Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Jag håller med om allt du säger här utom en grej, som jag har lite problem med. Du säger att endera av Tensonmannen (Fauzzis gubbe) eller Dekorimamannen (Morelius' gubbe) är "brus".
Vad du menar med "brus" är kanske inte helt uppenbart, utan det finns två tolkningar. Den ena tolkningen är "hjärnspöke", dvs att den mannen ifråga funnits i vittnets huvud men inte i verkligheten. Den andra tolkningen är "irrelevant förbipasserande", dvs att den ene mannen bara råkat befinna sig där av en slump men har inget med mordet att göra.
Av de två tolkningarna ligger "hjärnspöket" närmast till hands, för om mannen existerar i verkligheten (och inte bara i vittnets huvud) så har han i varje fall inte gett sig tillkänna vare sig för polis eller journalister. Helt omöjligt är det förstås inte men sannolikheten för det är ändå ganska låg. Det handlar i så fall om en "skummis" som råkat hamna där och sett/hört mordet men som vill hålla sig undan.
Om vi tittar på "hjärnspöket" så är det ett behändigt sätt att sopa en gubbe under mattan. För om man ska propsa på ett enmansscenario (ensam gärningsman) så finns det en gubbe för mycket i vittnesuppgifterna. Då måste man eliminera en av dem, och för att göra det måste man göra våld på minst ett av de centrala vittnena.
Ett exempel på sådan eliminering är "Jeremiah-teorin" (som även HAARP tutat här på forumet), och där man låter Morelius missta sig om Dekorimamannen genom att påstå att det är Björkman han ser. Det är en komisk teori i det att Morelius beskriver Dekorimamannen som målmedveten och iskall, en slaktare. Om det i själva verket är en småpackad Björkman han iakttar så blir det ju lite komiskt.
Ett annat exempel på eliminering är Hans Gunnar Axbergers gaslighting av Delsborn. I en panel på Bokmässan påstod Axberger rätt ut att Delsborn helt enkelt inbillat sig "mötet" mellan paret Palme och en tredje man på hörnet – vare sig man nu vill ha den mannen till Tensonmannen eller Dekorimamannen. Enligt Axberger ser Delsborn alltså i syne, och vips var den gubben bortsopad.
Som du ser går de här elimineringarna stick i stäv med vad du förklarat i ditt inlägg om att man måste ta befintliga uppgifter på allvar. Tar man alla centrala vittnen på allvar så hamnar man obevekligen i ett tvåmannascenario, för annars finns det en gubbe för mycket med i bilden vid mordplatsen.
Man får alltså välja här: antingen respekterar man vittnena och har två gubbar eller så får man gaslighta någon för att få ner det till en gubbe.
Sedan är vi väldigt samstämmiga, du och jag, om den styvmoderliga behandlingen av Lisbeth Palmes uppgifter. Den menar jag gäller både de officiella utredningarna men i ännu högre grad privatspanarna. Snart sagt alla teorier och scenarier som föreslagits har en sak gemensam: de förutsätter att Lisbeth ljuger om förloppet efter skotten – alltså om hur mördaren betedde sig och vart han tog vägen.
Ironiskt nog är det emellertid så, att i Lisbeths redogörelse – först till polisen, sedan i tingsrätten och slutligen i hovrätten – har vi inte ett överskott på gubbar utan ett underskott. Hon säger att mördaren efter skotten (1) backade upp i avfasningen vid Dekorima, (2) korsade Tunnelgatan till södra sidan innan han sprang inåt gränden, samt (3) dröjde sig kvar bortåt minuten efter skotten vid barackernas västra ände som vetter mot mordplatsen.
Helt uppenbart går Lisbeths redogörelse inte att förena med den allmänt omfattade teorin att mördaren springer förbi barackerna på norra sidan och fortsätter uppför trapporna till åsen. Han kan ju inte både springa dit upp och dröja sig kvar nere vid barackerna på en och samma gång. Så antingen ljuger Lisbeth om vart mördaren begav sig efter skotten eller så har vi två gubbar.
Då noterar vi att i stort sett samtliga teorier om Palmemordet förutsätter att Lisbeth ljugit som en häst travar, först till polisen och sedan både i tingsrätten och hovrätten. Det vänder jag mig emot, och om man ska ta det du säger på allvar så borde även du vända dig emot det. För mig är Lisbeth Palmes uppgifter absolut centrala, och då betyder det att vi har två gubbar i ett tvåmannascenario.
Det besynnerliga med Lisbeths redogörelse är emellertid, att hon inte säger något om den man som vi alla förstår och vet sprang på norra sidan Tunnelgatan och vidare uppför trapporna till åsen. Flera vittnen har sett honom, och Jeppsson i synnerhet där han står bakom barackerna. Så den gubben finns i alla fall, han är inget hjärnspöke. Men varför nämner då Lisbeth inte den mannen?
Ställer man sig den frågan så ter det sig konstigt att hon inte skulle ha sett om en gubbe sprang iväg åt det hållet och sedan försvann. Standardgreppet för att gaslighta Lisbeth blir då att påstå att hon blandat samman mannen som dröjde vid barackerna med Jeppsson. Men Jeppsson finns inte i främre änden utan bakre änden av barackerna. Dessutom är hans likhet med Christer Pettersson inte slående.
För att få ner det till en gubbe före skotten måste man alltså gaslighta något av de andra vittnena, och för att få ner det till en gubbe direkt efter skotten måste man gaslighta Lisbeth. Det blir mycket hjärnspöken det. Lite i överkant för min smak. Som alternativ har jag därför föreslagit att Lisbeth visst ser två gubbar men att hon förtiger den ena.
Det finns olika tänkbara skäl till varför hon skulle förtiga den ene mannen, varav ett kan vara att hon är tvungen enligt lag att hålla tyst om mannen. Så är fallet om mannen tillhör svensk underrättelsetjänst och har varit dit till Dekorima för att tillsammans med Palme utföra ett uppdrag, till exempel möta någon eller "hämta post" från en kurir från östsidan. Då är det hemligt och Lisbeth får inte yppa det.
På den hypotesen kan vi även förklara Delsborns iakttagelse av "mötet" mellan paret Palme och en tredje man. För om det mötet verkligen ägt rum, dvs att Delsborn inte tar LSD och lidit av hallucinationer, så betyder det ju att mannen ifråga praktiskt taget trampat Lisbeth på tårna. Hur kan hon ha missat det? Om mannen finns är han hemlig och det är därför Lisbeth tiger om honom. Alternativet blir att gaslighta Delsborn på Axbergers vis, men det går ju stick i stäv med dina föresatser.
Hur du än vänder och vrider på saken så finns det bara en lösning som respekterar alla centrala vittnesuppgifter vid mordplatsen, och det är ett tvåmannascenario där den ene gubben är "hemlig" och måste förtigas av Lisbeth. Då passar allt ihop utan att man gör våld på vittnena. Spekulationen blir också minimal och den är direkt knuten till vittnesiakttagelserna, precis som du efterlyser.
Slutsatsen av analysen blir därför, att varken Tensonmannen eller Dekorimamannen är "brus" utan att båda existerar i sinnevärlden och finns på eller invid mordplatsen. En av dem skjuter Palme. Men vem av dem är det som skjuter? Min tröskning med HAARP visar att det INTE är Tensonmannen som skjuter Palme, och då återstår bara Dekorimamannen. Det är alltså Morelius' gubbe som skjuter Palme.
Uppenbarligen är det Björkman som är Morelius Dekorimaman. Finns ingen annan där.
Som jag ser det är mordet olöst - och kommer sannolikt förbli - till den grad att vi inte vet något ens i närheten av konkret om vem och varför Palme mördades. Inga av försöken att tänka sig fram till hur mordet logiskt sett måste gått till imponerar, då antalet antaganden blir för många. Inklusive dina antaganden då.
Ja, det finns saker som talar för ett impulsdåd. Ja, ju större konspirationer som rör att mordet utfördes som en komplicerad plan där många är inblandade i periferin, ju osannolikare.
Både ensamma GM och mindre grupper, eventuellt med anknytningar till en stat är fortfarande fullt möjliga. Inget som föreslagits kan uteslutas, eftersom det bara går att göra när vi vet vem utförde mordet. Vi kan tilldela olika ”spår” olika sannolikheter och det är bra så, men ingenting säger att det mest sannolika måste vara det rätta. Vid en enstaka händelse kan det specifika och ovanliga vara fallet.
CP, SE, CA, kurder, sydafrikaner, irakier, Raf- sympatisörer, högerextrema poliser eller militärer osv osv kan inte avföras som möjliga attentatsmän med tankekraft. Det blir i slutänden önsketänkande och en vilja att visa sig skarpare och mer insiktsfull än andra bedömare och kunna deducera fram sanningen som Sherlock Holmes överman.
Det är kanske en tröstlös insikt att vi inte vet och inte kommer att få veta och till sist föll poliser som Hans Melander för frestelsen att förväxla en helt obevisad teori där man intellektuellt räknat ut hur det måste vara med hur det verkligen var.
Jag uppskattar genomgången av din personliga vandring som lett dig hit, hade nämligen tänkt fråga dig om den. Det jag syftade på med timingen av din närvaro tycker jag att du nu besvarat, mycket intressant!
Det enda som jag motsätter mig är din reserv. Du vet känslan man har ibland av att man har kommit till insikt om något men man kommer inte riktigt ihåg hur man kom fram till den? Om man har läst samtliga inlägg i den här tråden från första sidan, som jag har gjort, så kan man känna så avseende teorier där CP är GM, vilket jag gör.
På tal om dikotomier, så talar den klassiska biologiska mellan ryggrad- och ryggradslösa, i dubbel bemärkelse ska tilläggas mellan den på väg till galgen och den som lägger om snaran och drar undan stegen, för egen del starkt emot CP som ensam slumpmässig GM. Feg var han ju inte.
Med det sagt, är jag proponent av första principtänkande, så jag är idel öra. Ibland passar inte musiken men man trivs i sällskapet, så jag vill också tacka dig.
Vad fint att höra det här, Qoz. Jag är mäkta imponerad av din plöjning av hela tråden från tidernas begynnelse till dags dato. Vi måste ta väl vara på dig som resurs, ett livs levande och vandrande arkiv – och med väldigt skarpt öga för iakttagelser därtill. Sådana växer inte på träd.
Det du säger om Christer Pettersson stämmer perfekt med mina iakttagelser. Han är inte typen som skjuter någon i ryggen, utan när han ska till så åker bajonetten rakt in bröstet och rentav med orden, "nu ska du dö!" – detta enligt utredningen av bajonettmordet 1970. Så "i reserv" betyder för mig att den varianten ligger ganska djupt ner i källaren.
