Citat:
Ursprungligen postat av
Dalulven
Det är inte säkert att det enbart handlar om ett "smart" tänkande. Det kan vara känslodrivet.
Känslan av kontroll. Och en förfarenhet med att sidsteppa trassliga situationer.
Men nu är vi ute på djupt vatten. Var det inte en som försökte fiska upp hans sjukjournaler?
Vore han ett vittne så skulle han inte behöva uppfinna sitt hjälte-narrativ: att han hjälpte till, fick ur LP viktig information, såg något suspekt inne i gränden samt sprang efter poliserna. Som har påpekats i tråden:
Varför vände han sig inte till poliserna som var kvar med uppgiften?
Smart är TP's och Göranssons ord, då dessa förklarar "utviket" i SvD. (Även här har ordet "smart" använts för att förklara detta)
Där håller jag med dig, att det snarare måste vara SE's känsla och det han tror är bäst för honom i den situation han befinner sig i. Och då är det lite märkligt att inte fler här inne ser hans risktagande och den tur han hela tiden har. (Och de gånger jag påpekat detta så har det blivit ett "himla liv"... känns känsligt.)
Som vittne vet jag inte om det går att likställa honom med att vilja bli hjälte, men visst, han ansåg sig ju ändå ha "gjort något av vikt" och att hans uppgifter kunde vara till nytta.
(Det sistnämnda är det rätt många som tycker. Kolla alla foliehattar som "vet" hur det gick till för att lyfta en, om än extrem, kategori)
Punkterna du tar upp är ju precis det han påstår sig ha gjort och som han sedan berättade för polisen, så vad är problemet med det?
Ja, din sista fråga är ju relevant då det borde varit det bästa i den situationen.
Nu gjorde SE inte så (enligt egen uppgift) utan löste det på sitt sätt. (Kanske precis så du själv förespråkar angående detta med lögnerna? På sitt sätt...det han trodde på, där och då?)