Citat:
Ursprungligen postat av
wwr
Men den kunde ofta inte kommunicera när den kom ned på 2-3000 meters djup. Det är enkelt att göra, vad jag kan förstå. Därför fördröjes larmet med 8 timmar.
Ubåten gick visst ned tills den stötte på botten.
Titan hade inte
1. Kommunikationsutrustning för 4 km
2. Ekolod för att hitta botten
3. Djupmätare vattentryck
4. Pingsändare som flygplan/svart låda
5. Tröghetsnavigator
Det är ofattbart.
En sak som de verkar ha missat var att Titan slog i bottnen. Det verkar ju inte särskilt bra. När Piccard byggde batyskafen Trieste så tänkte han faktiskt på det genom att hänga en 20 meter grov kätting under Trieste, på så vis så saktade hon in nedstigningen och stannade cirka 1-2 fot ovan bottnen.
En genialt enkelt tänkt lösning faktiskt.
De kunde ju inte se bottnen hade Piccard beskrivit det därför att de hade inte så många timmars drifttid på strålkastarna.
Rickovers och Piccards äventyr finns det böcker om.
Nej det är inte så svårt att förstå att de missade en hel del, därför att varje enhet utom tröghetsnavigatorn måste ha genomföringar genom ubåtens skrov.
Och dessa är svåra att konstruera och att få täta vid ett så pass högt tryck.
I ubåtarnas barndom så fanns många sådana exempel.
Admiral Hyman Rickover som konstruerade USA första atomubåt fick visst besök av en ingenjör som skulle visa en ny typ av elkabel. Rickover tar då fram sin cigarettändare, och säger:
-- Fireproof yeah ? och provar att tända eld på kabeln. Och visst den brann alldeles otroligt bra, så då sa han att när de kommer med en brandsäker kabel då är det en annan femma. Bränder var faktiskt ett välkänt problem på dåtidens dieselektriska militära ubåtar. Men hemlighölls överallt. Blybatterierna var till exempel öppna mot atmosfären inne i ubåten, och bildar
vätgas + syrgas vid laddning.
Ett perfekt recept för katastrof alltså.
Frågan om kolfiber + titan verkar ju rubbad, och det pensionerade ubåtsbefälet förklarar ju det ganska bra, att det är bara är helt homogena material som klarar ett högt tryck bra utifrån, till exempel vanligt stål, och som det är relativt enkelt att beräkna dess stress- och tryck-tålighet. Och även antalet lastcykler och eventuell utmattning.
Vidare säger befälet att man kan inte ha sådant fjanterier som större fönster, eftersom det kan bli för stor skillnad mellan materialen. Att tätningen blir svår att få till. Vid så höga tryck kan tätningarna börja att krypa och ha sig.
I mindre turistubåtar som bara går på litet djup går det utmärkt med akrylglas. Men det är trots allt ett slags glas, och alla vet att glas brukar spricka katastrofalt.
Vad gäller atomubåtar och andra militära ubåtar så spelar vikten och stålets tjocklek mindre roll
eftersom de ändå har kvar så mycket flytförmåga, bouyancy.
Rentav så mycket flytförmåga att man var tvungna att barlasta med blytackor.
Enstaka akrylglasvarianter har tagits fram som består av fler än ett skikt men de är ändå riskabla.
De flesta experter säger att det i regel är bättre med kameror på utsidan för de kan ju vridas i 360
och man får ett gott synfält ändå.
Citat:
Ursprungligen postat av
wwr
Då var det avklarat.
Men det är mycket märkligt att ubåten verkade sakna:
1. Kommunikationsutrustning för 4 km
2. Tröghetsnavigator
Fast alla sådana gyrokompasser blir klumpiga och stora, vet ej om det ens finns någon modell som är användbar i en sådan liten turistubåt.
Camerons ubåt måste rimligtvis ha något liknande.
Annars så blir Camerons ubåt lika "blind" efter ett maratondyk.
Dvs den kan inte hitta någon riktning nere vid bottnen.
Det är fullt möjligt att Titanics stora stålskrov förvirrar en vanlig magnetisk kompass ?
På en dokumentär på ett av Maersks stora kontainerfartyg så visas en filmsnutt på gyrokompassen men den är stor som ett litet kylskåp och väger nog nästan 200 kg.
Men den kan nog klara att segla över hela Atlanten och troligen bara visa några distansminuter (= sjömil, 1852 meter) fel när den kommer fram. Den gyrokompassen är helt upphängd i en dubbelkardansk upphängning, säkert så snurrar gyrot också i en heliumatmosfär eller vakuum för att hålla nere friktionen.
Det inre gyrot är ibland byggt av utarmat Uran eller tex Wolfram (Tungsten).
Det är firman Sperry som brukar bygga dessa gyrokompasser. De var helt militära hemligheter från början, men började säljas för civilt bruk också kanske redan på 1970-talet.
OBS:
Numera från år 2020 finns Sperrys helt optiska gyroskop att köpa, de utnyttjar en fysisk effekt att om en spole med fiberoptisk kabel vrids runt sin axel så kan den vridningen registreras hos den mottagande detektorn.
Kompassgyrot är bara en låda, och inte alls lika klumpigt. Men den kanske
inte var påtänkt när Titan byggdes ?
Vad vet jag ?
Inte så lätt heller att skriva programvaran från scratch. Den gyrokompassen kan visst inte detektera djupet heller eftersom nedstigningen till bottnen går för långsamt.
Gissar att Cameron fick en hel del huvudvärk av att skriva några tillförlitliga program för att beräkna positionen nere på bottnen.
Dock så hade USAs flotta redan många års erfarenheter från sin farkost Alvin.