Ändå är Christer Pettersson en viktig referenspunkt just därför att Lisbeth Palme pekar ut honom vid rättegångarna. Här menar emellertid jag, precis som hovrätten gjorde, att utpekandet ändå är behäftat med viss osäkerhet med tanke på hur kort tid hon iakttog mannen.
Själv framställde hon utpekandet som absolut säkert men under sådana omständigheter som rådde vid mordet är det en omöjlighet. Vi talar kanske om 90% säkert, men mest troligt talar vi om någon som liknar Pettersson tillräckligt mycket för att Lisbeth ska kunna ha misstagit sig.
Sedan har det talats mycket om Lisbeths förment "fotografiska minne", och att hon tack vare det skulle ha kunnat lägga Pettersson på minnet även om vi vanliga dödliga inte skulle ha kunnat det. Lite ligger det kanske i det men det betyder likväl inte att utpekandet blir hundraprocentigt utan risken finns alltjämt för förväxling.
Mycket gott bildminne har Lisbeth säkert, det är bara omständigheterna som står ivägen för ett säkert utpekande. En annan som hade närmast fotografiskt minne, i alla fall för ansikten, det var hennes make Olof Palme. Han var känd för sin förmåga att komma ihåg folk han träffat på något valmöte ute i landsorten för några år sedan, och kunde då känna igen dem och placera dem i tid och rum.
Den slutsats jag dragit av Lisbeths utpekande av Christer Pettersson är i alla fall, att mördaren liknar Christer Pettersson. Det stöds även av Leif Ljungqvists uppgifter om mördarens ansikte, som han såg i profil just efter skotten men innan han inlett u-svängen med Chevan.
Den 15/5 1986 hör Ljungqvist av sig till polisen med ett tidningsurklipp från en kvällstidning med bilder på tyska terrorister i Baader-Meinhofgruppen. Han säger då att bilden på Jan-Carl Raspe liknade mannen han i Dekorimahörnan och blänga på Lisbeth. Bilden ifråga är länkad här, och som du ser är det en riktig charmknutte som nog inte får sitta som panelhöna:
https://i.pinimg.com/originals/8f/66/3e/8f663e0a50a449ec0cb92f386716e5d7.jpg
Varför dra upp det här? Jo därför att bilder i tidningar är ett väldigt bra sätt för vittnen att kunna få stöd att hänga upp sina minnesbilder på. Det sker då i hemmet i lugn och ro och inte vid någon fotovisning där de måste bläddra igenom massor av bilder medan polisen tittar över axeln. Därför menar jag att den här bilden på Raspe åtminstone har ett visst bevisvärde i frågan om hur mördaren såg ut. Och då stämmer den bilden förvånansvärt bra med hur Lisbeth beskriver den.
Dessutom är detta förstås långt innan Christer Pettersson kom in i bilden, men ändå är det en "ruggig typ" som de beskriver, och som inte är helt olik just Pettersson. Vi har alltså två vittnen – Lisbeth Palme och Leif Ljungqvist – som båda beskriver en ruskig Pettersson-typ under månaderna efter mordet.
Lisbeths egen beskrivning av ansiktet under förhören i mars-april 1986 kan man sammanställa i punktform, vilket jag gjort. Då får man 15 punkter, varav cirka 12 visar sig stämma på Christer Pettersson. Räknar man punkter så ligger överensstämmelsen alltså på cirka 80%, vilket ju inte är fy skam. Men samtidigt är det heller ingen perfekt överensstämmelse.
Den andre mannen jag nämnde som följde efter paret Palme, nere i Gamla Stan vill säga, blev sedd av flera vittnen men främst av dem var Per Mellberg. Med Mellberg finns ett halvdussin tips- och förhörsdokument redan under den första veckan efter mordet. Han ringde stup i kvarten och lade till detaljer, för han var orolig att han skulle tappa bort minnesbilden i huvudet och ville få den fäst på pränt. Man gjorde då även en fantombild med Mellberg, men den blev inte särskilt lyckad.
Att jag nämner Mellberg i det här sammanhanget beror på att även han gjorde som Ljungqvist: han hittade en bild i en kvällstidning som han tyckte liknade mannen han sett följa efter paret Palme. Men till skillnad från Ljungqvist tog Mellberg nog inte kontakt med polisen om den bilden, utan bara med någon journalist. (Jag minns inte säkert vilket, men kanske gör du eller någon annan läsare det.)
I alla fall föreställde bilden som Mellberg klippt ut den då Sverigeaktuelle sovjetiske filmregissören Andrei Tarkovskij. Länken visar bilden ifråga:
https://cdn8.openculture.com/wp-content/uploads/2015/11/11194947/Andrei_Tarkovsky.jpg
Det är visst fler än jag som slagits av likheten mellan Tarkovskij och Christer Pettersson, för på en blogg ute på nätet hittade jag den här bilden där de monterats sida vid sida:
https://fredrikalampenschirm.files.wordpress.com/2019/09/tarkovskij-pettersson.jpg
Vad jag vill komma till med det här är, som du nog redan anar, att det ligger nära till hands att Mellbergs gubbe nere i Gamla Stan är identisk med mördaren. Fördelen med att Mellberg liknar mannen med Tarkovskij är att det finns mycket bilder på den berömde regissören, vid olika åldrar, miljöer, svartvitt och färg, från olika vinklar, i allehanda kläder och huvudbonader – samt rentav både med och utan mustasch (med tanke på "mustaschtricket" då).
Tar man sig för att tröska bilderna och jämföra dem mot Lisbeths "15 punkter" på mördarens ansikte så får man ett smått häpnadsväckande resultat: överensstämmelsen ligger på 15 av 15 punkter, den är alltså 100%. För Christer Pettersson ligger den som sagt "bara" på 80%. Så om man ska utgå från Lisbeths beskrivning av ansiktet under de första två månaderna efter mordet så hamnar man vid att mördaren rentav är MER lik Tarkovskij än Pettersson!
Därför menar jag att även Tarkovskij kan utgöra en bra signalementsreferens för mördarens utseende – jämte Christer Pettersson och (i viss mån) Jan-Carl Raspe då. Men framför allt menar jag att Mellbergs gubbe nere i Gamla Stan är mycket intressant och relevant som kandidat för rollen som Palmes baneman.
Mot bakgrund av vad som redan sagts om "mötesscenarion" betyder det i så fall (1) att Grandmannen och Mellbergs gubbe känner varandra, och (2) att Mellbergs gubbe är identisk med Morelius' gubbe, vilken alltså är den som skjuter Palme.
Jag ville avsluta utläggningen där den började, om det där med Pettersson "i reserv". Som du ser ligger han undanstoppad ganska djupt inne i jordkällaren redan på grundval av vad som sagts här, i kombination med det oerhört osannolika i att Pettersson skulle ha "snubblat in" i mötet vid Dekorima och där skjutit Palme. Det är inte konspirationsalternativet som är osannolikt utan det är den ensamme galningen som är rent astronomiskt osannolikt – och därför undanstoppat längst in i potatiskällaren.
Därtill måste vi även lägga tidsfrågan. För om Pettersson (eller någon annan som liknar honom) bara råkat snubbla in i "mötet" och då slitit fram revolvern och skjutit ihjäl honom med ett enda perfekt skott så finns ju överhuvudtaget ingen anledning till varför tiden skulle vara "ur led" på det sätt som jag påvisat. Lägger man till det faktum att tiden flyttats med två och en halv minuter, och att det gjorts inifrån och på förhand, ja då återstår inte mycket längre av "slumpmodellen" utan man får ta fram bulldozern och fylla igen jordkällarhålet där "reserven" sedan tidigare legat kall på långtidsförvaring.
Fint att tröska lite, och jag utgår från att du tål mastiga inlägg mot bakgrund av att du tryckt i dig hela tråden. Ändå vill jag tacka för både tålamod och uppmärksamhet, och jag ser naturligtvis fram emot att fortsätta dialogen på det fina sätt den nu börjat.
Ja PU fick ju 34 (trettiofyra) år på sig att lösa mordet. Och misslyckades. Att lyssna på vad de har att meddela menigheten är detsamma som att försäkra sig om att inte finna Palmes mördare. Den här tråden och alla övriga analyser i tv-program, tidningsartiklar och böcker visar naturligtvis att svenska folket för längesedan insett att PU:s förmåga till problemlösning ligger nära noll.
Själv har jag förtroende för den erfarne mordutredaren Dag Andersson som jag menar arbetade förutsättningslöst.
När det gäller "spår" har jag efter egen analys kunnat avföra ett stort antal. Sedan något år tillbaka granskar jag ett och i det fallet finns misstänkta personer nära mordplatsen nära mordtiden. Personer med motiv och kapacitet som signalementsmässigt kan knytas till vittnesobservationerna.
Eftersom det mesta är undersökt gällande WT-männen är det min slutsats att det måste ha varit män från underrättelsetjänsten (r). Säpospanarna exempelvis var civilklädda och försedda med tjänstevapen och kommunikationsradio (Motorola) berättar Bengt Nylander. De spanade ofta från bilar men rörde sig givetvis även till fots ibland.
Det är för mig orimligt att tänka sig en månghövdad konspirationsgrupp dirigerad från samhällets topp.
Vi talar enligt mig om en liten resurssvag grupp (2-3 personer). Under ledning av en fanatiker. De fångade tillfället i flykten. De hade kunskap om livvaktsskyddet och Palmes planer för kvällen. Med rätt kontakter kan man ta reda på det mesta. Det finns ett antal konkreta personkopplingar.
Av det här skälet är det frestande att tro på slumpmord men det har ju visat sig vara ännu en återvändsgränd.
För att göra en onödigt lång historia kort så är det min övertygelse om att endera Tensonmannen eller Dekorimamannen i själva verket var Anders B.
Inge Ms vittnesmål,särskilt i samlad form,lämnar en hel del att önska och jag finner inget väsentligt som motsäger hypotesen att den s.k Dekorimamannen i själva verket var Anders B.
Detta lämnar i all rimlighet Tensonmannen som den som mördade Olof Palme.
vem var då Tensonmannen?
Materialet utpekar en individ som mera trolig än alla andra.
Christer A.
Varför då? För att han inte lämnade in sin revolver och levererade en udda historia om när han sålde det, tog livet av sig?
Det åligger inte mig att på nytt redogöra för helhetsbilden runt individ Christer A.
Det är den resandes ensak att själv tillgodgöra sig denna.
I all praktik krävs endast läskunnighet av materialet.
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Jag håller med.
Varje avsteg från befintligt material är en svaghet,liksom varje spekulation som det producerar.
