Hur kan kristna tro att Gud torterar någon i evighet?

Frustrerande att ni undviker TS grundfråga. Talande?

Det är du som presenterar tröstnappen "det blir ingen domedag, det finns ingen Gud som dömer, det är lugnt" att suga på för dig själv och andra; så söker du skapa dig en grupp där ni är korkade tillsammans och bekräftar varandra genom den sammanhållningen.
Vad som är sant och verkligt är inte så viktigt för er.
Att alla religioner skulle vara ett sätt att kontrollera människor och gå ut på det är gammal marxistisk skåpmat som inte håller stick för en saklig prövning.

Kristna tar avstånd från idén att Gud skulle tortera någon ö.h.
Däremot - och det är något annat - straffar han.
Sätt dig in i den kristna trosläran om helvetet, hämtad ur Bibeln, kristendomens heliga skrift.

Ja, så skrev jag. Men jag ljög inte.

Kommunismen säger inte att man ska mörda 100 miljoner människor. Men frukten av den blev ändå 100 miljoner döda människor.
Nazismen skriver inte heller att man ska mörda judar, men det blev ändå frukten av den.
Förstår du? Uppenbarelseboken skrev inte heller att man ska bränna kvinnor på bål, men det blev ändå frukten av den. Skulle Gud, som vet allt om vad som varit, vad som sker och vad som ska ske, lägga en sådan bok i händerna på människan? Jag tror inte det. Inte om gud är god, nej.

Har du en källa till det där? För enligt judar finns varken Djävulen eller helvete.

Men du kanske kan sammanfatta den kristna trosläran om helvetet?

1. Så väl kommunismen som nazismen förespråkade våld för att driva arbetarklassens resp. den ariska rasens intressen framåt. Så gör inte kristendomen (Rom 12:17-21):
"Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda."
I linje med detta, och nu passar det speciellt att citera Uppenbarelseboken, lär kristendomen att en av grupperna i helvetet är mördare (21:8; 22:12-15):
"Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden. ...
Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Saliga är de som tvättar sina kläder. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar. Men utanför är hundarna och trollkarlarna, de otuktiga och mördarna, avgudadyrkarna och alla som älskar lögn och far med osanning."
I detta sammanhang är det också lämpligt att peka ut en annan grupp i helvetet: lögnarna, de som älskar lögn far med osanning.
Ta detta till dig!

2. Klassisk (=rabbinsk) judendom lär en domedag med dubbel utgång (himmel - helvete). Du måste tala om sadduceisk-modernistisk-liberal judendom.

Ur Pieper - Mueller, Kristen dogmatik:
7. Den eviga förtappelsen
(De damnatione aeterna)
Att det finns en evig förtappelse, som drabbar människorna efter detta livet på grund av deras synder, kan i någon mån inses med hjälp av naturens ljus. Denna kunskap hör till Lagens område, och Lagen verkar även i den naturliga människan inte bara i sin normerande kraft utan också i sin dömande och fördömande kraft (Rom. 2:15). Därför möter vi hos hedningarna läran om Hades med dess straff efter detta livet.

Den heliga Skrift lär den eviga förtappelsens faktum så klart och tydligt, att den inte kan förnekas med mindre än att man förkastar Skriftens auktoritet. Skriften ställer emot varandra de troendes eviga salighet och de otroendes eviga förtappelse, så att ett förnekande av den eviga förtappelsen tvingar till ett förnekande av den eviga saligheten (Matt. 25:46). Detta sätt att ställa dessa ting emot och bredvid varandra förekommer även på annat håll i Skriften (Joh. 3:36 m.fl.). Därmed utesluts möjligheten att åberopa den omständigheten att ordet ”evighet” används i Skriften även med syfte på begränsad tid (2 Mos. 12:14, 24, 21:6 osv.), och därför måste vi ta attributet ”evig” i dess egentliga, stränga betydelse, dvs. i betydelsen ”utan ände” (sine fine), på alla de skriftställen där det används vid beskrivning av varaktigheten i de ogudaktigas straff (2 Tess. 1:9, Matt. 18:8, Mark. 3:29).

Det är begripligt att invändningar mot att helvetets eviga straff har gjorts under alla tider, därför att tanken på en smärta som aldrig tar slut är en tanke som förfärar och överstiger förståndet hos förnuftiga varelser utrustade med medvetande. Till grund för alla dessa invändningar ligger en felaktig princip, nämligen antagandet att det är rätt och riktigt att mäta Guds väsen och Guds handlande utifrån våra mänskliga tankar och överväganden. Detta gäller särskilt dem som finner den eviga förtappelsen av en del av mänskligheten vara oförenlig både med enheten i den gudomliga världsplanen (en ”dualism”) och med den gudomliga kärleken eller med den gudomliga rättvisan. Dessa tänker sig att människorna istället för att hemfalla åt förtappelsen skall bli saliga genom att de så småningom bättrar sig på den andra sidan, eller att de gudlösa vid ett senare tillfälle helt och hållet skall tillintetgöras. Mot detta skall man hålla sig till grundregeln att Guds väsen, egenskaper och handlande ligger bortom varje mänsklig horisont (1 Tim. 6:16), och att vi människor således inte kan veta något a priori om vad som överensstämmer med eller strider emot Guds väsen och egenskaper. Kunskap om sådant kan vi få endast i Guds Ord.

