Är livet värt att leva?

Vet inte vilken del i det du skrev jag missade att bemöta.
Känns livet som helhet värdelöst så är vi kapabla att förändra det och göra det värdefullt, om vi bara vill.
Att klänga sig fast vid en dystopisk världsbild medför säkert en form av trygghet och njutning i sig, men om du bara visste vad du missar för möjligheter.
Kan en människa utan armar och ben finna glädjen igen, så kan vi antagligen det också.

Menar inte att förminska dina problem och det du känner. Jag kan inte veta hur du mår. Men hoppas att du inser att det finns hopp om att även dina problem kan lösas.

Följande är fakta: Livet är fullt av lidande vilket är negativt att utsättas för. Det goda och vackra är positivt, men i och med att man vet på förhand att man skall tvingas skiljas från det blir det även till en stor sorg. Utifrån dessa förutsättningar, hur skulle livet kunna vara något övervägande positivt?

Var försiktig när du uttalar dig om folk utan armar och ben och andra extrema lidanden du troligtvis befunnit dig långt ifrån. Du vet inte vilket helvete de går igenom förrän det drabbar dig.

Man kan vända på det också.
Lidandet som livet är fullt av är skönt att tvingas skiljas från, tänk vad bra att slippa våndas av våra hjärnspöken och problem.
Tills dess - varför inte låta oss njuta innan det ofrånkomliga är ett faktum?
Du har vunnit högsta vinsten på lotto miljoner gånger om och det är något jag hoppas att du kan uppskatta. Din existens är minst sagt något utöver det vanliga.
Sorgligt om du spenderar den här korta tiden till grubbel om vår förgänglighet, något vi med all rätta kan vänta med några decennier till.
Du har en enda chans att få uppleva mening och glädje i ditt enda liv. Det är nu du har möjligheten, inte om 40 år. Missa inte den här chansen du erbjuds.

Ska sluta upprepa det här nu. Hoppas att du förstått andra sidan av myntet vid det här laget.


Jag är inte dummare än att jag fattar att de som blivit av med armar och ben har gått igenom ett helvete.
Nu vill jag belysa faktumet att många av dem vägrade se sitt trauma som en dödsdom och lät det förstöra deras liv. Det fanns inget annat alternativ i dem än att vända tragiken och nå lyckan igen. Deras beslutsamhet var nyckeln för att göra det möjligt. De vägrade låta det negativa ta över deras liv. Krävde ett värdigt och fint liv oavsett omständigheter. Något jag tycker vi ska inspireras av.
Behöver du länkar för att koppla kan jag visa exempel på de här individerna.

Nej livet är som sagt en mardröm ingen vinst på lotto. Som uppenbart bevisas av att så många tar livet av sig eller önskar sig ofödda. Jag tror inte lika många hade tackat nej till en lottovinst.

Jag vet såklart som jag skrev att de fallen existerar. Och det är beundransvärt. Men det förändrar inte faktumet att livet är skit från början eftersom de råkade ut för sina fruktansvärda lidanden.

Önskar dig all lycka i livet. Det förtjänar du.

Ja det gör jag. Och du också. Dessvärre är det inte vad livet has in store för oss.

Livet bestämmer inte vad som finns i store för oss, det gör vi. DU styr ditt liv och väljer hur mycket mening du vill fylla det med. Tror du annat så är du ute på villovägar. Du och ingen annan har makten över ditt liv.

Bestämmer jag om jag får dödlig cancer nästa vecka också? Det där begriper du inte är sant hoppas jag. Nåväl, vi får göra vad vi kan och hoppas på det bästa nu när vi har oturen att finnas.

Nej, det finns omständigheter vi inte råder över, men tur då att vi har möjligheten att fylla livet med massa njutning när vi har möjligheten. Vi vet inte hur gamla vi blir, har ingen aning om när livet kanske tar slut abrupt. Borde inte vara något svårt val mellan att fylla den korta tiden vi har med njutning eller ångest. Väljer man ångest så är det just det - ett val.
Finns otroligt mycket vidrigheter i världen vi kan våndas över varenda minut om vi så vill, men det gör vi inte. Vi gallrar bort de otrevligheterna för att kunna finna någon form av ro i våra liv, kunna må bra. Samma gäller vår förgänglighet. Vi behöver inte vältra oss i faktumet att vi kommer dö en dag på samma sätt som att vi inte behöver vältra oss i faktumet att människor och djur lider fruktansvärt i detta nu. Vi måste kunna filtrera, blunda, tillåta oss att känna ro och njutning nu när vi har vår chans att faktiskt uppleva ett härligt liv. Det hindrar oss inte från att kämpa för andras rättigheter och mående, men för att vi ska orka behöver vi förmågan att distansiera oss från det hemska.

Nej man väljer inte om man har ångest eller ej, då vet du inte vad verklig ångest är heller. Det går med en jävla massa träning bemästra den till viss del dock.

Jo det kan jag hålla med om att vi behöver göra för vår sinnesro. Problemet är att det samtidigt gör att lidandet förs vidare. Genom att blunda för hur jävla hemskt livet är, en riktig horrorshow rakt igenom, så fortsätter vi skaffa barn. Det är förmodligen något evolutionärt. Livsinstinkten gör oss blinda. Den tillverkar skygglappar åt oss. Nej livet är såpass dåligt att det bästa vore om det dog ut. Nu känner jag att det är slutpratat, för du lär fortsätta med dina evangelier om hur fantastiskt allt är.

Nej, jag känner mig klar också. Förstår att vi inte har full kontroll över vår ångest. Men vi har full kontroll gällande om vi tar hjälp för att kontrollera den. Vissa väljer att inte ta den hjälpen. Väljer.
Har som sagt själv varit i kontakt med vården vid flertalet tillfällen. Kan verkligen rekommendera det. Är väldigt befriande att någon välvilligt tar del av hela vår historik och är öppen för att hjälpa, dessutom med den rätta utbildningen och inställningen. Det är något annat än när någon vän sitter där och vill hjälpa men inte fattar vad de kan göra.

Nu handlar inte tråden om mitt eller ditt psykiska mående dock. Den handlar om om livet är värt att leva. Och jag har framfört mina argument för att det inte är det och du dina för att det är det. Finns nog inte mycket att säga mer där.