Vill man författa en hållbar huvudhypotes så inbegriper detta per definition visst mått av spekulation,men de bör hållas till ett absolut minimum,vara av realistisk art samt kunna ha samband med grundmaterialet.
I över 37 år så har det spekulerats och förvrängts helt vilt.
Det har naturligtvis inte lett någonstans.
Snart sagt varje yttrat ord av exempelvis Lisbeth Palme har misstänkliggjorts och förvrängts.
Det är inte på detta sätt man kommer fram i en utredning.
Jag tycker att förloppet fram tills det skotten faller förefaller relativt klart utifrån materialet.
Antingen är Tensonmannen mördaren eller också är det Dekorimamannen som är den skyldige.
En av dem är för övrigt brus..skulle folk koncentrera sig utefter dessa givna förutsättningar så skulle de flesta komma betydligt längre än vad de gjort under 37 år.
Fast det är kuligare med fantasifulla konspirationsteorier,så många fastnar i detta träsket.
Varje avsteg från befintligt material är en svaghet,liksom varje spekulation som det producerar.
Vill man författa en hållbar huvudhypotes så inbegriper detta per definition visst mått av spekulation,men de bör hållas till ett absolut minimum,vara av realistisk art samt kunna ha samband med grundmaterialet.
I över 37 år så har det spekulerats och förvrängts helt vilt.
Det har naturligtvis inte lett någonstans.
Snart sagt varje yttrat ord av exempelvis Lisbeth Palme har misstänkliggjorts och förvrängts.
Det är inte på detta sätt man kommer fram i en utredning.
Jag tycker att förloppet fram tills det skotten faller förefaller relativt klart utifrån materialet.
Antingen är Tensonmannen mördaren eller också är det Dekorimamannen som är den skyldige.
En av dem är för övrigt brus..skulle folk koncentrera sig utefter dessa givna förutsättningar så skulle de flesta komma betydligt längre än vad de gjort under 37 år.
Fast det är kuligare med fantasifulla konspirationsteorier,så många fastnar i detta träsket.
Jag håller med om allt du säger här utom en grej, som jag har lite problem med. Du säger att endera av Tensonmannen (Fauzzis gubbe) eller Dekorimamannen (Morelius' gubbe) är "brus".
Vad du menar med "brus" är kanske inte helt uppenbart, utan det finns två tolkningar. Den ena tolkningen är "hjärnspöke", dvs att den mannen ifråga funnits i vittnets huvud men inte i verkligheten. Den andra tolkningen är "irrelevant förbipasserande", dvs att den ene mannen bara råkat befinna sig där av en slump men har inget med mordet att göra.
Av de två tolkningarna ligger "hjärnspöket" närmast till hands, för om mannen existerar i verkligheten (och inte bara i vittnets huvud) så har han i varje fall inte gett sig tillkänna vare sig för polis eller journalister. Helt omöjligt är det förstås inte men sannolikheten för det är ändå ganska låg. Det handlar i så fall om en "skummis" som råkat hamna där och sett/hört mordet men som vill hålla sig undan.
Om vi tittar på "hjärnspöket" så är det ett behändigt sätt att sopa en gubbe under mattan. För om man ska propsa på ett enmansscenario (ensam gärningsman) så finns det en gubbe för mycket i vittnesuppgifterna. Då måste man eliminera en av dem, och för att göra det måste man göra våld på minst ett av de centrala vittnena.
Ett exempel på sådan eliminering är "Jeremiah-teorin" (som även HAARP tutat här på forumet), och där man låter Morelius missta sig om Dekorimamannen genom att påstå att det är Björkman han ser. Det är en komisk teori i det att Morelius beskriver Dekorimamannen som målmedveten och iskall, en slaktare. Om det i själva verket är en småpackad Björkman han iakttar så blir det ju lite komiskt.
Ett annat exempel på eliminering är Hans Gunnar Axbergers gaslighting av Delsborn. I en panel på Bokmässan påstod Axberger rätt ut att Delsborn helt enkelt inbillat sig "mötet" mellan paret Palme och en tredje man på hörnet – vare sig man nu vill ha den mannen till Tensonmannen eller Dekorimamannen. Enligt Axberger ser Delsborn alltså i syne, och vips var den gubben bortsopad.
Som du ser går de här elimineringarna stick i stäv med vad du förklarat i ditt inlägg om att man måste ta befintliga uppgifter på allvar. Tar man alla centrala vittnen på allvar så hamnar man obevekligen i ett tvåmannascenario, för annars finns det en gubbe för mycket med i bilden vid mordplatsen.
Man får alltså välja här: antingen respekterar man vittnena och har två gubbar eller så får man gaslighta någon för att få ner det till en gubbe.
Sedan är vi väldigt samstämmiga, du och jag, om den styvmoderliga behandlingen av Lisbeth Palmes uppgifter. Den menar jag gäller både de officiella utredningarna men i ännu högre grad privatspanarna. Snart sagt alla teorier och scenarier som föreslagits har en sak gemensam: de förutsätter att Lisbeth ljuger om förloppet efter skotten – alltså om hur mördaren betedde sig och vart han tog vägen.
Ironiskt nog är det emellertid så, att i Lisbeths redogörelse – först till polisen, sedan i tingsrätten och slutligen i hovrätten – har vi inte ett överskott på gubbar utan ett underskott. Hon säger att mördaren efter skotten (1) backade upp i avfasningen vid Dekorima, (2) korsade Tunnelgatan till södra sidan innan han sprang inåt gränden, samt (3) dröjde sig kvar bortåt minuten efter skotten vid barackernas västra ände som vetter mot mordplatsen.
Helt uppenbart går Lisbeths redogörelse inte att förena med den allmänt omfattade teorin att mördaren springer förbi barackerna på norra sidan och fortsätter uppför trapporna till åsen. Han kan ju inte både springa dit upp och dröja sig kvar nere vid barackerna på en och samma gång. Så antingen ljuger Lisbeth om vart mördaren begav sig efter skotten eller så har vi två gubbar.
Då noterar vi att i stort sett samtliga teorier om Palmemordet förutsätter att Lisbeth ljugit som en häst travar, först till polisen och sedan både i tingsrätten och hovrätten. Det vänder jag mig emot, och om man ska ta det du säger på allvar så borde även du vända dig emot det. För mig är Lisbeth Palmes uppgifter absolut centrala, och då betyder det att vi har två gubbar i ett tvåmannascenario.
Det besynnerliga med Lisbeths redogörelse är emellertid, att hon inte säger något om den man som vi alla förstår och vet sprang på norra sidan Tunnelgatan och vidare uppför trapporna till åsen. Flera vittnen har sett honom, och Jeppsson i synnerhet där han står bakom barackerna. Så den gubben finns i alla fall, han är inget hjärnspöke. Men varför nämner då Lisbeth inte den mannen?
Ställer man sig den frågan så ter det sig konstigt att hon inte skulle ha sett om en gubbe sprang iväg åt det hållet och sedan försvann. Standardgreppet för att gaslighta Lisbeth blir då att påstå att hon blandat samman mannen som dröjde vid barackerna med Jeppsson. Men Jeppsson finns inte i främre änden utan bakre änden av barackerna. Dessutom är hans likhet med Christer Pettersson inte slående.
För att få ner det till en gubbe före skotten måste man alltså gaslighta något av de andra vittnena, och för att få ner det till en gubbe direkt efter skotten måste man gaslighta Lisbeth. Det blir mycket hjärnspöken det. Lite i överkant för min smak. Som alternativ har jag därför föreslagit att Lisbeth visst ser två gubbar men att hon förtiger den ena.
Det finns olika tänkbara skäl till varför hon skulle förtiga den ene mannen, varav ett kan vara att hon är tvungen enligt lag att hålla tyst om mannen. Så är fallet om mannen tillhör svensk underrättelsetjänst och har varit dit till Dekorima för att tillsammans med Palme utföra ett uppdrag, till exempel möta någon eller "hämta post" från en kurir från östsidan. Då är det hemligt och Lisbeth får inte yppa det.
På den hypotesen kan vi även förklara Delsborns iakttagelse av "mötet" mellan paret Palme och en tredje man. För om det mötet verkligen ägt rum, dvs att Delsborn inte tar LSD och lidit av hallucinationer, så betyder det ju att mannen ifråga praktiskt taget trampat Lisbeth på tårna. Hur kan hon ha missat det? Om mannen finns är han hemlig och det är därför Lisbeth tiger om honom. Alternativet blir att gaslighta Delsborn på Axbergers vis, men det går ju stick i stäv med dina föresatser.
Hur du än vänder och vrider på saken så finns det bara en lösning som respekterar alla centrala vittnesuppgifter vid mordplatsen, och det är ett tvåmannascenario där den ene gubben är "hemlig" och måste förtigas av Lisbeth. Då passar allt ihop utan att man gör våld på vittnena. Spekulationen blir också minimal och den är direkt knuten till vittnesiakttagelserna, precis som du efterlyser.
Slutsatsen av analysen blir därför, att varken Tensonmannen eller Dekorimamannen är "brus" utan att båda existerar i sinnevärlden och finns på eller invid mordplatsen. En av dem skjuter Palme. Men vem av dem är det som skjuter? Min tröskning med HAARP visar att det INTE är Tensonmannen som skjuter Palme, och då återstår bara Dekorimamannen. Det är alltså Morelius' gubbe som skjuter Palme.
Citat:
Jag håller med om allt du säger här utom en grej, som jag har lite problem med. Du säger att endera av Tensonmannen (Fauzzis gubbe) eller Dekorimamannen (Morelius' gubbe) är "brus".
Vad du menar med "brus" är kanske inte helt uppenbart, utan det finns två tolkningar. Den ena tolkningen är "hjärnspöke", dvs att den mannen ifråga funnits i vittnets huvud men inte i verkligheten. Den andra tolkningen är "irrelevant förbipasserande", dvs att den ene mannen bara råkat befinna sig där av en slump men har inget med mordet att göra.
Av de två tolkningarna ligger "hjärnspöket" närmast till hands, för om mannen existerar i verkligheten (och inte bara i vittnets huvud) så har han i varje fall inte gett sig tillkänna vare sig för polis eller journalister. Helt omöjligt är det förstås inte men sannolikheten för det är ändå ganska låg. Det handlar i så fall om en "skummis" som råkat hamna där och sett/hört mordet men som vill hålla sig undan.
Om vi tittar på "hjärnspöket" så är det ett behändigt sätt att sopa en gubbe under mattan. För om man ska propsa på ett enmansscenario (ensam gärningsman) så finns det en gubbe för mycket i vittnesuppgifterna. Då måste man eliminera en av dem, och för att göra det måste man göra våld på minst ett av de centrala vittnena.
