Citat:
Ursprungligen postat av
Temporary84
Allt handlar inte om att få doppa, även om det är det man hoppas på när man metar. 😂
För mig är det så mycket mer värt att få ett ärligt leende eller helst en kram av en fin tjej.
Vi är sociala djur, kramas vi inte så blir vi ledsna.
Men man måste jobba lite för att någon ska vilja ge en kram. Jag har städat idag, rakade mig igår, följde morgongympa med Sofia och klär mig hyfsat fint.
Och nej, jag fick inte ligga idag.
Men det gör mig inget, en granntant log mot mig och sa hej. Hon kände sig förhoppningsvis trygg och glad för att vi möttes.
Det är så jag vill vara, det är så jag försöker att vara. När man skiftar fokus från "vad kan jag få " till "vad kan jag ge"? Då märker världen det, och den börjar ge tillbaka. Kärlek. Det är det jag pratar om.
Man måste börja med att älska sig själv genom att sluta med uppenbart dåliga saker och tvinga sig till förändring som uppenbart är jobbigt men det är det enda sättet att utvecklas som människa.
Det är svårt, människan är lat när den har det för bra. Speciellt jag. 😂
Ge och ge, det är skitsnack från någon som inte känt vad det är att lida brist.
Jamen visst, man kan ge av sin tid och sitt engagemang tills dess att det börjar likna någon form av tillbedjan, och det är väl gratis?
Vad spelar väl komfort och värdighet för roll när man ändå bara är ett litet gruskorn på ett lite större gruskorn?
Vad spelar väl mina ideal för roll när hela min självbild ändå är lika påhittad som Matrix?
Världen som så har inget intresse i sig av att ge tillbaka i sig.
Världen har i intresse att snärja dig som en hjälplös småfågel. Ännu bättre om den lyckas förvandla dig till en blinkande reklampelare för hur fantastisk världen är.
Att ge kärlek till världen är statistiskt sett själva typexemplet på att kasta pärlor för svinen.
Och nej, självklart handlar inte allt om att doppa.
Det handlar om... Ja, att klappa varandra på huvudet och affirmera varandras känslor utan att det ser för ovärdigt ut, för shit vad jobbigt livet är.
Men ändå är det så pass enkelt och trevligt, att självklart är det bara mitt fel att jag inte framstår som tillräckligt behjärtansvärd och empatisk på rätt sätt.
Alla har frikort att ha sin jobbiga barndom i åtanke, men jag är så pass viktig att stryk ska jag nästan ha om jag inte åsidosätter alla mina egna skäl att vara bitter och ledsen, såsom att mina gåvor beaktas likt Kains halvhjärtade offer.
Vad är egentligen vikten av att ge, när man blir kastrerad innan man ens räckt fram handen?