Den eviga förtappelsens väsen består i att för evigt bli förkastad från Guds ansikte eller i att för evigt bli bannlyst från gemenskap med Gud (Matt. 25:41, 8:12). Människan är skapad till Gud, dvs. till att ha sin existens i gemenskap med Gud. Därför är det så, att liksom livet i gemenskap med Gud är människans högsta fröjd och glädje (Matt. 17:4), så är det förbundet med den största kroppsliga och själsliga smärta att vara förkastad från Guds ansikte. För att beskriva fördömelsens tillstånd använder Skriften visserligen olika uttryck, men alla betecknar intensiv smärta till kropp och själ (Rom. 2:9, Luk. 16:23-24, Mark. 9:43- 44, Matt. 8:12, 13:50, Mark. 3:29 m.fl.). Det finns i detta livet ingen analogi som räcker till för att ens i någon mån belysa den eviga pinan i helvetet.

När det gäller frågan huruvida helvetets lågor skall förstås som materiella eller immateriella, talar våra lutherska teologer med stor återhållsamhet. Gerhard lutar personligen mot den materiella uppfattningen, medan Quenstedt är en mera bestämd förespråkare för den immateriella uppfattningen. Quenstedt vill ta helvetets lågor som bildlig beteckning för största pina, därför att Skriften även i andra avseenden talar om ting i samband med den tillkommande världen med uttryck som hör hemma i detta livet (Matt. 8:11, Luk. 22:30, Jes. 66:24). I regel avslutar de gamla teologerna diskussionen om denna fråga med påpekandet: ”Det är bättre att bekymra sig mera om på vad sätt vi genom sann bot skall undfly den eviga elden än att gagnlöst strida om eldens beskaffenhet” (Gerhard). Säkert är att inga ateister finns i helvetet, eftersom de fördömda faktiskt upplever Gud som den rättvise domaren. Tanken att det inte finns någon Gud bedrar människorna sig själva och andra med, men den kan inte längre uppstå i helvetet.

Till frågan, om man skall hävda att de förtappade oupphörligen syndar, är följande att säga. Eftersom de förtappade förblir moraliska väsen som är underkastade Guds Lag, men ändå inte är som Guds Lag vill att de skall vara, så finns hos dem ett oupphörligt syndande. Åsikten att helvetets straff skulle tjäna som ett luttringsmedel (hypotetisk förtappelse) är lika obiblisk som åsikten att dessa straff är medel till förintelse. Huruvida de förtappade kommer att ha möjlighet att genom yttre handlingar oupphörligt smäda Gud, vågar många lutherska teologer inte yttra sig om. Med rätta tolkar de Upp. 16:11 som syftande på de gudlösas beteende under jordelivet. Även när det rör sig om att beskriva de förtappades tillstånd till kropp och själ i helvetet, måste vi hålla oss inom de gränser som Skriftens uttryck sätter.

Grader i förtappelsen alltefter syndernas tyngd lärs klart i Skriften (Matt. 11:22). Det svåraste straffet drabbar föraktet för det rikligt förkunnade evangeliet (Matt. 11:16-24). Angående förtappelsens ort är det bäst att avstå från varje ortsangivelse av geografisk eller annan art. Det är detta som de lutherska teologerna menar, när de talar om helvetets ”någonstans” (’pou’ inferni sive damnatorum). Men de tar avstånd från att uppfatta detta ”någonstans” som en bestämd fysisk ort, därför att det saknas skriftbelägg för det.

Positivt framställt kan vi säga, att helvetet är där Gud uppenbarar sig i sin eviga, straffande rättvisa på de förtappade genom att för evigt bannlysa dem från sitt ansikte. Även här tillägger de lutherska teologerna, med kyrkofädernas som förebild, den praktiska tanken att vi inte bör befatta oss så mycket med att bestämma platsen för helvetet, utan istället ägna oss åt frågan hur vi skall undgå helvetet. Eller med Chrysostomus ord: ”Vi söker inte var det är, utan hur vi kan undfly det.”

Därför att Kristus i sin ställföreträdande tillfyllestgörelse är försoningen för hela världens synd, förhåller det sig enligt Skriften sakligt sett så, att det å ena sidan är tron allena som saliggör, medan det å andra sidan endast är otron som verkligen fördömer (Joh. 3:36, Mark. 16:16). Detta kan sammanfattas så här: Det är visserligen så, att arvsynder och gärningssynder i sig själva (natura sua, ut sic, meritorie) fördömer. Det måste framhållas för alla som förringar syndens betydelse. Men i själva verket (actu) är det endast otron som fördömer. Det måste framhållas för alla som förringar Kristi verk, nämligen försoningen av alla människor med Gud som Kristus verkat genom sin satisfactio vicaria. Där emellertid otron finns, återfår även alla andra synder sin fördömande karaktär. Detta lär Skriften på alla ställen där vid sidan om otron även de övriga synderna nämns som orsak till fördömelse (Ef. 5:6, Gal. 5:19 ff, 1 Kor. 6:9-10, Upp. 22:15).