Ett exempel på sådan eliminering är "Jeremiah-teorin" (som även HAARP tutat här på forumet), och där man låter Morelius missta sig om Dekorimamannen genom att påstå att det är Björkman han ser. Det är en komisk teori i det att Morelius beskriver Dekorimamannen som målmedveten och iskall, en slaktare. Om det i själva verket är en småpackad Björkman han iakttar så blir det ju lite komiskt.
Ett annat exempel på eliminering är Hans Gunnar Axbergers gaslighting av Delsborn. I en panel på Bokmässan påstod Axberger rätt ut att Delsborn helt enkelt inbillat sig "mötet" mellan paret Palme och en tredje man på hörnet – vare sig man nu vill ha den mannen till Tensonmannen eller Dekorimamannen. Enligt Axberger ser Delsborn alltså i syne, och vips var den gubben bortsopad.
Som du ser går de här elimineringarna stick i stäv med vad du förklarat i ditt inlägg om att man måste ta befintliga uppgifter på allvar. Tar man alla centrala vittnen på allvar så hamnar man obevekligen i ett tvåmannascenario, för annars finns det en gubbe för mycket med i bilden vid mordplatsen.
Man får alltså välja här: antingen respekterar man vittnena och har två gubbar eller så får man gaslighta någon för att få ner det till en gubbe.
Sedan är vi väldigt samstämmiga, du och jag, om den styvmoderliga behandlingen av Lisbeth Palmes uppgifter. Den menar jag gäller både de officiella utredningarna men i ännu högre grad privatspanarna. Snart sagt alla teorier och scenarier som föreslagits har en sak gemensam: de förutsätter att Lisbeth ljuger om förloppet efter skotten – alltså om hur mördaren betedde sig och vart han tog vägen.
Ironiskt nog är det emellertid så, att i Lisbeths redogörelse – först till polisen, sedan i tingsrätten och slutligen i hovrätten – har vi inte ett överskott på gubbar utan ett underskott. Hon säger att mördaren efter skotten (1) backade upp i avfasningen vid Dekorima, (2) korsade Tunnelgatan till södra sidan innan han sprang inåt gränden, samt (3) dröjde sig kvar bortåt minuten efter skotten vid barackernas västra ände som vetter mot mordplatsen.
Helt uppenbart går Lisbeths redogörelse inte att förena med den allmänt omfattade teorin att mördaren springer förbi barackerna på norra sidan och fortsätter uppför trapporna till åsen. Han kan ju inte både springa dit upp och dröja sig kvar nere vid barackerna på en och samma gång. Så antingen ljuger Lisbeth om vart mördaren begav sig efter skotten eller så har vi två gubbar.
Då noterar vi att i stort sett samtliga teorier om Palmemordet förutsätter att Lisbeth ljugit som en häst travar, först till polisen och sedan både i tingsrätten och hovrätten. Det vänder jag mig emot, och om man ska ta det du säger på allvar så borde även du vända dig emot det. För mig är Lisbeth Palmes uppgifter absolut centrala, och då betyder det att vi har två gubbar i ett tvåmannascenario.
Det besynnerliga med Lisbeths redogörelse är emellertid, att hon inte säger något om den man som vi alla förstår och vet sprang på norra sidan Tunnelgatan och vidare uppför trapporna till åsen. Flera vittnen har sett honom, och Jeppsson i synnerhet där han står bakom barackerna. Så den gubben finns i alla fall, han är inget hjärnspöke. Men varför nämner då Lisbeth inte den mannen?
Ställer man sig den frågan så ter det sig konstigt att hon inte skulle ha sett om en gubbe sprang iväg åt det hållet och sedan försvann. Standardgreppet för att gaslighta Lisbeth blir då att påstå att hon blandat samman mannen som dröjde vid barackerna med Jeppsson. Men Jeppsson finns inte i främre änden utan bakre änden av barackerna. Dessutom är hans likhet med Christer Pettersson inte slående.
För att få ner det till en gubbe före skotten måste man alltså gaslighta något av de andra vittnena, och för att få ner det till en gubbe direkt efter skotten måste man gaslighta Lisbeth. Det blir mycket hjärnspöken det. Lite i överkant för min smak. Som alternativ har jag därför föreslagit att Lisbeth visst ser två gubbar men att hon förtiger den ena.
Det finns olika tänkbara skäl till varför hon skulle förtiga den ene mannen, varav ett kan vara att hon är tvungen enligt lag att hålla tyst om mannen. Så är fallet om mannen tillhör svensk underrättelsetjänst och har varit dit till Dekorima för att tillsammans med Palme utföra ett uppdrag, till exempel möta någon eller "hämta post" från en kurir från östsidan. Då är det hemligt och Lisbeth får inte yppa det.
På den hypotesen kan vi även förklara Delsborns iakttagelse av "mötet" mellan paret Palme och en tredje man. För om det mötet verkligen ägt rum, dvs att Delsborn inte tar LSD och lidit av hallucinationer, så betyder det ju att mannen ifråga praktiskt taget trampat Lisbeth på tårna. Hur kan hon ha missat det? Om mannen finns är han hemlig och det är därför Lisbeth tiger om honom. Alternativet blir att gaslighta Delsborn på Axbergers vis, men det går ju stick i stäv med dina föresatser.
Hur du än vänder och vrider på saken så finns det bara en lösning som respekterar alla centrala vittnesuppgifter vid mordplatsen, och det är ett tvåmannascenario där den ene gubben är "hemlig" och måste förtigas av Lisbeth. Då passar allt ihop utan att man gör våld på vittnena. Spekulationen blir också minimal och den är direkt knuten till vittnesiakttagelserna, precis som du efterlyser.
Slutsatsen av analysen blir därför, att varken Tensonmannen eller Dekorimamannen är "brus" utan att båda existerar i sinnevärlden och finns på eller invid mordplatsen. En av dem skjuter Palme. Men vem av dem är det som skjuter? Min tröskning med HAARP visar att det INTE är Tensonmannen som skjuter Palme, och då återstår bara Dekorimamannen. Det är alltså Morelius' gubbe som skjuter Palme.
Vad du menar med "brus" är kanske inte helt uppenbart, utan det finns två tolkningar. Den ena tolkningen är "hjärnspöke", dvs att den mannen ifråga funnits i vittnets huvud men inte i verkligheten. Den andra tolkningen är "irrelevant förbipasserande", dvs att den ene mannen bara råkat befinna sig där av en slump men har inget med mordet att göra.
Av de två tolkningarna ligger "hjärnspöket" närmast till hands, för om mannen existerar i verkligheten (och inte bara i vittnets huvud) så har han i varje fall inte gett sig tillkänna vare sig för polis eller journalister. Helt omöjligt är det förstås inte men sannolikheten för det är ändå ganska låg. Det handlar i så fall om en "skummis" som råkat hamna där och sett/hört mordet men som vill hålla sig undan.
Om vi tittar på "hjärnspöket" så är det ett behändigt sätt att sopa en gubbe under mattan. För om man ska propsa på ett enmansscenario (ensam gärningsman) så finns det en gubbe för mycket i vittnesuppgifterna. Då måste man eliminera en av dem, och för att göra det måste man göra våld på minst ett av de centrala vittnena.
Ett exempel på sådan eliminering är "Jeremiah-teorin" (som även HAARP tutat här på forumet), och där man låter Morelius missta sig om Dekorimamannen genom att påstå att det är Björkman han ser. Det är en komisk teori i det att Morelius beskriver Dekorimamannen som målmedveten och iskall, en slaktare. Om det i själva verket är en småpackad Björkman han iakttar så blir det ju lite komiskt.
Ett annat exempel på eliminering är Hans Gunnar Axbergers gaslighting av Delsborn. I en panel på Bokmässan påstod Axberger rätt ut att Delsborn helt enkelt inbillat sig "mötet" mellan paret Palme och en tredje man på hörnet – vare sig man nu vill ha den mannen till Tensonmannen eller Dekorimamannen. Enligt Axberger ser Delsborn alltså i syne, och vips var den gubben bortsopad.
Som du ser går de här elimineringarna stick i stäv med vad du förklarat i ditt inlägg om att man måste ta befintliga uppgifter på allvar. Tar man alla centrala vittnen på allvar så hamnar man obevekligen i ett tvåmannascenario, för annars finns det en gubbe för mycket med i bilden vid mordplatsen.
Man får alltså välja här: antingen respekterar man vittnena och har två gubbar eller så får man gaslighta någon för att få ner det till en gubbe.
Sedan är vi väldigt samstämmiga, du och jag, om den styvmoderliga behandlingen av Lisbeth Palmes uppgifter. Den menar jag gäller både de officiella utredningarna men i ännu högre grad privatspanarna. Snart sagt alla teorier och scenarier som föreslagits har en sak gemensam: de förutsätter att Lisbeth ljuger om förloppet efter skotten – alltså om hur mördaren betedde sig och vart han tog vägen.
Ironiskt nog är det emellertid så, att i Lisbeths redogörelse – först till polisen, sedan i tingsrätten och slutligen i hovrätten – har vi inte ett överskott på gubbar utan ett underskott. Hon säger att mördaren efter skotten (1) backade upp i avfasningen vid Dekorima, (2) korsade Tunnelgatan till södra sidan innan han sprang inåt gränden, samt (3) dröjde sig kvar bortåt minuten efter skotten vid barackernas västra ände som vetter mot mordplatsen.
Helt uppenbart går Lisbeths redogörelse inte att förena med den allmänt omfattade teorin att mördaren springer förbi barackerna på norra sidan och fortsätter uppför trapporna till åsen. Han kan ju inte både springa dit upp och dröja sig kvar nere vid barackerna på en och samma gång. Så antingen ljuger Lisbeth om vart mördaren begav sig efter skotten eller så har vi två gubbar.
Då noterar vi att i stort sett samtliga teorier om Palmemordet förutsätter att Lisbeth ljugit som en häst travar, först till polisen och sedan både i tingsrätten och hovrätten. Det vänder jag mig emot, och om man ska ta det du säger på allvar så borde även du vända dig emot det. För mig är Lisbeth Palmes uppgifter absolut centrala, och då betyder det att vi har två gubbar i ett tvåmannascenario.
Det besynnerliga med Lisbeths redogörelse är emellertid, att hon inte säger något om den man som vi alla förstår och vet sprang på norra sidan Tunnelgatan och vidare uppför trapporna till åsen. Flera vittnen har sett honom, och Jeppsson i synnerhet där han står bakom barackerna. Så den gubben finns i alla fall, han är inget hjärnspöke. Men varför nämner då Lisbeth inte den mannen?
