alocs egna texter

Ja det är det Flashback är ju mitt offentliga kladdblock för tankar jag tänker när jag inte kan sova ungefär.

Hittade mitt lösen men slutar inom kort helt att befinna mig här men kommer såklart fortsätta läsa det du skapar och publicerar här

Hehe, skrev först klart nedanstående, och sen skrev jag om den. Jag vet inte, för mig bytte den karaktär och blev ännu ett snäpp mörkare, men vet inte om jag gillar det riktigt.....

hela tillsammans

jag söndrar dig ny
river loss dig bit för bit
tar ifrån dig vad jag vill vara
kastar bort vad ingen vill ha
pusslar på dig, över mig
en mur av dig, bygger mig ny
dina ögon ser på mig,
din trasiga mun viskar
perfekt


äntligen hel

jag söndrar dig ny
river loss bit för bit
tar ifrån dig vad jag vill vara
kastar bort vad ingen vill ha
pusslar på dig, över mig
en mur av dig, bygger mig ny
dina ögon skrapar över mig,
din trasiga mun viskar
perfekt,
du säger något mer
och jag tar det med

va! men då måste du ju behålla kladdblocket! annars kommer hela det här forumet dö ju, du måste vara #1 kommenteraren haha

Haha 🙈 Jag har tänkt att jag kanske skulle försöka skriva seriöst istället. Sedan behöver jag hoppa av nätet så mycket som möjligt. Det triggar mig för mycket

Tycker det är bra! Har sett att du kastat ut små spår av det bland dina texter här, det är intressant Har själv svårt att veta hur man ska jobba mot att skriva seriösare, jag är snarare på väg åt andra hållet har jag insett (kastar ut mer oarbetat, men också mer frekvent...) Svår balansgång! Hur tänker du, siktar du på att skriva något mer novell-aktigt eller en mer seriös diktsamling?

bros before

hon blev tillsammans med någon reklamare
han sa att vi borde bli närmare
att bara för att hon och jag inte längre
var tillsammans, så var det bara svenskt
västerländskt, europeiskt, naivt
att tycka att inte han och jag kunde ha en
nära relation.
Jag tog ett slag mot hans njure,
ett mot hans käft
han kved rakt ut, han förstod inte
att det är så nära vi någonsin kommer bli
han förstod inte att vi just där och då
blev vänner.

Jag lever med depressioner och ungefär att gå upp, äta och klä mig är mitt liv. Mycket tomt och orkar inte så mycket sociala omständigheter eftersom jag känner att det främst väcker tankar på det som varit mycket negativt för mig. Uttrycker det gör jag ju då i samtal. Jag är ju frisk förövrigt, inga andra psykiska problem mer än att jag inte orkar göra någonting. Annars hade jag självklart sedan flera år varit en seriös skribent då allt jag skrivit är snabbt och inte genomarbetat. Så jag lever i livs/skrivkramp haha! men jag försöker förändra det lite nu och arbeta hårdare. Jag har ju skrivit en bok som återigen åkt upp för att renskriva, något jag skulle gjort för många år sedan jag tänkte tidigare att en karl med bra rutiner och personlighet skulle gett mer kraft men efter några vändor under många år vill jag absolut inte dejta och är övertygad om att det är lättare att fixa allt själv. Skulle vilja göra en novellbok absolut men det är lättast att skriva om sig själv när man inte har några idéer. Själv då? Tillhör du oss alla med någon dammig bok i byrålådan? Har du drömmar om skrivandet? Utveckling av ens språk och olika sätt att säga saker på osv?

Kul dikt ovan förresten. Nästan så man tänker att tjejen dumpades i mellanrummet där ingenting sägs.

Länge sen jag skrev något här, men den här kädnes ändå lite flashback:ig:

Stillhet (ostädad men tyckte den skulle vara det hehe)

Det går nu över till ljummen höst här där jag ligger i min jord.
Jag hoppas de hittar mig snart. Det är alldeles stilla. Alldeles mörkt.

Såg ett grynigt kort på mig i någon tidning fladdra förbi. Skolfotot i åttan. Rödsprängda ögon efter någon kille. Luggen ligger fel. Hatade alltid den bilden.

