Citat:
Ursprungligen postat av
Caimen
Har du några sjyssta exempel som säger emot det du menar är mitt tyckande? Typ, ett liknande fall som någonsin gått till fällande dom?
Bevisbördan ligger inte ens på mig. Kan
du bevisa att ett erkännande aldrig räckt för en fällande dom? För mig veterligen är ett erkännande en giltig bevisföring, och sedan är det upp till domstol att avgöra om det räcker för att ställa skuld bortom allt rimligt tvivel. Det finns ingen formell regel som säger att ett erkännande
inte räcker. Och praxis är att erkännanden har större vikt i ringa brott* än i grova brott - och det är ringa brott (både för Ghazale och de övriga poliserna) vi pratar om här.
Men om vi ska fjanta oss med axplock: Här är exempelvis en dom där erkännandet låg till grund för bedömningen i målet. Dom stod sig också trots att erkännandet togs tillbaka i samband med att domen överklagades.
https://lagen.nu/dom/nja/1995s187
Citat:
Ursprungligen postat av
Caimen
Eller ett konkret exempel på vilken bevisning som skulle kunna frambringas i utredningen? Hittills har du inte gett något alls.
Nej, hur i helvete skulle jag kunna göra det? Jag är ingen ingen utredare inom åklagarmyndigheten, med möjlighet att prata med inblandad personal, personalens chefer, kolla om Ghazale fastnat på några fartkameror eller dylikt utöver polisens laser, kolla så att inte fortkörningen faktiskt finns loggad i nåt system nånstans oregistrerat. Kolla om Ghazales egen bil kan geolokaliseras retroaktivt. Kolla om det finns utomstående vittnen som känt igen hela Sveriges polis, kanske rentav filmat hela hans interaktion med kollegorna. Och så vidare, och så vidare.
Jag kan naturligtvis inte säga vad det finns för bevis som skulle kunna hittas, lika lite som du kan göra det, eftersom vi båda går på minimal information i media.
Du verkar däremot inte ha några problem alls med att fabulera ihop en översiktsbild baserat på ingenting, och sedan döma ut möjligheterna till utredning baserat på den fantasin.
*
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:390747/FULLTEXT01.pdf
Citat:
Erkännandet regleras i kap. 35 § 3 RB och oavsett vilken typ av brott det handlar om skall rätten
alltid pröva ett erkännande innan det kan läggas till grund för domen. Prövningen kan dock vara
mer eller mindre omfattande, och det beror till stor del på om det är frågan om ett grovt eller ett
ringa brott. Det ställs höga krav både på utredningens omfattning och på samverkande bevis för
att erkännandet skall kunna läggas till grund för domen gällande grova brott. Med andra ord
måste erkännandets betydelse vid allvarliga brott sägas vara relativt begränsad. Resultatet
gällande de mindre allvarliga brotten verkar vara att det både är en mindre omfattande utredning
och en mindre omfattande prövning av erkännandet eftersom det i vissa fall presumeras att
erkännandet är riktigt.
De huvudsakliga slutsatser som kan dras är att erkännandet har betydelse för om beviskravet skall
anses uppnått. Vid grövre brott krävs att erkännandet kan styrkas av annan samverkande
bevisning. Den nedre gränsen för samverkande bevisning kan sägas gå vid specifika uppgifter
lämnade av den tilltalade som enbart den skyldige torde kunna känna till. Erkännandets betydelse
för grövre brott har definitivt minskat i samband med den fria bevisprövningens inträdande i
svensk rätt och det är nog snarast i undantagsfall som erkännandet ges alltför stor betydelse. I de
fall då erkännandet ändå givits stor betydelse kan konsekvenserna bli allvarliga om erkännandet
exempelvis tas tillbaka. Ett aktuellt exempel på detta är Thomas Quick som efter resning precis
blivit friad från en av sina morddomar på grund av att bevisningen inte längre räckte till. Vad
gäller de mindre allvarliga brotten ges erkännandet dock stor betydelse eftersom erkännandet i
vissa fall ensamt kan ligga till grund för domen. I kombination med mindre omfattande
prövningar kan det ge osäkra domslut.