Ställer man sig den frågan så ter det sig konstigt att hon inte skulle ha sett om en gubbe sprang iväg åt det hållet och sedan försvann. Standardgreppet för att gaslighta Lisbeth blir då att påstå att hon blandat samman mannen som dröjde vid barackerna med Jeppsson. Men Jeppsson finns inte i främre änden utan bakre änden av barackerna. Dessutom är hans likhet med Christer Pettersson inte slående.
För att få ner det till en gubbe före skotten måste man alltså gaslighta något av de andra vittnena, och för att få ner det till en gubbe direkt efter skotten måste man gaslighta Lisbeth. Det blir mycket hjärnspöken det. Lite i överkant för min smak. Som alternativ har jag därför föreslagit att Lisbeth visst ser två gubbar men att hon förtiger den ena.
Det finns olika tänkbara skäl till varför hon skulle förtiga den ene mannen, varav ett kan vara att hon är tvungen enligt lag att hålla tyst om mannen. Så är fallet om mannen tillhör svensk underrättelsetjänst och har varit dit till Dekorima för att tillsammans med Palme utföra ett uppdrag, till exempel möta någon eller "hämta post" från en kurir från östsidan. Då är det hemligt och Lisbeth får inte yppa det.
På den hypotesen kan vi även förklara Delsborns iakttagelse av "mötet" mellan paret Palme och en tredje man. För om det mötet verkligen ägt rum, dvs att Delsborn inte tar LSD och lidit av hallucinationer, så betyder det ju att mannen ifråga praktiskt taget trampat Lisbeth på tårna. Hur kan hon ha missat det? Om mannen finns är han hemlig och det är därför Lisbeth tiger om honom. Alternativet blir att gaslighta Delsborn på Axbergers vis, men det går ju stick i stäv med dina föresatser.
Hur du än vänder och vrider på saken så finns det bara en lösning som respekterar alla centrala vittnesuppgifter vid mordplatsen, och det är ett tvåmannascenario där den ene gubben är "hemlig" och måste förtigas av Lisbeth. Då passar allt ihop utan att man gör våld på vittnena. Spekulationen blir också minimal och den är direkt knuten till vittnesiakttagelserna, precis som du efterlyser.
Slutsatsen av analysen blir därför, att varken Tensonmannen eller Dekorimamannen är "brus" utan att båda existerar i sinnevärlden och finns på eller invid mordplatsen. En av dem skjuter Palme. Men vem av dem är det som skjuter? Min tröskning med HAARP visar att det INTE är Tensonmannen som skjuter Palme, och då återstår bara Dekorimamannen. Det är alltså Morelius' gubbe som skjuter Palme.
Uppenbarligen är det Björkman som är Morelius Dekorimaman. Finns ingen annan där.
Citat:
Vad fan hjälper det när folk hellre tror på fantasier?
Sanningen är inte tillräckligt spännande. Statsministern vill "gå på stan" som en vanlig man och struntar i sitt skydd. Blir mördad av opportunist som tar tillfället i akt när situationen plötsligt dyker upp.
Nej, då är det roligare med storslagna konspirationer som omfattar alla världens underrättelsetjänster och fan vet vad trots att Palme inte hade mandat till att förändra ett skit ute i världen.
Sanningen är inte tillräckligt spännande. Statsministern vill "gå på stan" som en vanlig man och struntar i sitt skydd. Blir mördad av opportunist som tar tillfället i akt när situationen plötsligt dyker upp.
Nej, då är det roligare med storslagna konspirationer som omfattar alla världens underrättelsetjänster och fan vet vad trots att Palme inte hade mandat till att förändra ett skit ute i världen.
Som jag ser det är mordet olöst - och kommer sannolikt förbli - till den grad att vi inte vet något ens i närheten av konkret om vem och varför Palme mördades. Inga av försöken att tänka sig fram till hur mordet logiskt sett måste gått till imponerar, då antalet antaganden blir för många. Inklusive dina antaganden då.
Ja, det finns saker som talar för ett impulsdåd. Ja, ju större konspirationer som rör att mordet utfördes som en komplicerad plan där många är inblandade i periferin, ju osannolikare.
Både ensamma GM och mindre grupper, eventuellt med anknytningar till en stat är fortfarande fullt möjliga. Inget som föreslagits kan uteslutas, eftersom det bara går att göra när vi vet vem utförde mordet. Vi kan tilldela olika ”spår” olika sannolikheter och det är bra så, men ingenting säger att det mest sannolika måste vara det rätta. Vid en enstaka händelse kan det specifika och ovanliga vara fallet.
CP, SE, CA, kurder, sydafrikaner, irakier, Raf- sympatisörer, högerextrema poliser eller militärer osv osv kan inte avföras som möjliga attentatsmän med tankekraft. Det blir i slutänden önsketänkande och en vilja att visa sig skarpare och mer insiktsfull än andra bedömare och kunna deducera fram sanningen som Sherlock Holmes överman.
Det är kanske en tröstlös insikt att vi inte vet och inte kommer att få veta och till sist föll poliser som Hans Melander för frestelsen att förväxla en helt obevisad teori där man intellektuellt räknat ut hur det måste vara med hur det verkligen var.
Ett scenerio är att A.B trycker vid dekorima medans paret Palme mötte sin banneman vid reklampelaren, sedan gick A.B tillbaka mot bankautomen då han ångrade sig för att beger sig hemåt istället. Vips så hade han dom 3 framför sig?
Citat:
Här skulle jag lyssna på någonting engagerande, tänkte jag, men somnade likväl ifrån det. Jag talar inte om ditt inlägg utan om något helt annat och orelaterat. Men nu när jag vaknade igen så ser jag att jag missat danslåten här på forumet. Så vi får ta det "oss panelhönor emellan".
Av det du skriver förstår jag att du också, i alla fall i någon mån, brottats med tidsfrågorna. Det är en väldig maskburk när man öppnar den, och Bröderna Poutiainens boktitel "Inuti labyrinten" är klippt och skuret som etikett på den maskburken. Den är också som klippt och skuren på brödernas eget predikament, för de fastnade nämligen därinne och kunde inte hitta vägen ut. Titeln på den imaginära bok jag skriver om tiderna här på forumet blir därför "Ut ur labyrinten!"
Jag är lite sur på mig själv att jag inte skaffade ett ex för många år sedan, men på den tiden var jag inte så begiven vare sig på Palmemordet eller några andra frågor "av konspirationstyp" utan tyckte att sådant håller bara halvstollar på med. Jag följde med med litegrann för allmänbildningen, men mer än så var det inte. Så det bidde ingen Bröderna P när den kom.
Vidare hade jag intresserat mig för civil kärnteknologi och kände därför till Sven Anér redan från folkomröstningen 1980, där han sin vana trogen gjorde narr av allt. När samme pajas sedan dök upp i palmemanegen så kände jag genast igen honom på lösnäsan och regnbågsperuken, och det hjälpte förstås till med att hålla distansen till palmeriet under de åren.
Vad vill jag säga här? Jo, min resa genom åren har gått i motsatt riktning jämfört med den som en viss konspirationshatare har gjort. Förr om åren föreställde jag mig att det var en ensam galning som "haft tur" och stött på Palme ute på stan av ren slump – när han dessutom haft en puffra på sig. Den modellen har jag ännu kvar i bakhuvudet, men numera "i reserv", och då är det Christer Pettersson som är huvudrollsinnehavaren i den. Det är då slumpmodellen i mitt resonemang.
Mellan slumpmodellen och konspirationsmodellen råder det interstellärt vakuum hela vägen. Det var Hasse Aro (av alla filurer) som försökte försvara ensamme galningen genom att köra "ingen visste ju vart Palme skulle gå efter bion", och att den apparat som skulle behövas för att täcka alla alternativen (tunnelbanan + olika promenadvägar) blir alldeles för stor för att inte lämna några spår efter sig.
Därför menade Aro att det "måste" ha varit ett rent tillfällighetsdåd, som skett av en slump därför att någon helt enkelt korsat Palmes väg och råkat ha ett vapen på sig. Som du hör är det identiskt med min slumpmodell. Men samtidigt hörde jag hur Aro i början av resonemanget införde antagande, nämligen att "ingen visste" vart Palme skulle styra kosan.
Under det antagandet ligger Aro helt rätt i logiken. Det går inte för en attentatsgrupp att täcka upp allting utan att skapa ett avtryck i materialet, och några sådana avtryck finns inte. Så långt är det frid och fröjd. Men om man plockar bort antagandet om att "ingen visste" så behöver man ju ingen apparat att tala om, utan möjligen en eller ett par gubbar för att verifiera att han verkligen är på väg till den destination som man redan på förhand känner till.
Även om Aro försökte sopa det andra alternativet under mattan till förmån för den ensamme galningen så vill jag likväl kalla det här förhållandet för "Aros dikotomi". Med det vill jag säga att det är svartvitt utan gråskala emellan: antingen är det ren slump eller så handlar det om ett mötesscenario med förhandskunskaper om vart Palme tänker gå efter bion.
Då menar jag vidare, att man måste titta på bägge möjligheterna och inte sopa mötesscenariot under mattan. Gör man det så finner man att allt stämmer med ett mötesscenario. Vi har två gubbar som kollar Palme längs vägen: den förste i Gamla Stan (blir sedd av flera vittnen, inklusive Mellberg & Lange i tunnelbanan), och den andre uppe vid Grand och längs vägen till mötesplatsen.
I det här stadiet så insåg jag även att det finns ett tredje "svart-och-vitrutigt" alternativ till de två hörnlösningarna enligt Aros dikotomi, och det är att ett möte planerats men att en beväpnad ensam galning av en ren slump kliver rätt in i mötet och skjuter Palme – till allas förvåning och bestörtning.
När jag sedan tröskade trean så fann jag att ettan var illusorisk, för allt pekade på "möte" vare sig mordet ingått som planerad del av mötet eller hänt av en galen slump. Det fanns alltså bara två alternativ, och bägge två var "mötesscenarier" på sitt eget vis.
Att det måste vara på det viset kan vi gärna tröska detaljerna på, men mycket ligger redan i tråden i diskussionen med HAARP om hans föreslagna scenario och modell. Synd tycker jag att han pressade för hårt på Grandmannen som gärningsman, för i övrigt ligger han rätt. Det var lite det som jag hade i åtanke när jag skrev att man ska vara försiktig med att kasta ut barnet med badvattnet.
Du tänkte istället på inboxningen, och då har den en saklig dimension och en källdimension. Om vi tar den senare först så vill jag bara peka på möjligheten att "desinformationen" helt enkelt kan ha sitt ursprung i äggröran mellan öronen på den som tutar ut den. För om man inte kan hitta vägen till Stäket så kan man nog heller inte slå sig ut ur en papperspåse. Det blir harmlöst och istället får man peka på de andra talanger förmågor som vederbörande uppvisar som arkivist.