De var så nära. Hade spadar och några maskiner med sig. En hund som nosade runt. Försökte klappa henne men hon blev skrämd och hasade iväg till strandkanten istället. Fick ont i huvudet när maskinen gick över mig, kändes som åska. De missade mig ändå.

Det är vackert här. Alldeles stilla nu. Isen har frusit sjön och jag borde frysa men det känns varmt på något vis. Någon mus gömde sig för en katt här uppe nyss, kände hur hjärtat dens slog tickticktick. Hoppas den klarade sig.

Finns inte mycket kvar här längre. Jag sover mest.
Drömmarna är fina men sorgsna. Mammas hand i min där hon sitter och vakar om nätterna. Hon fattade aldrig det där med Messenger så hon skriver på min facebooksida ibland, Små hjärtikoner och långa texter ingen läser. Jag försöker hålla om henne så hon får vila men jag är för lätt och hon för tung. Så väldigt tung.

Det är kallt nu, trots att det är sommar. En trärot försvann och vände upp ljus sol och vind här bredvid, det stör mig. Jag vill bara få vila en liten stund till. En flickas skrik ljuder över ängen igen, en sekund trodde jag att det var jag. Jag vill ju bara få sova nu, kan det inte bli tyst igen? Jag blundar men det spelar ingen roll.

Har provat lite bunden vers nu ett tag. En egen favorit men som inte så många andra verkar gilla är den här:

Vi mot dom
Nu ska vi spränga hela jävla skiten
Tända eldar och sula flaskor med
tändvätska och t-röd rätt i lågorna
Vi blandar konstgödsel med diesel,
tjockolja och ammoniumnitrat
Brandbomberna gör vi på tomflaskor
Captain Morgans sista färd blir inte
till havs utan på brinnande luftskepp.

Urondskan, med sitt försprång på sisodär
tvåhundratjugosex miljoner år
Massmördare på två komma fem gram
De måste ha en organisation,
en central punkt vi kan komma åt
Tills vi kan hitta den så får vi ta dom
en och en eller tusen om tusen
Gerillakrig i träskmarker och bland
övergivna utomhuspooler
Det är en miljon av dem, för var en av oss

Genèvekonventionen kastas
Byter krigsföring till den via biologi
Tar deras DNA och mixtrar runt,
Culicidae blir till något annat
Vi sätter fällor som drivs av gasol
Kletar oss med stinkande kamouflage
Vingbeklädda allierade
Gör vad de kan, villiga att offra
hela sitt ekosystem för kampen.

Det spelar ingen roll, vi vet det sen förr
Vårt jihad är lönlöst, kriget är deras
Vi vinner varje strid men förlorar ändå
Vintern ger oss några månaders vila,
Nästa sommar är myggjävlarna tillbaks

Skrev även en kortnovell baserad på Kalle Teodor av Astrid lindgren, men den blev för lång för att publiceras här så den ligger på (töntvarning) BLOGGEN

Feberdrömmar
Du vrider dig ur sängen, ur ditt skinn.
Det stannar kvar där, bland lakanen och
madrassen och du faller ner, faller fritt.
Håligheten, avgrunden, är oändlig,
ändå är marken så väldigt nära.

Du är hudlös, i fallet, och i själen.
Det gör dig skör. Själva luften svider.
Fåglarna kommer nu, de talar och
de berättar att marken inte
längre låter dem landa. De frågar dig
om tips, om du har några förslag

Men du har ingen penna, eller papper
och din tunga är kvar med din hud.
Du har inget sätt, att kommunicera så
du skakar på huvudet och de nickar.
Svarar dig genom bistra näbbar att
de inte trodde det heller, men det
skadar aldrig att fråga, vän till vän.

De säger, om du kommer på något
Så kan du alltid ringa, de svarar
alltid, dag som natt. Deras nummer är
Noll noll noll, noll, noll. Noll noll. Noll. Noll noll.
Fick du det, kommer du ihåg? Du hinner
inte svara innan de återigen
flyr bort, och du fortsätter nedåt.

