Råd kring eventuell amortering

Önskar inspel kring huruvida jag bör amortera av en del utav mitt bolån för att få ner räntekostnaden.

Ålder: ca 30
Bor: Villa med Sambo - 50% ägande vardera
Totalkostnad: 3 milj
Gemensamt lån på villan: 2,4 milj
Amortering: ca 5k/mån
Aktiekapital jag: 1,9 milj
Aktiekapital sambon: cirka 300’
Inkomst i hushållet: 82’ brutto / 61’ netto
Jag sparar cirka 15k i månaden på börsen.

Räntan är just nu bunden på 1,44 fram till oktober i år. Därefter lär den hamna kring 4-5%, och vår räntekostnad som idag ligger på cirka 2k kommer hamna uppe kring 10, om ens det räcker.

Det jag funderar på är om det skulle vara värt att sälja av lite utav aktiekapitalet och beta av en del lånet, säg kanske 250’ vardera för att få ner lånet under två miljoner.

Vill gärna ha så mycket pengar på börsen som möjligt givetvis, men svider såklart att betala en massa ränta till banken.

Jag skulle amorterat en del, den mellanskillnad mot förväntad ränta med dagens skuld och den du får efter amortering kan du använda till att spara på börsen eller annan placering och sedan amortera extra typ var femte år om placeringen gått bra.

Håller med ovanstående, betala av lite så kanske inte räntan sticker allt för mycket i ögonen.

Åkte själv på ökningen från 1.34 till 4.49 tidigare i år.
Har visserligen det lånet på 300k ( andra på 450k, var 3.4 blev 4.7 )
Räntan ökade ca 1000kr/månad på det mindre lånet.
Vi amorterar 3000 på ena lånet och 1000 på det på 300k.

Slängde in 30k extra för att få ner räntan något.
Hade gärna betalat in mer men med planer att uppgradera till fjärrvärme innan årets slut för ca 200k så kunde vi inte :-) .

Frågan är väl om din sambo är värd det? Ni kan inte både ha kakan och äta den. Det verkar var du som sitter på kapitalet, är du beredd att släppa det?

Inte helt med på vad du menar. Oavsett vad så skulle vi ju i sådana fall betala av lika mycket vardera, hon äger ju 50% av huset, så mitt personliga lån är på 1,2 snarare än 2,4. Hon är värd det för övrigt.

Min filosofi är att bli skuldfri så fort man kan.
Med dagens räntor blir det ännu mer angeläget kan jag tycka.

Jag betalade av hela mitt bostadslån i vintras.
Dock inte lika mycket som ni har.
Har inga övriga lån heller.
Hade inte så mycket sparpengar kvar då, men har ändå lyckats spara ihop nästan 100 tusen sedan dess.

Du är 30 år gammal och har gott om tid att spara ihop pengar igen.

För mig känns det mentalt bra att få ner mina månadsutgifter så mycket det går.
Sitta och betala massa ränta var något som retade mig. Speciellt då den steg hela tiden.

Det är en avvägning om man vill ha pengar på börsen och hoppas att man tjänar mer där än vad räntan på lånen kostar.
Men tjänar på börsen gör man först då man säljer de.

Betala!

Förstår fortfarande inte vad du menar med att betala.

Vi har inga lån eller skulder i övrigt. Inflationen äter ju på sikt upp en del utav lånet, så skulle inte vilja betala av allt och därmed ha alla mina tillgångar låsta i bostaden.

Nej du måste ha en buffert till framförallt bostaden.

Frågan är väl om avkastningen på kapitalet är högre eller lägre än inbetald ränta på länen. Så länge börsen går bra är det bättre att ha pengarna där.

Att göra sig helt barskrapad är så klart inte bra.
Men du verkar vara inne på en mellanväg, amortera en hel del och även ha kvar en del sparat kapital.
Tycker det låter sunt och lite mer "safe".

Ni verkar ändå sitta i en bra sits som har möjlighet att betala av en hel del på lånet.

Jag brukar tänka så här.
Vad händer om jag blir långtidssjuk eller något annat händer som hindrar mig från att arbeta och tjäna pengar?
Hur ser min inkomst ut då?
Kommer jag då kunna betala mina räkningar och leva på det jag får varje månad.
Men sedan är jag extremt sparsam (snål) och har katastroftänk.

Svårt att veta hur räntorna kommer bli framöver men hur som helst är det alltid skönt att få ner sina lån.
På sikt vill man så klart bli helt skuldfri.
Vi blir alla pensionärer vad det lider.
Då bör man ha betalat av sina lån, äga sin bostad, äga sina bilar, ha låga månadskostnader och ha sparade pengar.
Det är ett livsmål.