Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

Mina föräldrar såg aldrig mig eller mitt syskon som en börda. Däremot fanns det gånger där inte barn kunde följa med, men det hade inte att göra med att dom ville få avlastning från oss.

Vi var alltid delaktig, fest som vardag. Men så var det med hela släkten, även utanför den egna släkten.

Däremot innebar det att man inte kunde bete sig hur som helst. Men det var något dom inte ens behövde säga. Jag satt som ett ljus och lyssnade när min far och mina farbröder pratade om saker som inte direkt var kopplat till barns intressen. Men fokuset var att göra oss delaktig tidigt i släktens affärer och historia.

Människor som anser att yta och bonusfamiljer är "häftigt" samt fokus på att "självförverkliga" sin dumhet förstår jag har det tufft i vardagen. Där man fokuserar på sitt sexliv mer än sitt faktiska liv : https://www.familjeliv.se/forum

Barn.

Det är just det här jag menar. Du verkar tycka att det viktigaste är du själv och ditt liv. Det är väldigt egocentriskt. Ett sunt synsätt hos mor-farföräldrar borde tvärtom vara att sätta sina barnbarn och kommande generationer före sig själva. Barnbarnen är framtiden.

Generationerna innan boomers gjorde just detta. De tog hand om barnbarnen med glädje. Var aldrig något tal om att de istället ville prioritera sig själva, sina resor eller liknande.

Inte heller var det tal om att de skulle bli bjudna på massa saker i utbyte mot att de skulle uppfylla sin roll som mor/farföräldrar.

Bra att du kan se det så. Jag skulle däremot vilja vinkla det ur ett annat perspektiv. Din pappa valde att skaffa dig och med det fanns det även stor risk att han skulle få barnbarn (det kan han inte vara omedveten om).
Väljer man att skaffa barn väljer man också möjligheten att få barnbarn. Sen väljer ju alla hur delaktiga de vill vara.

Visar morföräldrar inget intresse är det lika bra att låta dem vara. De förstår inte bättre.
Har själv ett har svärföräldrar som år pensionärer på 5 mins gångväg från barnen men inte träffat dem på ett halvår. Jag frågar aldrig dem om de vill vara barnvakt då intresset är obefintlig.

Min största idol i livet var min farfar (även farmor såklart), så fort jag hade en chans ville jag åka hem till dom, gärna över en helg om det var möjligt. Dom ägnade all tid åt mig och det var alltid trevligt med god mat och olika spel och trevligheter. Jag åt vad som ställdes fram, gjorde som jag blev tillsagd, visade respekt och och fick det tillbaka.
Nu har jag själv barnbarn men det är en annan tid nu. Som många skriver så får man knappt säga till ett barn när det spåras ur, det skriks och krälas runt på ens surt förvärvade möbler som man sparat ihop till under årtionden, som man verkligen är rädd om. Ett hack där, ett utspillt glas där, en släng frukt/macka där och märke både här och där, gud nåde en om man säger till "ungen", det går ju inte, då är man en dålig människa.
Sen är det ju det med maten, det går inte att laga 4 olika rätter varje gång, skulle man säga att de ska äta vad som serveras så är man det största svin av alla.
Nästa grej är att vi far och morföräldrar är aningen äldre än vad våra var när vi var barn, man orkar inte med allt skrik, usla inställning och tjat.
Om ens barn tog lite hänsyn innan och hade lite pli på barnbarnen så hade allt sett annorlunda ut, men så får man inte säga ju, då är man en dålig människa.
Tack för ordet.

Instämmer. Den generationen har hela tiden fått det bättre och bättre men gnäller så in i helvete. Jävla bortskämda as!

När ts, jag och kan tala för 80-talister var barn. Så var man ofta hos morfäldrar eller dom var hos oss och tog hand om barnen, flera vänner bodde hela somrarna hos morföräldrar osv.
Alltså fick ts föräldrar väldigt mycket hjälp med sina barn men hjälper själv inte till nu, nu kanske du förstår?

Många har minnen från barndomen med morföräldrar ,minnen som mina barn inte kommer ha

Vi är institutionaliserade. Många spenderar mer vaken tid på dagis än med familjen. Det är alltså pappa staten och mamma kommunen som 'tar hand om oss', inte våra föräldrar. Så tunnas blodsband ut och familjen är plötsligt inte värd mer än någon annan relation. Välfärdssamhällets stora baksida som få pratar om.

Men jag gissar bara utifrån egen erfarenhet och observationer. Inga vetenskapliga belägg.

Det ligger mycket i det du skriver. Vi lever numera i ett totalt ”appifierat” samhälle, där yngre generationer hellre hämtar info från nätet. Där spelar tex råd från unga influencers större roll än de erfarenheter som den äldsta generationen äger, exvis vad gäller barns behov.

Det var ju inte riktigt det jag kritiserade, om du bemödar dig läsa vad jag skriver.

Om mor- och farföräldrar inte vill ha sina barnbarn där i större utsträckning, så har det förmodligen med att de är dåligt uppfostrade. På 80-talet satt man inte med en platta och glodda hela dagen, klagade på maten och bara ville äta godis eller vägrade klippa gräsmattan om man blev ombedd till det. Jag tror inte de har lust att fostra en generation till liksom.

Förr kanske de äldre förtjänade mer respekt?

Vad har boomers gjort för att förtjäna samma respekt egentligen? Lyckats bli gamla och feta medan de pissat på kommande generationer?

Det är av ofattbart värde för en modern familj att få avlastning t.ex en lördag i veckan och kunna ägna sig åt annat än småbarn. Den största tänkabra lyx som finns. En morförälder som inte fattar det måste totalt sakna minne från sin egen föräldratid.

EN lagad middag när föräldrarna kommer hem från jobbet och maten står klar på spisen och barnen leker och har kul är värt 1 miljon kronor.

Det är av ofattbart värde för ett litet barn 2-5 år att få hämtas kl 15 av morfar från dagis och vara med honom i parken till kl 18 istället för att barnet harvar där till kl 1730 med värstingarna som är kvar och en helt slut förälder hämtar.

Jag har 5 barn. Jag kommer att FLYTTA till en bostad nära någon av dem bara för att få vara morfar. Ska bli underbart. Om jag får barnbarn i två städer kommer jag nog att flytta mellan dem ibland. Otroligt mycket roligare att vara med sina barn och barnbarn än häcka på kontor. Om man har ekonomi för det.

On the spot! Obekväm sanning, men så är det i de flesta fall.