Vem är författaren som bröt ihop efter att ha fått dåliga recensioner?

Vem fan bryr sig om recensioner idag?! Alla kollar väl på betygen på amazon, storytel och liknande? Den som inte kan skriva själv recenserar eller hur brukar man säga.. förstår inte riktigt varför kultursidorna är kvar, är det fler än närmast sörjande som läser?

Vem fan bryr sig om recensioner idag?! Alla kollar väl på betygen på amazon, storytel och liknande? Den som inte kan skriva själv recenserar eller hur brukar man säga.. förstår inte riktigt varför kultursidorna är kvar, är det fler än närmast sörjande som läser?

Därmed över till andra delen, vilka är det som just läser? Jo, klägget. Framförallt DN är för kulturklägget i Stockholm en BIBEL. Fick hon någon recension i DN tro? Klart adelstanten bryr sig om tidningsrecensionerna, hon är kvar i det förgångna.. Sedan hatar jag dessa talanglösa kläggfamiljer. Visst, de kommer från finfamiljer som gift sig med varann så en del talang finns där säkert delvis generellt, men nepotismen är enorm i Sverige. Bara en tillfällighet eller talaaaang att chefredaktörens döttrar kommer in i mediasvängen. Samma sak med sopan som gjorde kungaintervjun, Karin af klintberg, eller Alex schulman för den delen. Inte konstigt svensk modern kultur är så kass!

Recensenter "kan inte skriva", men du väljer att lita på omdömen från folk som inte kan läsa?

Om du menar att den som skrev Mitt liv som dront tyckte att SDs framgångar var svårare att bära än skilsmässa, ålderdom/övre medelålder och naturliga dödsfall så rör det sig snarare om någon form av sublimering.
Det är inte fel att kanalisera sorg i något annat för att uthärda bättre, och det är inte alltid sorgbäraren är medveten om att det är det som sker med denne.
Varför vara skoningslös i onödan mot medelålders kvinnor och äldre när deras liv gått sönder?
Varför vara skoningslös överhuvudtaget om det inte är någon som gjort något direkt oförlåtligt?

Vi, svenska kvinnor, var så nära att bli ett föredöme för världens kvinnor,
istället var kvinnor som dront-författaren med och iscensatte gruppvåldtäkten på oss.
Det är oförlåtligt.

Jag har svårt att inte känna ömhet för gamla svenskar,
men för Helena von Zweigbergk, som haft en plattform att tala ifrån?
Not so much.
Alla kulturer är mer kvinnofientliga än vår, ett bättre argument fanns inte.
Istället intog hon rollen som mobbare.

Ok, ta bort storytel då, men alla köpsajter då (nu kan ju läsa om man kan skriva). Om boken är läsvärd eller inte litar jag hellre på stora massan ja än någon enskild batikhäxa på söder, hon kan ju ha helt utflippad smak.

Om hon skulle sublimera hade det vettiga varit att göra det i "andra riktningen", men det hade inbegripit att hon varit tvungen att se sig själv.

Antagligen många i bokhandeln? Tidningarna brukar ju vara de första att recensera. Det påverkar nog försäljningen sedan. Så jo det är viktigt för den som gett ut en bok. Det blir svårt för andra att skriva recensioner innan den finns i handeln liksom…

Allt kändes så bra. Förlaget var eld och lågor, försäljningsmöten lovade gott och recensionen från BTJ var positiv. Så kom den första riktiga recensionen, i en stor kvällstidning. En rejäl och brutal sågning.

− Den slog undan benen alldeles. Jag minns inte ens om jag läste färdigt, ögnade bara igenom och sedan gick jag ut och spydde. Sedan var det som förgjort, jag spydde i flera dagar. Sov knappt, var fullständigt i chock, säger Karin, som egentligen heter någonting annat.

/…/

Hon förändrades de där recensionsveckorna för några år sedan. Fram till dess var hon en väletablerad författare i övre medelåldern med ett långt yrkesliv och en rad böcker bakom sig. Så skrev hon det som skulle komma att bli hennes sista roman.

