur man påverkades av medicinen. Magen t.ex. Men det uppstod nya problem att jag hade svårt att koppla av när jag skulle sova långt senare. Att jag helst skulle vara helt utmattad när jag la mig så att man somnade på mindre en en halv minut. Hade ju även besök hos en sjuksköterska eller pratade i telefon med om medicinering och annat. Man gick och tog blodprover och andra mätningar ofta på vårdcentralen vars resultat skickades till hjärtkliniken. Så de hade bra koll på en och medicineringen justerades ofta i början och även framåt.

Även diabetesen är en sådan sak som både blivit sämre och bättre om vartannat efter ändringar i medicinering. Jag stack mig i ett finger och mätte blodet flera gånger om dagen i början men det har jag slutat med nu. Man blir väldigt öm i fingrarna genom att ständigt sticka sig i dem. Därtill så blev ju resultatet detsamma hela tiden. Bra före man åt och eländiga efter. Men de långsiktiga värdena tror jag är hyfsat bra nu. Vårdcentralen sköter medicineringen nu, dit blev jag överflyttad efter ca ett år.

Käkar 6 olika mediciner för hjärtat + nitroglycerin om jag får bröstsmärtor, 2 för diabetes, 4 för astma och 3 för allergi. Sen kan man ju behöva annat också ibland. Rena apoteket här hemma!