Jag började precis läsa Gunnar Petris biografi om Hans Järta (17741847), som enligt Petri var Sveriges sista riktiga banérförare för en sorts ursprunglig upplysningsliberalism. Fastnade direkt för bokens jämförelse mellan Järta och hans yngre släkting Lars Johan Hierta, som grundade Aftonbladet 1830. Petri skriver att H.J. avskydde den nya typ av liberalism som L.J.H. kom att företräda, eftersom den med sin masskultur och förväxling mellan affärsframgångar och politisk lämplighet bara kan skapa ett dysfunktionellt samhälle.
Så här står det i bokens inledning:
För att slippa onödig förvirring kan jag också klistra in Petris förklaring av vad han menar med "upplysningsliberalism", som förstås är en retroaktivt tillämpad term:
Är ens Petris beskrivning av en äldre, bättre(?) och mänskligare(?) liberalism sann? Han använder ju bara ordet "i brist på bättre vedertagen benämning". Anhängarna av den här 1700-talsströmningen kallade inte sig själva liberaler, åtminstone inte när det begav sig; ordet härstammar från Napoleontiden, inte upplysningstiden. Det finns flera aspekter som går att diskutera här, med intressanta motsättningar i liberalismens historia, självbild, galjonsfigurer från olika tider och skiftande ideal.
Så här står det i bokens inledning:
Själv ansåg sig Hans Järta vara den klassiska upplysningsliberalismens man, och de åsikter som förfäktades av hans en generation yngre släkting Lars Johan delade han inte. I hans ögon representerade denne tidningsman och affärsmatador den nya materialistiska liberalism som han på sin ålderdom högeligen ogillade. Dessa falska liberaler och deras ombud i tidningspressen ville göra om den svenska staten till ett slags aktiebolag där penningens män, graderade efter sin rikedom, skulle styra inte bara sitt spekulativa affärsliv utan även riksdag och regering och dessutom dominera den allmänna opinionen med den nya sortens giftiga och oseriösa skandalblad i massupplagor (flera tusen exemplar!). Att detta skulle leda till ruin för Hans Järtas välkalibrerade statsbygge från 1809, till polarisering av småfolket, undanskaffande av bönderna och till de drygas herravälde i landet stod för Hans Järta plågsamt klart. I förlängningen hotade despoti eller demagogvälde, som i Frankrike i hans ungdom.Det får mig att tänka på de liberalismer som har uppstått efter de båda hjärtana. Vi har inte minst den realliberalism vi lever under idag, som har likheter med Järtas skräckvision. Vi har också allehanda teoretiska liberalismer, t.ex. den i USA på 1900-talet uppfunna "klassiska liberalismen", som inte bara drar den borgerliga dominansen och de materialistiska idealen ännu längre, utan även skriver om historien och placerar sig själv först. Eller för den delen libertarianismen, vars företrädare kan peka på snabbmatskedjor som bevis för marknadssamhällets överlägsenhet, eftersom dessa förser massor av människor med billig mat... Det är ett helt skamlöst materiellt mått på framgång, som bara kan imponera i konkurrens mot andra ideologier med samma materiella värdeskala, och därför måste förstås utifrån den dikotoma tävling med kalla krigets kommunism som libertarianismen uppstod under.
För att slippa onödig förvirring kan jag också klistra in Petris förklaring av vad han menar med "upplysningsliberalism", som förstås är en retroaktivt tillämpad term:
Berättelsen om upplysningen i Sverige innehåller två blomstringsperioder. Det fanns en "hård", naturvetenskaplig svensk upplysning, med internationellt kända namn som Anders Celsius och Carl von Linné. Den hade sin storhetstid vid mitten av 1700-talet och var i stort sett över vid Gustav III:s trontillträde 1771. Det fanns också en "mjuk" fransk- och brittiskinspirerad upplysning inom litteratur, filosofi och politik under gustaviansk tid som i denna bok i brist på bättre vedertagen benämning kommer att kallas för upplysningsliberal. Den växte fram med namn som Johan Henric Kellgren och Nils von Rosenstein, lades i frysboxen under de sengustavianska "järnåren" efter riksdagen år 1800 och blommade ut till politiskt inflytande 1809. Samtidigt förbereddes dess fall av från Tyskland importerade nyromantiska och idealistiska idéer. Upplysningstiden var då definitivt förbi. Upplysningsliberalismen fick ömsa skinn för att återuppstå med andra och nya liberala förtecken.Hur ser ni på dagens liberalism i förhållande till Hans Järtas upplysningliberala kritik? Är det som Petri kallar upplysningsliberalism helt utdött eller finns delar kvar någonstans? Hade den någon chans att överleva, eller var den alltid dödsdömd eftersom den banade väg för Aftonbladets och USA:s materialistiska liberalism?
Är ens Petris beskrivning av en äldre, bättre(?) och mänskligare(?) liberalism sann? Han använder ju bara ordet "i brist på bättre vedertagen benämning". Anhängarna av den här 1700-talsströmningen kallade inte sig själva liberaler, åtminstone inte när det begav sig; ordet härstammar från Napoleontiden, inte upplysningstiden. Det finns flera aspekter som går att diskutera här, med intressanta motsättningar i liberalismens historia, självbild, galjonsfigurer från olika tider och skiftande ideal.