Kylan blir värme, och solen är högt
ovanför marken. Den är långt under dig.
ditt fall tar dig allt närmare denna
uppblåsta strandboll av gas och eld på
femtusenfemhundrafem celsius
Utan hud att bränna så antar du
att du inte behöver någon solkräm
Eller, förstås, du kanske hade behövt
mycket mycket mer. Inget du hann ta
med dig så det är i varje fall för sent.

Allt du har är den här telefonen
som aldrig slutar ringa, trots att
du svarat och berättat att
du är inte intresserad, det är
inte din sak att ta beslut om,
och om de inte slutar ringa snart
så kommer du tvingas dra ur sladden,
Den som faller bakom dig, som ringlar
ut oändligt i sin spiral ovan.

För att visa att du menar allvar så
drar du i den och något lossnar,
där ovanför. Du lyfter luren och
nu är allt du hör radioamatörer
”Hallå, hej, tyskland här, vem är det?”
”Vi är här för dig nu, har du saknat oss?”
”Vi har alltid funnits här, du kan se
oss ibland när du tittar i spegeln
och för en sekund så kanske du
tycker att han framför dig tittar bort
när du själv ser rakt fram. Där är
vi, om du undrar, och vi kommer
vara kvar här även efter att du va-”

Du lägger på. Vilka nördar, saknar
all känsla för stil och social kontext.
De måste ju fatta att det inte
var läge för sånt där just nu.
Att du helst pratar väder och vind
en stund som ett naturligt sätt att
acklimatisera konversationen innan
ni kan föra in diskussionen till
mer privata angelägenheter.
Men sånt fattar dom inte, nördarna.

Återigen ringer det, men nu är
ljudet ovanför och värmen är runt
dig mer än under, och det svider, det
brinner, brinner brinner brinner i din
hud som du saknar, och det skriker
någonstans i fjärran, någonstans långt
under eller över eller i eller bredvid
Skriker ringer tjuter ”du måste vakna
nu du måste vakna nu du måste-

Getingsommar
Getingarna dör nu, de få som är
kvar är små kamikazeepiloter,
flyger sina sista strider i det
krig mot hösten de redan förlorat

Drottningen har gett upp, smygit undan,
barrikaderat dörren och flyttat
iväg till ny adress på hemlig ort.
Skrivit under fredsavtalet där hon
lovar fullständig kapitulation.

Hon mumsar nu på medtagen honung
insamlad av hennes evigt trogna,
de som nu irrar, plötsligt vilsna typ
femtio-sextio meter hemifrån,
bara några snabba vingtag bort
men det är något i luften nu som
stör deras GPS, byter norr mot
söder, upp mot ner, vänster mot höger.

De känner inte igen sig, och de är
så trötta nu, så väldigt väldigt trötta.
Höstvindarna bär dom inte, och de
förstår inte vad de gör för fel, kanske
behöver dom någon annan luft, någon
varmare luft, eller en stunds vila.
Det var något de skulle göra,
någon uppgift de hade men det är
så svalt här i gräset, så mjukt att
minnet av vad det kan varit försvinner
med värmen och solen och sommaren.

Kanvas
Som graffiti till ett nytt universum
kvantfysiskt klotter, vi highlightade
konturerna av oss själva leendes
oombedda nakenbilder på
universums metaforiska elskåp

sen var det bara att vänta ut natten
vakuumförfall eller värmedöd
spelar ingen roll, vår piece lyser
inte i rött eller blått eller rosa
utan smaker: charm, sär, ner och upp
entropi vi fångat i tidskristaller
som vi tror kommer ticka vidare
kanske som mörka fläckar i en ny
bakgrundsstrålning, kanske som
ljusa toner i ett annars bläcksvart
mörker. Vi vet inte, bryr oss inte.

Vi vet bara att skymningen kommer
och att vi nu har vår enda chans att
smyga ut om natten, lämna ett avtryck
någonting som när de tittar upp ur
sin pendling imorgon, morgondruckna
i gryningen av en annan existens
så fastnar deras blick där på brofästet
orden ”vi var här, vi var här, vi var”