Citat:
Ursprungligen postat av
Reviews
Precis, finns nog ett flertal varianter på hur det kan ha gått till. Ordningsföljden med kraftiga huvuddunkningar i golvet efter det stora fallet, håller jag för trolig i och med grannens vittnesmål om fyra dunsar sekunderna efter. Något var det som slog i golvet och orsakade likartade dunsar som den första, fast mindre våldsamt.
När han är på väg upp till J - efter c: a två minuter - hör han mera oväsen.
Vad som är anmärkningsvärt är ändå att det tystnar när han står utanför dörren. Efter slagen i golvet/väggen står han kvar och lyssnar en stund. Inga ljud. Inga röster. Då har tre-fyra minuter förflutit.
- Hur kunde J veta att T slog i ryggen, eller kanske man ska formulera om frågan; varför nämner hon ryggen? För att förklara ryggskadorna är givet, men hur pass brutal har hon varit för att åsamka T dessa skador; lyckades T vrida på sig med J stående ovanför sig till en början? Efter att ha återfått andan efter fallet.
Går aldrig att lita på att J är sanningsenlig utan att ha en baktanke i syfte att "förklara" huvud- och ryggskadorna på ett naturligt sätt, dvs att T ådrog sig dessa vid fallet. Hon nämner ju också att T:s fötter lättade från golvet - vad hon försöker få fram mellan raderna, är att T aldrig utsattes för misshandel.
ja, man har lärt sig att "lyssna" in på vad Johanna säger, och därigrån börja leta. För dubbeltydigheten, den har hon slipat på i många år, och hon är "baktanken" personifierad.
Man hör också att hennes berättelse är exakt likadn i varje berätttelse, orden som sas (låter lite som i en actinfilm, där skådespelarna krystat säger repliker mitt i fighten, sådana dialogen som inte förekommer i verkligheten, men bli nödvändig för att b- filmen ska få fram viktig info som de misslyckats med att bära fram på ett naturligt sätt som skickliga berättare kan göra).
Manus, med andra ord.
Kanske är Johanna orolig för vad grannen har hört vad gäller inte bara dunsar, utan kanske upprörd ordväxlingar som kanske föregick nedslagningen eller precis i samband med den.
ör det är ju ingen som tror på en rundvisning av badrummet, utan frågan är ju hur Tove hamnade där.
Det trorligste är ju att det sker när hon ska lämna, och kanske stämmer det att hon såsom Maja säger blir inknuffad där. Det kommer bryskt och Tove skriker upprört, "vad fan håller du på med?"
Jag tänker att det inte är säkert att ljud från röster transporteras lika bra ner till grannens lgh som dunsar direkt i deras tak, men Johanna vill täcka upp för all de ljud hon vet med sig kan ha hörts. Ha bra förklaringar till dom.
Bara ett stort problem med hennes berättelse, som är anpassad för att hon vill försöka få det att framstå som att hon inte alls planerade något illasinnat efter Nöjet.
Den får henne att framstå som enormt (sjukligt) lättkränkt, som våldbenägen, tänker i våldstermer (som "slå henne lite på vägen", "fäller henne till golvet") vid minsta lilla kräkning, och hämngirig. Det sista något som borde tas fram tydligare, eftersom detta sätt att tänka, även när hon försöker få det att framstå som att det inte var meningen att Tove skull dö, är avvikande och är avslöjande hur nära hon har från tanke till våld.
Johanna tror att genom att visa att det är Tove som är "dum", poliserna och vakterna som inte förstår "hennes problem", inte agerar, så blir konsekvensen att hon tänker agera själv.
Ja, det tänkte hon, fast förmodligen med mord i tankarna, inte alls den lilla misshandlen på vägen. Johanna förstår inte att det låter helt sjukt, utan hoppas på att det ska kunna få det att framstå som att det är hon själv som i princip blir antastad, och att Tove är mycket provocerande, tar strypgrepp på henne t o m och nu är vi nästan inne på självförsvar.
Hela berättelsen andas tillrättaläggelse, allt för att all bevis som finns ska kunna täckas upp med förklaringar, och så förstås in med Maja där, som hon nu "vet var med i badrummet", som "tog på Tove", som "om in där nånstans", "jag vet att hon var med", för att jag måste ju berätta "sanningen" som är så viktig.
Hon har en räv bakom varje öra, i varje sekund. Och man litar inte på hennes mekaniska berättelse.
Tyvärr låter även Maja lite mekanisk, som att hon repeterar något inlärt. Det är svårare att läsa av Maja.
Kanske Maja vaknar, hör ljud, men vågar/låtsas inget höra? Grannen ringer på, men hon vågar inte gå dit? Så hör hon att det tystnar, dörren öppnas, släpande ljud. Dörren stängs, dörren öppnas på nytt och stängs. Maja går upp någon gång här, möter Johanna med jackan på. Hon fågar vad har ...? Var är Tove?
Jag kan faktiskt tänka mig att Maja vaknar till bråket, och blir tagen av vad som sker. Hon gör inget, utan blir ståendes. Kanske är det så som Johanna säger, att Maja finns där?
Och när Johanna ska skrida till verket med att göra sig av med Toves grejor, så har Johanna tvingats dra undan Tove för att Maja vill inte vara ensam med Tove?
Är det det som hörs av yghurtpappan?
För Maja behöver ingalunda ha deltagit, men skuldkänslan av att inget göra, och rädslan av att åka dit för mord, kan vara nästan lika stor som att man själv deltagit.
Så ett scenario är att Maja berättar en del av sanningen, men undanhåller att hon vet mer. Att det är sant att hon gick upp och att Tove då (senare) inte låg i bdrummet, vilket var sant, eftersom Johanna dragit undan kroppen så att Maja skulle slipp se.
Jag kan se ett antal olika skeenden, men inga av de bevis vi har nu pusslar in Maja på ett trovärdigt sätt längst in i badrummet, och Johannas vaga och underliga beskrivning om hur Maja blixtsnabbt (med tanke på hennes ADD också) ska agera och kunna få fatt på Toves händer, som mot allt mänskligt vetande, har en pågende dialog med Johanna och som tar tag i Johannas hals i ett strypgrepp, just när hon själv blir överfallen, grenslad och övermannad.
Maja har inga rivsår heller.
Nä, det här är manuset för en B- film.