Citat:
Ursprungligen postat av
AskMeAboutJesus
Men du kanske kan sammanfatta den kristna trosläran om helvetet?
Ur Pieper - Mueller,
Kristen dogmatik:
7. Den eviga förtappelsen
(De damnatione aeterna)
Att det finns en evig förtappelse, som drabbar människorna efter detta livet på grund av deras synder, kan i någon mån inses med hjälp av naturens ljus. Denna kunskap hör till Lagens område, och Lagen verkar även i den naturliga människan inte bara i sin normerande kraft utan också i sin dömande och fördömande kraft (Rom. 2:15). Därför möter vi hos hedningarna läran om Hades med dess straff efter detta livet.
Den heliga Skrift lär den eviga förtappelsens faktum så klart och tydligt, att den inte kan förnekas med mindre än att man förkastar Skriftens auktoritet. Skriften ställer emot varandra de troendes eviga salighet och de otroendes eviga förtappelse, så att ett förnekande av den eviga förtappelsen tvingar till ett förnekande av den eviga saligheten (Matt. 25:46). Detta sätt att ställa dessa ting emot och bredvid varandra förekommer även på annat håll i Skriften (Joh. 3:36 m.fl.). Därmed utesluts möjligheten att åberopa den omständigheten att ordet ”evighet” används i Skriften även med syfte på begränsad tid (2 Mos. 12:14, 24, 21:6 osv.), och därför måste vi ta attributet ”evig” i dess egentliga, stränga betydelse, dvs. i betydelsen ”utan ände” (sine fine), på alla de skriftställen där det används vid beskrivning av varaktigheten i de ogudaktigas straff (2 Tess. 1:9, Matt. 18:8, Mark. 3:29).
Det är begripligt att invändningar mot att helvetets eviga straff har gjorts under alla tider, därför att tanken på en smärta som aldrig tar slut är en tanke som förfärar och överstiger förståndet hos förnuftiga varelser utrustade med medvetande. Till grund för alla dessa invändningar ligger en felaktig princip, nämligen antagandet att det är rätt och riktigt att mäta Guds väsen och Guds handlande utifrån våra mänskliga tankar och överväganden. Detta gäller särskilt dem som finner den eviga förtappelsen av en del av mänskligheten vara oförenlig både med enheten i den gudomliga världsplanen (en ”dualism”) och med den gudomliga kärleken eller med den gudomliga rättvisan. Dessa tänker sig att människorna istället för att hemfalla åt förtappelsen skall bli saliga genom att de så småningom bättrar sig på den andra sidan, eller att de gudlösa vid ett senare tillfälle helt och hållet skall tillintetgöras. Mot detta skall man hålla sig till grundregeln att Guds väsen, egenskaper och handlande ligger bortom varje mänsklig horisont (1 Tim. 6:16), och att vi människor således inte kan veta något a priori om vad som överensstämmer med eller strider emot Guds väsen och egenskaper. Kunskap om sådant kan vi få endast i Guds Ord.
Den eviga förtappelsens väsen består i att för evigt bli förkastad från Guds ansikte eller i att för evigt bli bannlyst från gemenskap med Gud (Matt. 25:41, 8:12). Människan är skapad till Gud, dvs. till att ha sin existens i gemenskap med Gud. Därför är det så, att liksom livet i gemenskap med Gud är människans högsta fröjd och glädje (Matt. 17:4), så är det förbundet med den största kroppsliga och själsliga smärta att vara förkastad från Guds ansikte. För att beskriva fördömelsens tillstånd använder Skriften visserligen olika uttryck, men alla betecknar intensiv smärta till kropp och själ (Rom. 2:9, Luk. 16:23-24, Mark. 9:43- 44, Matt. 8:12, 13:50, Mark. 3:29 m.fl.). Det finns i detta livet ingen analogi som räcker till för att ens i någon mån belysa den eviga pinan i helvetet.
När det gäller frågan huruvida helvetets lågor skall förstås som materiella eller immateriella, talar våra lutherska teologer med stor återhållsamhet. Gerhard lutar personligen mot den materiella uppfattningen, medan Quenstedt är en mera bestämd förespråkare för den immateriella uppfattningen. Quenstedt vill ta helvetets lågor som bildlig beteckning för största pina, därför att Skriften även i andra avseenden talar om ting i samband med den tillkommande världen med uttryck som hör hemma i detta livet (Matt. 8:11, Luk. 22:30, Jes. 66:24). I regel avslutar de gamla teologerna diskussionen om denna fråga med påpekandet: ”Det är bättre att bekymra sig mera om på vad sätt vi genom sann bot skall undfly den eviga elden än att gagnlöst strida om eldens beskaffenhet” (Gerhard). Säkert är att inga ateister finns i helvetet, eftersom de fördömda faktiskt upplever Gud som den rättvise domaren. Tanken att det inte finns någon Gud bedrar människorna sig själva och andra med, men den kan inte längre uppstå i helvetet.
