Citat:
Ursprungligen postat av
EsmeraldaFelicia
Jag gjorde som Avel gjort tidigare med andra spörsmål och testade själv. Jag virade in mig i ett underlakan som jag ändå skulle byta. Lakanet är ca 105 cm brett och låg i en 90 cm säng. Jag har damstorlek M i kläder.
Armarna vid sidan av kroppen gör mycket riktigt att det blir lite öppet i mitten precis vid bysten och under. Det som J menar i förhör. Jag provade att flytta upp lite på lakanet så att överkanten gick att vika ned över ansiktet. Det täckte ansiktet väl. På lakanet är det en resårkant så det blir som en huva för ansiktet. Men mina fötter och ben syntes då. M säger att hon såg Ts byxor och strumpor. Även när lakanet var neddraget över ansiktet blev det en liten glipa just över byst etc.
Jag provade också med lite hjälp att linda in långsidan av lakanet runt mitt ansikte/överkropp. Tyget räcker till ca 2 varv. Det blir 'väl inslaget' Om J redan hade satt en påse över huvudet på T är det inte säkert att M såg det under lakanet (vi provade att lägga en svart påse under lakanet och den syntes inte igenom men däremot drog jag den inne över huvudet, fick räcka med lakanet! Lite obehagligt.)
Med lakanet virat på det här sättet syns delar av benen och fötterna. Lakanet bör inte glida sär vid lyft. Som J menar är fallet med det första sättet jag provade på, vilket hon har rätt .
J kan sedan ha satt på ytterligare en påse i bilen. Att T skulle haft en påse på benen nedför trappan verkar väldigt opraktiskt. Så den åkte troligen på senare.
Flera scenarior är troligen möjliga här.
J: Ja det var ett 90 lakan. Jag har bara ett sånt så då tog jag det.
F: Vad var det för färg på det?
J: Vitt.
F: Ett vitt 90 lakan?
J: Ja.
BF: Du sa att du hade det i en låda under sängen?
J: Mmm.
BF: Var det en låda för ren eller smutsiga lakan?
J: Eh, rena lakan.
GK: Du tror du höll lite längre upp på benen, eh, du har ju berättat att Tove var invirad i ett lakan
M: Mm
GK: Eh, såg du någon del av Toves egen kropp så att säga, som inte, som var utanför lakanet?
M: Eh, jag såg, eh, jag såg hon hade på sig jeans och korta strumpor, så det var ju som en glipa där emellan, eh, ja, hennes hud däremellan och jag såg hälften, ja, alltså härifrån, typ armarna och sen händerna.
GK: Så en del utav armarna var utanför lakanet, eller hur skall man uppfatta det?
M: Mm, det blev så.
J: Nu är vi ute i hallen.
F: Och Tove ligger på lakanet?
J: Ja.
BF: Och vem var det som så att säga fick henne att ligga på lakanet?
J: Det var jag.
BF: Det var du?
J: Ja.
BF: Mmm.
J: Och, ja och sen tror att jag hämtade nog min väska där och lade i ett ljus och en tändare för jag tänkte att det bästa vore liksom om vi åkte ut till skogen och lade Tove och helt enkelt brände upp henne.
J: Eh, Maja tyckte det var väldigt obehagligt och ville helst inte ta i henne. Det ville inte jag heller men vi var ju tvungna liksom. Så första tanken att då sa jag att då kan jag bära henne själv men hon var så tung så det gick inte
Tänkbart är att båda minns rätt gällande den här detaljen om sopsäckarna; när de skulle lyfta så tyckte M att det blev för obehagligt att se så hon föreslog övertäckning med sopsäckar eller så kom J själv på idén då de befann sig i hennes lägenhet.
Sedan tolkar jag det som att J ville få ut T så fort som möjligt och därför bad M hålla utkik innan hon tog tag under armarna och lät benen släpa över trappstegen, innan hon bad om hjälp.
Att M bara kommer ihåg lakanet skulle kunna vara kopplat till hennes reaktion på det vita lakanet och att det var vad som har etsat sig fast i minnet; känslomässigt omskakande minnen som en chock kan efterlämna varaktiga minnesspår, s k blixtljusminnen. Ett exempel är World Trade Center eller nyheten om mordet på Palme. Dessa minnen trycker undan och står över minnen av mer vardaglig karaktär där ögonblicket liksom fryser till och nästan kan observeras som ett fotografi; detaljer runtomkring oss kan iakttas, vilka kläder vi bar och var vi befann oss.