"[...] Kommunikationen börjar: 45 minuter av psykiatrisk
utvärdering, med sikte på att avgöra om patienten kan ingå i det forskningsprojekt som
läkaren driver. ” Jag antar att det verkar konstigt för er när jag säger att jag har ett väl
utvecklat sinne för gott och ont”, börjar den fyrtioårige mannen. Hans svar är långa,
detaljerade och oväntade. ”Jag har aldrig talat med andra om det, bortsett från med andra
pedofiler på olika forum, och man blir inte av med drogberoendet genom att prata med andra
beroende”, skriver patienten. Eller : ”Det är som en vidrig svamp som växer i skuggiga
områden”. Efter några minuter tackar Christoffer Rahm sin chatpartner för hans uppriktighet.
”Du är mycket modig som vill vara med på det här forskningsprojektet”, skriver han. ”Den
här sidan av mig äcklar mig, och jag skulle göra vad som helst för att bli av med den”, svarar
patienten.
Christoffer Rahm är 42 år och klinikchef för psykiatrin på sjukhuset Rosenlund, söder om
Stockholm. Han leder för närvarande inom kliniken ANOVA ett världsunikt
forskningsprojekt om behandling av pedofiler som går ut på att hjälpa dem att kontrollera sina
impulser och avvärja övergrepp på barn. För att ”rekrytera” sina patienter uppsöker läkaren de
mörkaste avkrokarna på ”darknet”, där pedofiler från hela världen anonymt utbyter foton och
videos. Han lägger ut följande annons: ”Vill du sluta upp med att i sexuella avsikter titta på
bilder och videos med barn i förpuberteten? Kom med i en ny studie på Karolinska institutet i
Sverige”. ”Jag tänker på två typer av patienter”, förklarar han. ”Dels den vuxne mannen som
söker hjälp för att han riskerar att förstöra sitt liv och sin självbild, dels barnet som riskerar att
bli utsatt för övergrepp. Jag måste finna en behandling som hjälper båda dessa kategorier
samtidigt”. Hans forskning stöder sig till stor del på den amerikanska handboken DSM-5 om
mentala störningar, hela den psykiatriska världens bibel. Enligt denna kan diagnosen
”pedofila störningar” ställas vid fall av fantiserande eller sexuella impulser som gäller barn
under 13 år, och där dessa fall antingen leder till verkliga övergrepp eller till betydande ångest
för patienten själv. Detta innebär en grundläggande distinktion som inte existerar i det
allmänna medvetandet, där termerna ”pedofil”, ”brottsling” och ”sexualpredator” ofta
betraktas som synonymer.
Enligt DSM-5 är pedofili i själva verket ett patologiskt tillstånd,
inte ett brott i sig, och implicerar inte nödvändigtvis att ha begått övergrepp på barn. I stället
är det mindre än hälften av dem som dömts för sexuellt våld mot barn som verkligen har en
pedofil störning; de övriga begår övergreppen av olika andra anledningar. [---]
(min fetning).
Härifrån:
http://dok.slso.sll.se/CPF/Forskning/artikel/Rahm_13%20avril.pdf
