Citat:
Ur förhör:
F: Okej. Så hur menar du att Johanna vände på Tove eller hur var det du sa?
M: Eller, eh, ja hon, eh, hon släpar, alltså hon släpade ju först, eh, henne så att hon höll i, höll i händerna eller ja precis och sen så en bit in i skogen så vill Johanna liksom vända på henne så att hon höll i fötterna istället och jag skulle hålla i händerna.
Först backar J in i skogen medan hon lyfter T under eller i armarna. M tar tag i benen på T.
J kämpar på och börjar gråta av utmattning, beslutar sig för att vända på T, de byter plats så att J kan hålla i fotlederna och dra kroppen längre in. Var exakt M släpper taget om handlederna framgår inte, men en gissning är att det sker i samband med lägesförändringen där M först tar tag i handlederna medan J tar tag i fotlederna och vänder kroppen med fötterna mot skogen. - Begripligare nu? Detaljerna i förloppet är otydliga men J:s redogörelse stärker M:s påstående om att hon tog tag i handlederna i det här skedet.
Att M nämner handlederna i samband med att de ska ta ner kroppen, tror jag har att göra med att hon associerar hållning av handleder till barrskog. Och första gången J nämner skogen är när de befinner sig i hallen. Finns med all sannolikhet flera olika tolkningar beroende på biasering eller grad av partiskhet. Förstås.
Beträffande framplockning och återgivande av minnen, ledtrådar, bortfall över tid, förstärkta minnesspår, associationsbanor mm, så går det åtminstone att konstatera att minnesfunktionen är av komplex natur och att vi alltsomoftast kan tycka oss vara säkra på att vi sett eller hört en viss detalj utan att den upplevelsen behöver ha förankring i verkligheten, något som blir särskilt påtagligt när vi pratar om en händelse som fler har varit med om.
Därför är jag också näst intill övertygad om att J utövade gaslighting ute på Illharjen, där M känslolöst sedan upprepar vad J har präntat in, utan att kunna särskilja på sina egna och J:s ord. M säger att hennes ena strumpa hade spya på sig, vilket skulle kunna vara resultat av konfabulation, alltså ingen äkta lögn, där kräkningen har kommit att bli verklig i hennes minne.
Man kan se att M är mera utförlig i sin redogörelse kring bärandet i skogen vilket kan ha sin förklaring i förstärkta minnesspår, med ett scenario som har spelats upp gång på gång i hennes hjärna. Hon säger också att minnesbilderna förföljer henne dag som natt vilket i sig fungerar som förstärkning av händelsen och fördjupar minnesspåren. Psykiska tillstånd, ex depression kan också bidra till att uppväcka minnen, s k "stämningsberoende minne" - den inre kontexten hjälper då till att minnas fragment eller större delar av en emotionell händelse.
Framlägger ovanstående som eventuella hypoteser och ska tas för just det, jag påstår eller hävdar givetvis inget.
F: Okej. Så hur menar du att Johanna vände på Tove eller hur var det du sa?
M: Eller, eh, ja hon, eh, hon släpar, alltså hon släpade ju först, eh, henne så att hon höll i, höll i händerna eller ja precis och sen så en bit in i skogen så vill Johanna liksom vända på henne så att hon höll i fötterna istället och jag skulle hålla i händerna.
Först backar J in i skogen medan hon lyfter T under eller i armarna. M tar tag i benen på T.
J kämpar på och börjar gråta av utmattning, beslutar sig för att vända på T, de byter plats så att J kan hålla i fotlederna och dra kroppen längre in. Var exakt M släpper taget om handlederna framgår inte, men en gissning är att det sker i samband med lägesförändringen där M först tar tag i handlederna medan J tar tag i fotlederna och vänder kroppen med fötterna mot skogen. - Begripligare nu? Detaljerna i förloppet är otydliga men J:s redogörelse stärker M:s påstående om att hon tog tag i handlederna i det här skedet.
Att M nämner handlederna i samband med att de ska ta ner kroppen, tror jag har att göra med att hon associerar hållning av handleder till barrskog. Och första gången J nämner skogen är när de befinner sig i hallen. Finns med all sannolikhet flera olika tolkningar beroende på biasering eller grad av partiskhet. Förstås.
Beträffande framplockning och återgivande av minnen, ledtrådar, bortfall över tid, förstärkta minnesspår, associationsbanor mm, så går det åtminstone att konstatera att minnesfunktionen är av komplex natur och att vi alltsomoftast kan tycka oss vara säkra på att vi sett eller hört en viss detalj utan att den upplevelsen behöver ha förankring i verkligheten, något som blir särskilt påtagligt när vi pratar om en händelse som fler har varit med om.
Därför är jag också näst intill övertygad om att J utövade gaslighting ute på Illharjen, där M känslolöst sedan upprepar vad J har präntat in, utan att kunna särskilja på sina egna och J:s ord. M säger att hennes ena strumpa hade spya på sig, vilket skulle kunna vara resultat av konfabulation, alltså ingen äkta lögn, där kräkningen har kommit att bli verklig i hennes minne.
Man kan se att M är mera utförlig i sin redogörelse kring bärandet i skogen vilket kan ha sin förklaring i förstärkta minnesspår, med ett scenario som har spelats upp gång på gång i hennes hjärna. Hon säger också att minnesbilderna förföljer henne dag som natt vilket i sig fungerar som förstärkning av händelsen och fördjupar minnesspåren. Psykiska tillstånd, ex depression kan också bidra till att uppväcka minnen, s k "stämningsberoende minne" - den inre kontexten hjälper då till att minnas fragment eller större delar av en emotionell händelse.
Framlägger ovanstående som eventuella hypoteser och ska tas för just det, jag påstår eller hävdar givetvis inget.
Spelar ingen roll att MH suttit häktad månadsvis. Hennes tankar och uttalanden tycks ändå vara ett enda stort virrvarr, hon tycks blanda ihop det ena med det andra. Det märks inte minst i förhören med henne. En vanelögnare som MH måste ha det extra svårt att vara i det läge hon är i nu.
Hon försöker bortförklara och försköna, men det går inte så bra. När höll hon egentligen i Toves händer? I badrummet eller på dumpningsplatsen? Handleder? Händer? Detta förklarar hon idogt genom helt osammanhängande virriga förklaringar.