I sakdimensionen hör inboxningen per automatik till mötesscenariot i dess "planerade" variant. Om man kan locka eller på annat vis få Palme att gå till en på förhand utvald slaktplats så får man se till att den är utformad på ett sådant sätt att den utgör en dödsfälla som man inte kommer ut när man väl stigit in i den.
Även om mordplatsen vid Dekorima är närmast idealisk för att ligga i en öppen stadsmiljö så får man ändå ta in personal som ser till att det slutar som man tänkt sig. Två av gubbarna kan då vara de två som jag nämnt ovan och som "verifierar" att Palme är på väg respektive vallar honom till slaktplatsen. I och med att han ska dit i något ärende så går han ju för egen maskin och man behöver varken boxa in eller fösa honom dit längs vägen. Detta även om idén om Grandmannen som "kretinfösare" väcker viss munterhet här.
Med det glada tillropet tackar jag för ikväll. Ser fram emot att höra mer tankar från ditt håll, men det får alltså bli imorgon för min del. Än en gång tack.
Av det du skriver förstår jag att du också, i alla fall i någon mån, brottats med tidsfrågorna. Det är en väldig maskburk när man öppnar den, och Bröderna Poutiainens boktitel "Inuti labyrinten" är klippt och skuret som etikett på den maskburken. Den är också som klippt och skuren på brödernas eget predikament, för de fastnade nämligen därinne och kunde inte hitta vägen ut. Titeln på den imaginära bok jag skriver om tiderna här på forumet blir därför "Ut ur labyrinten!"
Jag är lite sur på mig själv att jag inte skaffade ett ex för många år sedan, men på den tiden var jag inte så begiven vare sig på Palmemordet eller några andra frågor "av konspirationstyp" utan tyckte att sådant håller bara halvstollar på med. Jag följde med med litegrann för allmänbildningen, men mer än så var det inte. Så det bidde ingen Bröderna P när den kom.
Vidare hade jag intresserat mig för civil kärnteknologi och kände därför till Sven Anér redan från folkomröstningen 1980, där han sin vana trogen gjorde narr av allt. När samme pajas sedan dök upp i palmemanegen så kände jag genast igen honom på lösnäsan och regnbågsperuken, och det hjälpte förstås till med att hålla distansen till palmeriet under de åren.
Vad vill jag säga här? Jo, min resa genom åren har gått i motsatt riktning jämfört med den som en viss konspirationshatare har gjort. Förr om åren föreställde jag mig att det var en ensam galning som "haft tur" och stött på Palme ute på stan av ren slump – när han dessutom haft en puffra på sig. Den modellen har jag ännu kvar i bakhuvudet, men numera "i reserv", och då är det Christer Pettersson som är huvudrollsinnehavaren i den. Det är då slumpmodellen i mitt resonemang.
Mellan slumpmodellen och konspirationsmodellen råder det interstellärt vakuum hela vägen. Det var Hasse Aro (av alla filurer) som försökte försvara ensamme galningen genom att köra "ingen visste ju vart Palme skulle gå efter bion", och att den apparat som skulle behövas för att täcka alla alternativen (tunnelbanan + olika promenadvägar) blir alldeles för stor för att inte lämna några spår efter sig.
Därför menade Aro att det "måste" ha varit ett rent tillfällighetsdåd, som skett av en slump därför att någon helt enkelt korsat Palmes väg och råkat ha ett vapen på sig. Som du hör är det identiskt med min slumpmodell. Men samtidigt hörde jag hur Aro i början av resonemanget införde antagande, nämligen att "ingen visste" vart Palme skulle styra kosan.
Under det antagandet ligger Aro helt rätt i logiken. Det går inte för en attentatsgrupp att täcka upp allting utan att skapa ett avtryck i materialet, och några sådana avtryck finns inte. Så långt är det frid och fröjd. Men om man plockar bort antagandet om att "ingen visste" så behöver man ju ingen apparat att tala om, utan möjligen en eller ett par gubbar för att verifiera att han verkligen är på väg till den destination som man redan på förhand känner till.
Även om Aro försökte sopa det andra alternativet under mattan till förmån för den ensamme galningen så vill jag likväl kalla det här förhållandet för "Aros dikotomi". Med det vill jag säga att det är svartvitt utan gråskala emellan: antingen är det ren slump eller så handlar det om ett mötesscenario med förhandskunskaper om vart Palme tänker gå efter bion.
Då menar jag vidare, att man måste titta på bägge möjligheterna och inte sopa mötesscenariot under mattan. Gör man det så finner man att allt stämmer med ett mötesscenario. Vi har två gubbar som kollar Palme längs vägen: den förste i Gamla Stan (blir sedd av flera vittnen, inklusive Mellberg & Lange i tunnelbanan), och den andre uppe vid Grand och längs vägen till mötesplatsen.
I det här stadiet så insåg jag även att det finns ett tredje "svart-och-vitrutigt" alternativ till de två hörnlösningarna enligt Aros dikotomi, och det är att ett möte planerats men att en beväpnad ensam galning av en ren slump kliver rätt in i mötet och skjuter Palme – till allas förvåning och bestörtning.
När jag sedan tröskade trean så fann jag att ettan var illusorisk, för allt pekade på "möte" vare sig mordet ingått som planerad del av mötet eller hänt av en galen slump. Det fanns alltså bara två alternativ, och bägge två var "mötesscenarier" på sitt eget vis.
Att det måste vara på det viset kan vi gärna tröska detaljerna på, men mycket ligger redan i tråden i diskussionen med HAARP om hans föreslagna scenario och modell. Synd tycker jag att han pressade för hårt på Grandmannen som gärningsman, för i övrigt ligger han rätt. Det var lite det som jag hade i åtanke när jag skrev att man ska vara försiktig med att kasta ut barnet med badvattnet.
Du tänkte istället på inboxningen, och då har den en saklig dimension och en källdimension. Om vi tar den senare först så vill jag bara peka på möjligheten att "desinformationen" helt enkelt kan ha sitt ursprung i äggröran mellan öronen på den som tutar ut den. För om man inte kan hitta vägen till Stäket så kan man nog heller inte slå sig ut ur en papperspåse. Det blir harmlöst och istället får man peka på de andra talanger förmågor som vederbörande uppvisar som arkivist.
I sakdimensionen hör inboxningen per automatik till mötesscenariot i dess "planerade" variant. Om man kan locka eller på annat vis få Palme att gå till en på förhand utvald slaktplats så får man se till att den är utformad på ett sådant sätt att den utgör en dödsfälla som man inte kommer ut när man väl stigit in i den.
Även om mordplatsen vid Dekorima är närmast idealisk för att ligga i en öppen stadsmiljö så får man ändå ta in personal som ser till att det slutar som man tänkt sig. Två av gubbarna kan då vara de två som jag nämnt ovan och som "verifierar" att Palme är på väg respektive vallar honom till slaktplatsen. I och med att han ska dit i något ärende så går han ju för egen maskin och man behöver varken boxa in eller fösa honom dit längs vägen. Detta även om idén om Grandmannen som "kretinfösare" väcker viss munterhet här.
Med det glada tillropet tackar jag för ikväll. Ser fram emot att höra mer tankar från ditt håll, men det får alltså bli imorgon för min del. Än en gång tack.
Jag uppskattar genomgången av din personliga vandring som lett dig hit, hade nämligen tänkt fråga dig om den. Det jag syftade på med timingen av din närvaro tycker jag att du nu besvarat, mycket intressant!
Det enda som jag motsätter mig är din reserv. Du vet känslan man har ibland av att man har kommit till insikt om något men man kommer inte riktigt ihåg hur man kom fram till den? Om man har läst samtliga inlägg i den här tråden från första sidan, som jag har gjort, så kan man känna så avseende teorier där CP är GM, vilket jag gör.
På tal om dikotomier, så talar den klassiska biologiska mellan ryggrad- och ryggradslösa, i dubbel bemärkelse ska tilläggas mellan den på väg till galgen och den som lägger om snaran och drar undan stegen, för egen del starkt emot CP som ensam slumpmässig GM. Feg var han ju inte.
Med det sagt, är jag proponent av första principtänkande, så jag är idel öra. Ibland passar inte musiken men man trivs i sällskapet, så jag vill också tacka dig.
Citat:
Jag uppskattar genomgången av din personliga vandring som lett dig hit, hade nämligen tänkt fråga dig om den. Det jag syftade på med timingen av din närvaro tycker jag att du nu besvarat, mycket intressant!
Det enda som jag motsätter mig är din reserv. Du vet känslan man har ibland av att man har kommit till insikt om något men man kommer inte riktigt ihåg hur man kom fram till den? Om man har läst samtliga inlägg i den här tråden från första sidan, som jag har gjort, så kan man känna så avseende teorier där CP är GM, vilket jag gör.
På tal om dikotomier, så talar den klassiska biologiska mellan ryggrad- och ryggradslösa, i dubbel bemärkelse ska tilläggas mellan den på väg till galgen och den som lägger om snaran och drar undan stegen, för egen del starkt emot CP som ensam slumpmässig GM. Feg var han ju inte.
Med det sagt, är jag proponent av första principtänkande, så jag är idel öra. Ibland passar inte musiken men man trivs i sällskapet, så jag vill också tacka dig.
Det enda som jag motsätter mig är din reserv. Du vet känslan man har ibland av att man har kommit till insikt om något men man kommer inte riktigt ihåg hur man kom fram till den? Om man har läst samtliga inlägg i den här tråden från första sidan, som jag har gjort, så kan man känna så avseende teorier där CP är GM, vilket jag gör.
På tal om dikotomier, så talar den klassiska biologiska mellan ryggrad- och ryggradslösa, i dubbel bemärkelse ska tilläggas mellan den på väg till galgen och den som lägger om snaran och drar undan stegen, för egen del starkt emot CP som ensam slumpmässig GM. Feg var han ju inte.
Med det sagt, är jag proponent av första principtänkande, så jag är idel öra. Ibland passar inte musiken men man trivs i sällskapet, så jag vill också tacka dig.
Vad fint att höra det här, Qoz. Jag är mäkta imponerad av din plöjning av hela tråden från tidernas begynnelse till dags dato. Vi måste ta väl vara på dig som resurs, ett livs levande och vandrande arkiv – och med väldigt skarpt öga för iakttagelser därtill. Sådana växer inte på träd.
Det du säger om Christer Pettersson stämmer perfekt med mina iakttagelser. Han är inte typen som skjuter någon i ryggen, utan när han ska till så åker bajonetten rakt in bröstet och rentav med orden, "nu ska du dö!" – detta enligt utredningen av bajonettmordet 1970. Så "i reserv" betyder för mig att den varianten ligger ganska djupt ner i källaren.
