Känner mig så otroligt värdelös (kan inte behålla relationer!!!)

Var inne i stan idag för att se på ett maraton. Tänkte att det kunde göra mig gott att komma ut lite för att inte isolera mig totalt. Sagt och gjort, men jag blev inte gladare av det här. Tvärtom blev jag nedstämd när jag såg alla andra människor gå omkring där, glada och helt obekymrade (i alla fall på utsidan). Nästan alla jag såg hade någon/några vänner med sig alternativt en partner som de gick och höll hand med.

Då sköljde det över mig som en våg. En våg av värdelöshetskänsla. Hur lyckas alla människor med konsten att få relationer att bevaras?? Jag har aldrig lyckats med, aldrig någonsin. Då menar jag främst vänskap, för jag har aldrig varit i någon relation, tror inte heller att jag är den typen av människa. Men en nära vän, det vill jag också ha!

Blir så ledsen på mig själv att jag inte kan behålla en enda vänskapsrelation, vet ärligt talat inte hur man gör. Eller jo, rent teoretiskt vet jag ju det, men i praktiken fungerar det verkligen inte. Och då sitter jag här lika ensam som tidigare, bara för att jag inte kan behålla vänner.

Någon annan som kan känna så här? Att ni liksom blir så uppgivna när ni ser andra glada människor och önska att ni var en av dem?

Om man verkligen vill ha vänner så gäller det att anstränga sig. Bland det viktigaste är nog att man är glad/trevlig/positiv. Du får helt enkelt se till att skärpa till dig.

Börja med att tänka på hur du tycker att en vän ska vara. Är du sån själv?

Man blir aldrig lyckligare av att jämföra med andra. Dessutom kan jag garantera dig att de har sina problem, även om det inte syns utåt i just den stunden du råkar se dem.

Du måste lyckas med dig själv.
Du måste älska dig själv.

…Och sluta tycka synd om dig.

Gör du detta så kommer du få se ett annat resultat.

Jag har det som du TS vi kanske bor i fel land? Livet suger tycker människor är falska och onda går inte att lita på nån.

De där personerna du såg som var vänner och par kanske inte är det nästa vecka. Då har de kanske bråkat och gjort slut, eller så har det runnit ut i sanden.

Försök att inte jämföra dig med andra, du verkade ju vara på ett bra humör fram tills du började tro att alla andra är så lyckade. De kanske är det just i den stunden, men vad spelar det för roll?

Relationer suger balle! varför vill du ens ha relationer? Sådant snackar min sjuksköterska om som att man måste ha en massa relationer.

Det finns någon för alla, såväl i relation till partner och vänner. Träffar du rätt människa så flyter det på. Saker som, ”vad ska vi prata om?”
”Nu är det tyst, panik, hjälp, vad händer?” Det elimineras totalt.

Det flyter på helt enkelt. Vissa människor klickar inte med majoriteten och behöver leta ytterligare. Om vi talar om äkta genuin vänskap så fattas otroligt många det bandet. På ytan är saker och ting så fina men när det verkligen gäller så blir du sviken. Att ha en äkta vän är som att vinna på triss. Anser att det är så det ska vara eller så får det vara. ”Vara” i två olika betydelser, (låter konstigt när jag skrev så utan kontext.)

Om inte jag haft en kusin lika gammal som mig som umgåtts hela livet så skulle jag också stå och stampa. Är väldigt djup av mig, ganska naiv också. Är för snäll många gånger.

Förstår att det känns uppgivet och jag lider med dig. Jag hoppas verkligen det bästa för dig och att en vän kan dyka upp i ditt liv, det förtjänar du.

Hur är du som människa? Vilka preferenser har du? Är du väldigt osäker? Ska vara alla till lags? Tänker på att du inte anser dig vara tillräckligt värdefull och intressant. Det tynger dig..

En grej till. En relation med en kvinna är fruktansvärt överskattat och många inleder en sådan utan att utveckla sig själv, vilket resulterar i att hela ens lycka baseras på en person. Man behöver ha sitt liv ordnat annars äcklas kvinnan. Du ska ha ett så pass ordnat liv med relation, arbete och intresse att hon ska känns sig förtjänt av dig. Inte undra på att otrohet och skilsmässor med det ena och det andra är på sin spetts.

Det är tyvärr den bittra sanningen, just därför jag poängterar vikten av att ha en genuin människa vid sin sida annars får det vara.

Jag anser mig ha några bra egenskaper som en vän ska ha, men kan givetvis bli mycket bättre på vissa saker. En sådan sak är att våga bjuda på mig själv, och det är en träningssak. Men om jag tränar tillräckligt så kanske jag når mitt mål.

Jag är väldigt osäker som människa, tror inte att jag har något att komma med etc. Vill också vara alla till lags, vilket jag förstår innerst inne att jag aldrig kan vara. Vet inte varför jag ens tänker så, man kan ju inte bli gillad och älskad av alla. Men ändå är det som att det sitter djupt rotat i mig.

Tack för den fina kommentaren!

Jag råkade också hamna där när jag gick förbi och tänkte att gud vad skönt att slippa stå där och trängas. Sedan hann jag se att det var flera som stod ensamma så det är inte alltid som det verkar.