Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ställ inte för höga krav. Ingen är perfekt och samhället är alldeles för rörigt för våra hjärnor som inte förändrat något i avseende till att kunna hinna anpassa sig till moderna samhället. Glädjs åt att hen mår bra i förata hand. Det är viktigast!

De riktiga slavarna är faktiskt inte de med AS, utan de utan AS.

De flesta utan diagnos tvingas springa i hamsterhjulet. Man är helt utlämnad åt sig själv.

Gå till jobbet man hatar.

Tvingas vara i lägenheten mer än man är bekväm med för att annars kan man faktiskt förlora kontraktet. Det var just vad som hände en person nyligen som hade en lägenhet i Gamla Stan:

https://omni.se/bad-om-att-fa-byta-lagenhet-vraktes-fran-adressen/a/WRyPVa

Du måste se till att ha gott rykte. Börjar folk snacka bakom ryggen på dig på jobbet kan det bli jobbigt.

Osv.

Det viktiga är väl att ha kvar alternativet om det funkar. Det kan ju bli så att man inte löser något perfekt utan man måste välja mellan två suboptimala alternativ, att medicinera ibland och låter bli ibland med olika negativa konsekvenser.

Sen kan det ju kanske vara bra att ha en lägre dos att tillgå så man kan trappa upp / ner själv över nån dag, eller bara ta lite om det behövs.

Jaja, sen när då?

Varför jobbar du inom vården när du inte förstår människor?

Självklart ska vårdpersonal veta om man har aspergers. Inte för att man är ett UFO och inte "fössstååålll vad du sejel", utan för att du ska förstå dem. Aspergers kommer t ex med att man reagerar olika på mediciner. Och att man ofta inte uttrycker smärta på det sättet en NT gör. Därför måste man lyssna på ORDEN från en aspergare, inte gå efter kroppsspråket.

Det kanske finns en del yngre som är mer bekväma med att berätta om sin diagnos. Vi som är äldre. Aldrig. Har inte ens berättat för mina föräldrar.

Självklart hjälper diagnosen en att förstå sig själv. Och man kan lägga upp en plan hur man ska behandla sig själv och inte behandla sig som en NT och hela tiden undra varför det går åt helvete. Sedan har man rättigheter, t ex kontaktperson, samtal på Hab med utbildning i aspergers, stöd i boendet.

Av alla som du ser som maskar sin aspergers förstår du ju inte ens hur många du träffar. Du träffar dem hela tiden. Så självklart tar du fasta på de få som är idioter och skriker om sin diagnos. Det finns sådana. Men vi aspergare gillar dem inte heller. Känner en aspiekille som vill ha och ha. Blir galen på honom. Och gör han fel är det aldrig hans fel. Han är vuxen men får veckopeng av pappa.

Ens diagnos kan ursäkta vissa saker men inte andra. Om jag missförstår dig och ber om ursäkt så kan det vara diagnosen. Om jag har tagit slut på min mentala energi och inte orkar mer den dagen kan det vara diagnosen. Om jag bryter samman och börjar fulgråta kan det vara diagnosen. Men den kan ju inte vara en ursäkt för beteenden man kan kontrollera. Sedan händer det hela tiden att man måste överanvända sin mentala energi för att det inte är acceptabelt att reagera. Man kan inte be ett helt rum att vara lite tystare, eller släcka en lampa som man mår dåligt av. Vi kämpar hela tiden med sådana saker. Tänk om vi skulle få bestämma om allt sådant, då skulle ni ha att göra.

Varför ska jag förstå alla människor? Det om något är väl en omöjlig uppgift.

Det finns förmodligen en del som jobbar inom vården som har autism också då vi pratar om ett spektra och inte att man är iqbefriad bara för att man har autism.

Att vårdas och ta del av sjukvård är ett samspel. Det är likt patientens ansvar att försöka sig att förstå som att vårdpersonalen ska göra sig förstådd samt förstå patienten.

Personligen tar jag låg hänsyn till vuxna människor som måste "kämpa" för att inte bryta samman. Ja vem behöver inte kämpa? Många människor har olika krämpor, neuropsykiatriska diagnoser, somatiska besvär etc.

Jobbigt med psykopater inom vården. Skaffa ett annat jobb. För du tycker att ingen patient får bryta ihop för någon har det alltid värre.

Svin är vad du är.

Och dessutom tycker du att NPF måste BLI NT för att ha rätt till vård.

Jag kräks.

Vart har jag sagt att det inte gäller mig? Jag försöker alltid att förstå alla patienter jag möter sedan om utfallet alltid blir så är en annan sak. Det är helt omöjligt att slaviskt förstå alla patienter, vad tror ni att vi är? Supermänniskor?

Psykopat? Varför skulle ingen få "bryta ihop"? Det finns grader av besvär, allt är inte på samma nivå än om man har autism.

Vad jag anser personligen och privat är inte samma sak som vilken inställning jag har när jag jobbar.

Nej han säger att "varför jobba inom vården när du inte förstår människor?" och på det svarade jag att jag inte kan förstå alla människor.

Jag vägrar inte att ta hänsyn utan jag har låg förståelse till att man bryter ihop av att man måste exempelvis dela andra människors närvaro. Vi som jobbar inom vården kan inte ta hänsyn till allt, då skulle inte patienter hinna vårdas i rimlig tid.

Det var längesedan man såg dig här i tråden. Välkommen tillbaka
Har det löst sig med allt å lite till. Med tanke på dina planer m.m.

När det kommer till Vården & övriga myndigheter med personal kommer nog aldrig kunna fatta
hur de skall göra med bemötande med folk med AS & Autism. Det är likadant på Arbetsförmedlingen.