Ändå är Christer Pettersson en viktig referenspunkt just därför att Lisbeth Palme pekar ut honom vid rättegångarna. Här menar emellertid jag, precis som hovrätten gjorde, att utpekandet ändå är behäftat med viss osäkerhet med tanke på hur kort tid hon iakttog mannen.
Själv framställde hon utpekandet som absolut säkert men under sådana omständigheter som rådde vid mordet är det en omöjlighet. Vi talar kanske om 90% säkert, men mest troligt talar vi om någon som liknar Pettersson tillräckligt mycket för att Lisbeth ska kunna ha misstagit sig.
Sedan har det talats mycket om Lisbeths förment "fotografiska minne", och att hon tack vare det skulle ha kunnat lägga Pettersson på minnet även om vi vanliga dödliga inte skulle ha kunnat det. Lite ligger det kanske i det men det betyder likväl inte att utpekandet blir hundraprocentigt utan risken finns alltjämt för förväxling.
Mycket gott bildminne har Lisbeth säkert, det är bara omständigheterna som står ivägen för ett säkert utpekande. En annan som hade närmast fotografiskt minne, i alla fall för ansikten, det var hennes make Olof Palme. Han var känd för sin förmåga att komma ihåg folk han träffat på något valmöte ute i landsorten för några år sedan, och kunde då känna igen dem och placera dem i tid och rum.
Den slutsats jag dragit av Lisbeths utpekande av Christer Pettersson är i alla fall, att mördaren liknar Christer Pettersson. Det stöds även av Leif Ljungqvists uppgifter om mördarens ansikte, som han såg i profil just efter skotten men innan han inlett u-svängen med Chevan.
Den 15/5 1986 hör Ljungqvist av sig till polisen med ett tidningsurklipp från en kvällstidning med bilder på tyska terrorister i Baader-Meinhofgruppen. Han säger då att bilden på Jan-Carl Raspe liknade mannen han i Dekorimahörnan och blänga på Lisbeth. Bilden ifråga är länkad här, och som du ser är det en riktig charmknutte som nog inte får sitta som panelhöna:
https://i.pinimg.com/originals/8f/66/3e/8f663e0a50a449ec0cb92f386716e5d7.jpg
Varför dra upp det här? Jo därför att bilder i tidningar är ett väldigt bra sätt för vittnen att kunna få stöd att hänga upp sina minnesbilder på. Det sker då i hemmet i lugn och ro och inte vid någon fotovisning där de måste bläddra igenom massor av bilder medan polisen tittar över axeln. Därför menar jag att den här bilden på Raspe åtminstone har ett visst bevisvärde i frågan om hur mördaren såg ut. Och då stämmer den bilden förvånansvärt bra med hur Lisbeth beskriver den.
Dessutom är detta förstås långt innan Christer Pettersson kom in i bilden, men ändå är det en "ruggig typ" som de beskriver, och som inte är helt olik just Pettersson. Vi har alltså två vittnen – Lisbeth Palme och Leif Ljungqvist – som båda beskriver en ruskig Pettersson-typ under månaderna efter mordet.
Lisbeths egen beskrivning av ansiktet under förhören i mars-april 1986 kan man sammanställa i punktform, vilket jag gjort. Då får man 15 punkter, varav cirka 12 visar sig stämma på Christer Pettersson. Räknar man punkter så ligger överensstämmelsen alltså på cirka 80%, vilket ju inte är fy skam. Men samtidigt är det heller ingen perfekt överensstämmelse.
Den andre mannen jag nämnde som följde efter paret Palme, nere i Gamla Stan vill säga, blev sedd av flera vittnen men främst av dem var Per Mellberg. Med Mellberg finns ett halvdussin tips- och förhörsdokument redan under den första veckan efter mordet. Han ringde stup i kvarten och lade till detaljer, för han var orolig att han skulle tappa bort minnesbilden i huvudet och ville få den fäst på pränt. Man gjorde då även en fantombild med Mellberg, men den blev inte särskilt lyckad.
Att jag nämner Mellberg i det här sammanhanget beror på att även han gjorde som Ljungqvist: han hittade en bild i en kvällstidning som han tyckte liknade mannen han sett följa efter paret Palme. Men till skillnad från Ljungqvist tog Mellberg nog inte kontakt med polisen om den bilden, utan bara med någon journalist. (Jag minns inte säkert vilket, men kanske gör du eller någon annan läsare det.)
I alla fall föreställde bilden som Mellberg klippt ut den då Sverigeaktuelle sovjetiske filmregissören Andrei Tarkovskij. Länken visar bilden ifråga:
https://cdn8.openculture.com/wp-content/uploads/2015/11/11194947/Andrei_Tarkovsky.jpg
Det är visst fler än jag som slagits av likheten mellan Tarkovskij och Christer Pettersson, för på en blogg ute på nätet hittade jag den här bilden där de monterats sida vid sida:
https://fredrikalampenschirm.files.wordpress.com/2019/09/tarkovskij-pettersson.jpg
Vad jag vill komma till med det här är, som du nog redan anar, att det ligger nära till hands att Mellbergs gubbe nere i Gamla Stan är identisk med mördaren. Fördelen med att Mellberg liknar mannen med Tarkovskij är att det finns mycket bilder på den berömde regissören, vid olika åldrar, miljöer, svartvitt och färg, från olika vinklar, i allehanda kläder och huvudbonader – samt rentav både med och utan mustasch (med tanke på "mustaschtricket" då).
Tar man sig för att tröska bilderna och jämföra dem mot Lisbeths "15 punkter" på mördarens ansikte så får man ett smått häpnadsväckande resultat: överensstämmelsen ligger på 15 av 15 punkter, den är alltså 100%. För Christer Pettersson ligger den som sagt "bara" på 80%. Så om man ska utgå från Lisbeths beskrivning av ansiktet under de första två månaderna efter mordet så hamnar man vid att mördaren rentav är MER lik Tarkovskij än Pettersson!
Därför menar jag att även Tarkovskij kan utgöra en bra signalementsreferens för mördarens utseende – jämte Christer Pettersson och (i viss mån) Jan-Carl Raspe då. Men framför allt menar jag att Mellbergs gubbe nere i Gamla Stan är mycket intressant och relevant som kandidat för rollen som Palmes baneman.
Mot bakgrund av vad som redan sagts om "mötesscenarion" betyder det i så fall (1) att Grandmannen och Mellbergs gubbe känner varandra, och (2) att Mellbergs gubbe är identisk med Morelius' gubbe, vilken alltså är den som skjuter Palme.
Jag ville avsluta utläggningen där den började, om det där med Pettersson "i reserv". Som du ser ligger han undanstoppad ganska djupt inne i jordkällaren redan på grundval av vad som sagts här, i kombination med det oerhört osannolika i att Pettersson skulle ha "snubblat in" i mötet vid Dekorima och där skjutit Palme. Det är inte konspirationsalternativet som är osannolikt utan det är den ensamme galningen som är rent astronomiskt osannolikt – och därför undanstoppat längst in i potatiskällaren.
Därtill måste vi även lägga tidsfrågan. För om Pettersson (eller någon annan som liknar honom) bara råkat snubbla in i "mötet" och då slitit fram revolvern och skjutit ihjäl honom med ett enda perfekt skott så finns ju överhuvudtaget ingen anledning till varför tiden skulle vara "ur led" på det sätt som jag påvisat. Lägger man till det faktum att tiden flyttats med två och en halv minuter, och att det gjorts inifrån och på förhand, ja då återstår inte mycket längre av "slumpmodellen" utan man får ta fram bulldozern och fylla igen jordkällarhålet där "reserven" sedan tidigare legat kall på långtidsförvaring.
Fint att tröska lite, och jag utgår från att du tål mastiga inlägg mot bakgrund av att du tryckt i dig hela tråden. Ändå vill jag tacka för både tålamod och uppmärksamhet, och jag ser naturligtvis fram emot att fortsätta dialogen på det fina sätt den nu börjat.
Citat:
Som jag ser det är mordet olöst - och kommer sannolikt förbli - till den grad att vi inte vet något ens i närheten av konkret om vem och varför Palme mördades. Inga av försöken att tänka sig fram till hur mordet logiskt sett måste gått till imponerar, då antalet antaganden blir för många. Inklusive dina antaganden då.
Ja, det finns saker som talar för ett impulsdåd. Ja, ju större konspirationer som rör att mordet utfördes som en komplicerad plan där många är inblandade i periferin, ju osannolikare.
Både ensamma GM och mindre grupper, eventuellt med anknytningar till en stat är fortfarande fullt möjliga. Inget som föreslagits kan uteslutas, eftersom det bara går att göra när vi vet vem utförde mordet. Vi kan tilldela olika ”spår” olika sannolikheter och det är bra så, men ingenting säger att det mest sannolika måste vara det rätta. Vid en enstaka händelse kan det specifika och ovanliga vara fallet.
CP, SE, CA, kurder, sydafrikaner, irakier, Raf- sympatisörer, högerextrema poliser eller militärer osv osv kan inte avföras som möjliga attentatsmän med tankekraft. Det blir i slutänden önsketänkande och en vilja att visa sig skarpare och mer insiktsfull än andra bedömare och kunna deducera fram sanningen som Sherlock Holmes överman.
Det är kanske en tröstlös insikt att vi inte vet och inte kommer att få veta och till sist föll poliser som Hans Melander för frestelsen att förväxla en helt obevisad teori där man intellektuellt räknat ut hur det måste vara med hur det verkligen var.
Ja, det finns saker som talar för ett impulsdåd. Ja, ju större konspirationer som rör att mordet utfördes som en komplicerad plan där många är inblandade i periferin, ju osannolikare.
Både ensamma GM och mindre grupper, eventuellt med anknytningar till en stat är fortfarande fullt möjliga. Inget som föreslagits kan uteslutas, eftersom det bara går att göra när vi vet vem utförde mordet. Vi kan tilldela olika ”spår” olika sannolikheter och det är bra så, men ingenting säger att det mest sannolika måste vara det rätta. Vid en enstaka händelse kan det specifika och ovanliga vara fallet.
CP, SE, CA, kurder, sydafrikaner, irakier, Raf- sympatisörer, högerextrema poliser eller militärer osv osv kan inte avföras som möjliga attentatsmän med tankekraft. Det blir i slutänden önsketänkande och en vilja att visa sig skarpare och mer insiktsfull än andra bedömare och kunna deducera fram sanningen som Sherlock Holmes överman.
Det är kanske en tröstlös insikt att vi inte vet och inte kommer att få veta och till sist föll poliser som Hans Melander för frestelsen att förväxla en helt obevisad teori där man intellektuellt räknat ut hur det måste vara med hur det verkligen var.