Till frågan, om man skall hävda att de förtappade oupphörligen syndar, är följande att säga. Eftersom de förtappade förblir moraliska väsen som är underkastade Guds Lag, men ändå inte är som Guds Lag vill att de skall vara, så finns hos dem ett oupphörligt syndande. Åsikten att helvetets straff skulle tjäna som ett luttringsmedel (hypotetisk förtappelse) är lika obiblisk som åsikten att dessa straff är medel till förintelse. Huruvida de förtappade kommer att ha möjlighet att genom yttre handlingar oupphörligt smäda Gud, vågar många lutherska teologer inte yttra sig om. Med rätta tolkar de Upp. 16:11 som syftande på de gudlösas beteende under jordelivet. Även när det rör sig om att beskriva de förtappades tillstånd till kropp och själ i helvetet, måste vi hålla oss inom de gränser som Skriftens uttryck sätter.
Grader i förtappelsen alltefter syndernas tyngd lärs klart i Skriften (Matt. 11:22). Det svåraste straffet drabbar föraktet för det rikligt förkunnade evangeliet (Matt. 11:16-24). Angående förtappelsens ort är det bäst att avstå från varje ortsangivelse av geografisk eller annan art. Det är detta som de lutherska teologerna menar, när de talar om helvetets ”någonstans” (’pou’ inferni sive damnatorum). Men de tar avstånd från att uppfatta detta ”någonstans” som en bestämd fysisk ort, därför att det saknas skriftbelägg för det.
Positivt framställt kan vi säga, att helvetet är där Gud uppenbarar sig i sin eviga, straffande rättvisa på de förtappade genom att för evigt bannlysa dem från sitt ansikte. Även här tillägger de lutherska teologerna, med kyrkofädernas som förebild, den praktiska tanken att vi inte bör befatta oss så mycket med att bestämma platsen för helvetet, utan istället ägna oss åt frågan hur vi skall undgå helvetet. Eller med Chrysostomus ord: ”Vi söker inte var det är, utan hur vi kan undfly det.”
Därför att Kristus i sin ställföreträdande tillfyllestgörelse är försoningen för hela världens synd, förhåller det sig enligt Skriften sakligt sett så, att det å ena sidan är tron allena som saliggör, medan det å andra sidan endast är otron som verkligen fördömer (Joh. 3:36, Mark. 16:16). Detta kan sammanfattas så här: Det är visserligen så, att arvsynder och gärningssynder i sig själva (natura sua, ut sic, meritorie) fördömer. Det måste framhållas för alla som förringar syndens betydelse. Men i själva verket (actu) är det endast otron som fördömer. Det måste framhållas för alla som förringar Kristi verk, nämligen försoningen av alla människor med Gud som Kristus verkat genom sin satisfactio vicaria. Där emellertid otron finns, återfår även alla andra synder sin fördömande karaktär. Detta lär Skriften på alla ställen där vid sidan om otron även de övriga synderna nämns som orsak till fördömelse (Ef. 5:6, Gal. 5:19 ff, 1 Kor. 6:9-10, Upp. 22:15).
Syftet med Skriftens lära om det förfärande faktum att det finns en evig förtappelse är att varna för otro inför evangeliet och för köttslig säkerhet och därigenom rädda människor undan den eviga förtappelsen. Detta var syftet med förelöparen Johannes Döparens stränga botpredikan: ”Gör bättring, ty himmelriket är nära” (Matt. 3:2, 12). Det var också syftet med Kristi botpredikan (Matt. 8:11-12, Mark. 9:43 ff, Matt. 24:48-51, 26:24). Det är över huvud taget Skriftens syfte med Lagens predikan (Rom. 1:18, 2:5 m.fl.). Detta syfte omintetgörs av alla teologer som behandlar Skriftens lära om den eviga förtappelsen som om den vore något diskutabelt som teologer skall ge expertutlåtanden om. Somliga förnekar den eviga förtappelsen helt och hållet, andra ersätter den med läror som är ”mer värdiga” Gud och bättre motsvarar ”det kristna medvetandet”. Till dessa läror hör den totala förintelsen av de gudlösa, ”den hypotetiska förtappelsen”, möjligheten till omvändelse efter döden osv.
Mot alla sådana föreställningar lär Skriften den eviga förtappelsen som ett faktum som inte kan omkullkastas. Därför har den kristna kyrkan att förkunna den utan reservation och utan ursäkt både inför världen och i sin egen mitt. De ”barmhärtiga” teologerna (misericordes theologi), som man har kallat dessa förnekare och kritiker av Skriftens lära om den eviga förtappelsen för, är i själva verket obarmhärtiga människor. Istället för att varna människorna för helvetet och på så sätt rädda dem undan helvetet, låter de, vad dem själva anbelangar, människor hemfalla åt evigt fördärv.