Syftet med Skriftens lära om det förfärande faktum att det finns en evig förtappelse är att varna för otro inför evangeliet och för köttslig säkerhet och därigenom rädda människor undan den eviga förtappelsen. Detta var syftet med förelöparen Johannes Döparens stränga botpredikan: ”Gör bättring, ty himmelriket är nära” (Matt. 3:2, 12). Det var också syftet med Kristi botpredikan (Matt. 8:11-12, Mark. 9:43 ff, Matt. 24:48-51, 26:24). Det är över huvud taget Skriftens syfte med Lagens predikan (Rom. 1:18, 2:5 m.fl.). Detta syfte omintetgörs av alla teologer som behandlar Skriftens lära om den eviga förtappelsen som om den vore något diskutabelt som teologer skall ge expertutlåtanden om. Somliga förnekar den eviga förtappelsen helt och hållet, andra ersätter den med läror som är ”mer värdiga” Gud och bättre motsvarar ”det kristna medvetandet”. Till dessa läror hör den totala förintelsen av de gudlösa, ”den hypotetiska förtappelsen”, möjligheten till omvändelse efter döden osv.

Mot alla sådana föreställningar lär Skriften den eviga förtappelsen som ett faktum som inte kan omkullkastas. Därför har den kristna kyrkan att förkunna den utan reservation och utan ursäkt både inför världen och i sin egen mitt. De ”barmhärtiga” teologerna (misericordes theologi), som man har kallat dessa förnekare och kritiker av Skriftens lära om den eviga förtappelsen för, är i själva verket obarmhärtiga människor. Istället för att varna människorna för helvetet och på så sätt rädda dem undan helvetet, låter de, vad dem själva anbelangar, människor hemfalla åt evigt fördärv.

1. Men Herren ska komma med svärdet för att driva de rättrogna framåt. Du ser, egentligen ingen skillnad. Tom buddisterna säger; för att godhet ska kunna råda så måsta ondskan först besegras.

2. Detta har jag aldrig hört talas om. Det finns väl ingen synd i judendom? Inget straff?

Djävulen finns på riktigt, demoner finns på riktigt, andevärlden finns på riktigt. Allt detta kan jag själv intyga och svära på grundat på personlig erfarenhet (samt Bibeln).

Människor som inte har Jesus är just i detta nu slavar till Djävulen och onda andar, de flesta utan att förstå det själva.

Många som har diverse problem i sina liv, sjukdomar, beroenden, perversioner och åkommor, fysiska som psykiska, är i själva verket plågade utav orena/onda andar som befinner sig runt omkring oss just i detta nu i ande/astral-dimensionen. De klänger sig fast på folk och plågar dem, med målet att förstöra deras liv och slutligen döda dem och ta dem till helvetet.

Djävulen och demonerna verkligen älskar att de har lyckats lura en så stor del av världen att de inte finns, att andevärlden inte finns.
Då detta gör att så många människor är helt hjälplösa.
De springer till diverse sekulära psykologer och läkare för att bli botade men får i många fall inte den hjälp de behöver och blir feldiagnotiserade och medicinerade utan att någonsin förstå att grundproblemet är andligt.

Djävulens största trick är som sagt att han lyckats lura världen att han inte existerar.

Djävulen är den här världens furste och har större delen av mänskligheten i sitt grepp.

Endast via Jesus Kristus kan man bli fri. Alla demoner och orena andar flyr i Jesus namn.

1. Vad då Herren ska komma med svärdet? Att Gud kommer att straffa med helvetet betyder verkligen inte att kristna ska gå runt och mörda, det är också förbjudet i 5. budet i GT, vilket upprepas i NT.
Att överhetspersoner har en viss rätt att döda, i egenskap av överhet, är en annan sak.
2. Synd och dess konsekvens straff finns definitivt i judendomen, för att inte tala om GT! Vad för "judendom" du än stött på - klassisk (rabbinsk) är det då inte.

Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit för att sända fred, utan svärd.
Orden skulle lika gärna kunna tillhöra Lenin som Hitler.


Nej, det var någon film där judar uttalade sig. Men det var nytt för mig.

För mig representerar texten religiös uppblåsthet. Påstående läggs till påstående endast understött av ett uppstyltat överhetsspråk från falska auktoriteter. Det är för mig obegripligt hur någon kan jämföra sånt intellektuellt snack med Jesus glasklara ord.

Nu tror jag att de allra mest ovärdiga förintas för all framtid i Gehenna, men jag kan faktiskt tänka mig att det finns ett evigt plågostraff för vissa som får skämmas i eviga tider för allt skamligt de tillskrivit Jesus och hans himmelske fader.