Nästa recension kom i en annan stor dagstidning. Den var, om möjligt, ännu värre än den första. Jag har själv läst den och kan konstatera att den är något av ett lustmord, inte bara på boken utan också på dess författare.

− Efter det var det bara fritt fall. Jag ringde till min bror och sa ”du får köra mig till psykakuten”, säger Karin.

/…/

− Min förra bok hade gått så himla bra och då var vi så sammansvetsade efteråt, jag och förlaget. Men när det här hände så kände jag mig bara så fruktansvärt lämnad […] alla uppdrag bara försvann, ingen ville anlita mig efter att de här två recensionerna så grundligt slagit fast vilken dålig författare jag är. Det var helt omöjligt för mig att skriva något igen.

/…/

Hon har helt slutat att skriva.

− Jag är i pensionsåldern, vad fan ska jag göra? Det är som min psykiatriker sa: Det är värre att råka ut för det här i min ålder. Jämnåriga får blommor efter ett långt arbetsliv och jag får inte bara avsked på grått papper utan dessutom under förnedrande former. Och känslan är att det är för sent att komma igen. Det var det här som blev mitt arbetsliv.

https://www.forfattaren.se/reportage/brutalt-sagad

(Detta gäller alltså inte den berömda sågningen av Kristina Sandbergs En ensam plats, som nämns på andra ställen i artikeln.)

Trådens andra frågeställning lyder: hur långt tyckeru kan man gå?

Antagligen många i bokhandeln? Tidningarna brukar ju vara de första att recensera. Det påverkar nog försäljningen sedan. Så jo det är viktigt för den som gett ut en bok. Det blir svårt för andra att skriva recensioner innan den finns i handeln liksom…

Så du menar att eftersom det varit arvoderade sågningar accepterar du dem, och jämför dem inte med inlägg på Flashback, eller hur menar du?

Om man jämför Wadensjö och Richtert så har den förra uttryckt sig mer balanserat än den senare, även om bägge kommer fram till att texten inte håller. Den senare skriver dessutom i den där enerverande nedgörande stilen som blivit ett så populärt grepp i alltifrån ledartexter till teaterrecensioner, och som inte är opåverkat av hur och vad som skrivs direkt på internet, exempelvis det forum du valt för att exemplifiera hur du skrev om musik som fritidsintresse.


Det är principiellt intressant om man antar att det du säger stämmer. Den som skriver arvoderat får skriva vad och hur som helst så länge det följer svensk lag? Personangrepp, elakheter, hån, jajemen. Det fungerar.


Visst, en författare måste tåla kritik, och att exempelvis skriva om en relation till en man som andra i den litterära världen känner till och kanske tycker om på ett elakt sätt ökar antagligen risken för att sådan hård kritik skrivs om ens verk - om man inte heter Lars och kan publicera oredigerade dagböcker i parti och minut.


Jag är förvånad över hur många som intresserar sig för en tråd om en relativt Lars undanskymd författare och dennes känslomässiga reaktioner på en relation till en för de flesta okänd "Kenny" . Är det de egna skrivardrömmarna som spökar, vilket anas i några inlägg? Och om så, skulle man inte själv vilja ha konstruktiv kritik om man skrivit och fått upptryckt text som någon annan tycker är skit?

Om litteraturkritik i första hand ska vara en smädande underhållningsform i de fall det gäller ämnen vilka tilltalar kvinnliga läsare som söker kärleken så förstår jag att det känns lite som en fälla att skriva böcker och ha publicerat dem. Men man får ju sluta, eller fokusera på de eventuella läsarna av boken, som möjligen är färre än antalet visningar av tråden om den. Det är knäckfrågan. Är det värt det? Och vad är kritikerns ansvar för att inte alldeles kväsa lusten att skriva hos författare som väljer ämnen vilka tydligen är misshagliga hos gemene man, så som att vara kvinna, medelålders och känna sig försmådd, relativt att heta Lars och känna sig försmådd?