Min pappa är "unik"

Låter som ett utmärkt beslut att bryta kontakten med honom. Han låter oerhört självisk, omogen och skadlig för sin omgivning.

Bättre räkning i andra inlägget, snarare 15, oavsett inte troligt

Måst ju vara något sådant om matematiken ska gå ihop...

Personlighetsstörningar är allmänt accepterat beroende på en blandning av arv och miljö.

De betraktas inte som medfödda. De biologiska komponenterna är inte utredda tillräckligt väl och till skillnad från ADHD, autism, schizofreni och bipoläritet anser man att personlighetsstörningar skapats och formats under uppväxten.

Varför tror du att man aldrig diagnostiserar barn och minderåriga? För att personer måste ha beteenden som vuxna då personlighetsstörningar aldrig anses vara medfödda inte ens när man börjar skönja beteendestörningar hos äldre barn/tonåringar.

Lever din farfar? Om inte, vid vilken ålder gick han bort? För om din far är lika gammal nu, som när farfar stöp i graven… ja, det väcker många starka känslor och tankar.

Mitt råd är, att om denna cirkus bara har pågått i några veckor, ge honom lite tid. Han kanske till och med har förtjänat några veckors semester?

Du kan också fråga dig själv, om du och din mor visat far din nog med uppskattning? Inget illa menat, bara en rak fråga, för själv skrev jag två brev till mina föräldrar i julas, där jag förklarade för dem, hur mycket de betyder för mig.

Min far tackade jag för tiden och kroppen som han har offrat till förmån för tre bortskämda barn och en fru med snabba fickor. Jag skrev rått, ärligt och direkt från hjärtat för att ge honom en chans att lära känna sin vuxna son, likt den ”vän” han vägrade vara back in the day, och min far blev så tacksam och rörd att han grät.

Har du gjort nåt liknande, för din far? Om inte, ge gubben 6 mån att leva ut sin bucketlist. Ett halvår borde räcka, sen inser han kanske att det inte va så jävla kul att mögla ensam i sommarstugan, trots allt..?

Först och främst är ditt inlägg i stort oläsbart.
Inga radbrytningar och indelningar som gör texten någorlunda aptitlig. Det måste du verkligen jobba på och förbättra.

Till ämnet: var glad att du ens har en relation med din far.

Jag har ingen alls. Efter min far gifte om sig tappade han allt intresse för mig. Han hör inte ens av sig längre. Så har det varit i nästan 30 år.

Så min far är ”död” i mitt sinne.

Enlig min egen erfarenhet så ska man inte som barnet och ung agera som den vuxne i rummet och axla allt ansvar.
Din far borde bry sig i att öppna upp och hålla igång en kontakt med dig.
Det gör han vad jag förstår inte och att det gjorde inte min far heller.

Min far flyttade även han ut och bosatte sig i sommarstugan och bröt all kontakt.
Jag förökte till en början men att han föll hela tiden tillbaka till att påstå att jag ägde skuld för det att jag blev född och fanns till och vad jag villa säga är att far var en sådan person i antingen förr eller senare mot i princip alla.
Sjuk i huvudet eller inte det kan kvitta men att som ung då blir man lätt smittad.
Jag ville väl se något nytt och fint växa fram men hamnadr i en jävla dårcirkus dikterat av min fars nycker.
Han den äldre, mer erfaren, härdad, far, han styr där du som ung blir färgad av och med en ganska stor sannolikhet i att då när han far har lekt färdigt då har han åter ångest av dig!

Näe att din far är inte alls unik! Du är fel ute där i ditt tänk och på väg att sugas in i hans lilla värld där han är "speciell!"
Karln är en idiot!
Se det så och att du besparar dig själv en massa elände men att hör far din av sig och vill, fine kör på den och se vart som det leder, driv det inte ensamt och sitt inte med allt för stora förväntningar.

Att få barn är dock till viss del självuppoffring. Men de flesta som inte är själviska narcissister är okej med det. Självuppoffring är del av livet. Men vissa vill vara kvar i sina gamla hjulspår och "leka" hela livet. Se på alla ensamma män som är 30+ och tycker det är en meningsfull syssla att spela Tv-spel konstant istället för att bilda familj... Ta TS pappa han tycker det viktigaste är att få ligga med gamla flammor från gymnasiet(som förmodligen ser ut som jabba de hut idag) och få spela synth... Lite samma symptom.

Naturligtvis är inte personlighetsstörningar medfödda och det är vad jag vet aldrig någon som påstått det. Istället är det precis som jag skrev. Du slåss mot dina egna hjärnspöken. På tal om störningar.

Håller helt med.

Antingen så accepterar man en viss självutplåning och egodöd, att numera lever jag för mina barns skull i första hand. Eller så gör man det inte och tutar på i samma spår som innan. Det senare alternativet är ju lite svårare att få ihop med familjeliv idag (när kvinnorna inte längre är hemmafruar och underordnade).

Har haft ganska många kollegor genom åren som varit skilda. Dessa män har i samtliga fall varit rätt egocentriska och sett till sitt eget bästa i första hand. De hade uppenbarligen aldrig kommit över tröskeln av självuppoffring utan såg barnen nästan som ett hinder (precis sådan är även min egen far).

(NOT: Nu är jag inte någon superfarsa eller perfekt människa på något vis, men jag kan i alla fall förstå detta och jobbar på att minska mitt ego)

Läste du inlägget jag svarade på? Snarare du som slåss mot hjärnspöken. Öppna inte käften emot det jag säger om det är mig du egentligen håller med.