Ja PU fick ju 34 (trettiofyra) år på sig att lösa mordet. Och misslyckades. Att lyssna på vad de har att meddela menigheten är detsamma som att försäkra sig om att inte finna Palmes mördare. Den här tråden och alla övriga analyser i tv-program, tidningsartiklar och böcker visar naturligtvis att svenska folket för längesedan insett att PU:s förmåga till problemlösning ligger nära noll.
Själv har jag förtroende för den erfarne mordutredaren Dag Andersson som jag menar arbetade förutsättningslöst.
När det gäller "spår" har jag efter egen analys kunnat avföra ett stort antal. Sedan något år tillbaka granskar jag ett och i det fallet finns misstänkta personer nära mordplatsen nära mordtiden. Personer med motiv och kapacitet som signalementsmässigt kan knytas till vittnesobservationerna.
Eftersom det mesta är undersökt gällande WT-männen är det min slutsats att det måste ha varit män från underrättelsetjänsten (r). Säpospanarna exempelvis var civilklädda och försedda med tjänstevapen och kommunikationsradio (Motorola) berättar Bengt Nylander. De spanade ofta från bilar men rörde sig givetvis även till fots ibland.
Det är för mig orimligt att tänka sig en månghövdad konspirationsgrupp dirigerad från samhällets topp.
Vi talar enligt mig om en liten resurssvag grupp (2-3 personer). Under ledning av en fanatiker. De fångade tillfället i flykten. De hade kunskap om livvaktsskyddet och Palmes planer för kvällen. Med rätt kontakter kan man ta reda på det mesta. Det finns ett antal konkreta personkopplingar.
Av det här skälet är det frestande att tro på slumpmord men det har ju visat sig vara ännu en återvändsgränd.
__________________
Senast redigerad av Basfakta 2023-05-26 kl. 14:00.
Senast redigerad av Basfakta 2023-05-26 kl. 14:00.
Citat:
Jag håller med om allt du säger här utom en grej, som jag har lite problem med. Du säger att endera av Tensonmannen (Fauzzis gubbe) eller Dekorimamannen (Morelius' gubbe) är "brus".
Vad du menar med "brus" är kanske inte helt uppenbart, utan det finns två tolkningar. Den ena tolkningen är "hjärnspöke", dvs att den mannen ifråga funnits i vittnets huvud men inte i verkligheten. Den andra tolkningen är "irrelevant förbipasserande", dvs att den ene mannen bara råkat befinna sig där av en slump men har inget med mordet att göra.
Av de två tolkningarna ligger "hjärnspöket" närmast till hands, för om mannen existerar i verkligheten (och inte bara i vittnets huvud) så har han i varje fall inte gett sig tillkänna vare sig för polis eller journalister. Helt omöjligt är det förstås inte men sannolikheten för det är ändå ganska låg. Det handlar i så fall om en "skummis" som råkat hamna där och sett/hört mordet men som vill hålla sig undan.
Om vi tittar på "hjärnspöket" så är det ett behändigt sätt att sopa en gubbe under mattan. För om man ska propsa på ett enmansscenario (ensam gärningsman) så finns det en gubbe för mycket i vittnesuppgifterna. Då måste man eliminera en av dem, och för att göra det måste man göra våld på minst ett av de centrala vittnena.
Ett exempel på sådan eliminering är "Jeremiah-teorin" (som även HAARP tutat här på forumet), och där man låter Morelius missta sig om Dekorimamannen genom att påstå att det är Björkman han ser. Det är en komisk teori i det att Morelius beskriver Dekorimamannen som målmedveten och iskall, en slaktare. Om det i själva verket är en småpackad Björkman han iakttar så blir det ju lite komiskt.
Ett annat exempel på eliminering är Hans Gunnar Axbergers gaslighting av Delsborn. I en panel på Bokmässan påstod Axberger rätt ut att Delsborn helt enkelt inbillat sig "mötet" mellan paret Palme och en tredje man på hörnet – vare sig man nu vill ha den mannen till Tensonmannen eller Dekorimamannen. Enligt Axberger ser Delsborn alltså i syne, och vips var den gubben bortsopad.
Som du ser går de här elimineringarna stick i stäv med vad du förklarat i ditt inlägg om att man måste ta befintliga uppgifter på allvar. Tar man alla centrala vittnen på allvar så hamnar man obevekligen i ett tvåmannascenario, för annars finns det en gubbe för mycket med i bilden vid mordplatsen.
Man får alltså välja här: antingen respekterar man vittnena och har två gubbar eller så får man gaslighta någon för att få ner det till en gubbe.
Sedan är vi väldigt samstämmiga, du och jag, om den styvmoderliga behandlingen av Lisbeth Palmes uppgifter. Den menar jag gäller både de officiella utredningarna men i ännu högre grad privatspanarna. Snart sagt alla teorier och scenarier som föreslagits har en sak gemensam: de förutsätter att Lisbeth ljuger om förloppet efter skotten – alltså om hur mördaren betedde sig och vart han tog vägen.
Ironiskt nog är det emellertid så, att i Lisbeths redogörelse – först till polisen, sedan i tingsrätten och slutligen i hovrätten – har vi inte ett överskott på gubbar utan ett underskott. Hon säger att mördaren efter skotten (1) backade upp i avfasningen vid Dekorima, (2) korsade Tunnelgatan till södra sidan innan han sprang inåt gränden, samt (3) dröjde sig kvar bortåt minuten efter skotten vid barackernas västra ände som vetter mot mordplatsen.
Helt uppenbart går Lisbeths redogörelse inte att förena med den allmänt omfattade teorin att mördaren springer förbi barackerna på norra sidan och fortsätter uppför trapporna till åsen. Han kan ju inte både springa dit upp och dröja sig kvar nere vid barackerna på en och samma gång. Så antingen ljuger Lisbeth om vart mördaren begav sig efter skotten eller så har vi två gubbar.
Då noterar vi att i stort sett samtliga teorier om Palmemordet förutsätter att Lisbeth ljugit som en häst travar, först till polisen och sedan både i tingsrätten och hovrätten. Det vänder jag mig emot, och om man ska ta det du säger på allvar så borde även du vända dig emot det. För mig är Lisbeth Palmes uppgifter absolut centrala, och då betyder det att vi har två gubbar i ett tvåmannascenario.
Det besynnerliga med Lisbeths redogörelse är emellertid, att hon inte säger något om den man som vi alla förstår och vet sprang på norra sidan Tunnelgatan och vidare uppför trapporna till åsen. Flera vittnen har sett honom, och Jeppsson i synnerhet där han står bakom barackerna. Så den gubben finns i alla fall, han är inget hjärnspöke. Men varför nämner då Lisbeth inte den mannen?
Ställer man sig den frågan så ter det sig konstigt att hon inte skulle ha sett om en gubbe sprang iväg åt det hållet och sedan försvann. Standardgreppet för att gaslighta Lisbeth blir då att påstå att hon blandat samman mannen som dröjde vid barackerna med Jeppsson. Men Jeppsson finns inte i främre änden utan bakre änden av barackerna. Dessutom är hans likhet med Christer Pettersson inte slående.
För att få ner det till en gubbe före skotten måste man alltså gaslighta något av de andra vittnena, och för att få ner det till en gubbe direkt efter skotten måste man gaslighta Lisbeth. Det blir mycket hjärnspöken det. Lite i överkant för min smak. Som alternativ har jag därför föreslagit att Lisbeth visst ser två gubbar men att hon förtiger den ena.
Det finns olika tänkbara skäl till varför hon skulle förtiga den ene mannen, varav ett kan vara att hon är tvungen enligt lag att hålla tyst om mannen. Så är fallet om mannen tillhör svensk underrättelsetjänst och har varit dit till Dekorima för att tillsammans med Palme utföra ett uppdrag, till exempel möta någon eller "hämta post" från en kurir från östsidan. Då är det hemligt och Lisbeth får inte yppa det.
På den hypotesen kan vi även förklara Delsborns iakttagelse av "mötet" mellan paret Palme och en tredje man. För om det mötet verkligen ägt rum, dvs att Delsborn inte tar LSD och lidit av hallucinationer, så betyder det ju att mannen ifråga praktiskt taget trampat Lisbeth på tårna. Hur kan hon ha missat det? Om mannen finns är han hemlig och det är därför Lisbeth tiger om honom. Alternativet blir att gaslighta Delsborn på Axbergers vis, men det går ju stick i stäv med dina föresatser.
Hur du än vänder och vrider på saken så finns det bara en lösning som respekterar alla centrala vittnesuppgifter vid mordplatsen, och det är ett tvåmannascenario där den ene gubben är "hemlig" och måste förtigas av Lisbeth. Då passar allt ihop utan att man gör våld på vittnena. Spekulationen blir också minimal och den är direkt knuten till vittnesiakttagelserna, precis som du efterlyser.
Slutsatsen av analysen blir därför, att varken Tensonmannen eller Dekorimamannen är "brus" utan att båda existerar i sinnevärlden och finns på eller invid mordplatsen. En av dem skjuter Palme. Men vem av dem är det som skjuter? Min tröskning med HAARP visar att det INTE är Tensonmannen som skjuter Palme, och då återstår bara Dekorimamannen. Det är alltså Morelius' gubbe som skjuter Palme.
Vad du menar med "brus" är kanske inte helt uppenbart, utan det finns två tolkningar. Den ena tolkningen är "hjärnspöke", dvs att den mannen ifråga funnits i vittnets huvud men inte i verkligheten. Den andra tolkningen är "irrelevant förbipasserande", dvs att den ene mannen bara råkat befinna sig där av en slump men har inget med mordet att göra.
Av de två tolkningarna ligger "hjärnspöket" närmast till hands, för om mannen existerar i verkligheten (och inte bara i vittnets huvud) så har han i varje fall inte gett sig tillkänna vare sig för polis eller journalister. Helt omöjligt är det förstås inte men sannolikheten för det är ändå ganska låg. Det handlar i så fall om en "skummis" som råkat hamna där och sett/hört mordet men som vill hålla sig undan.
Om vi tittar på "hjärnspöket" så är det ett behändigt sätt att sopa en gubbe under mattan. För om man ska propsa på ett enmansscenario (ensam gärningsman) så finns det en gubbe för mycket i vittnesuppgifterna. Då måste man eliminera en av dem, och för att göra det måste man göra våld på minst ett av de centrala vittnena.
Ett exempel på sådan eliminering är "Jeremiah-teorin" (som även HAARP tutat här på forumet), och där man låter Morelius missta sig om Dekorimamannen genom att påstå att det är Björkman han ser. Det är en komisk teori i det att Morelius beskriver Dekorimamannen som målmedveten och iskall, en slaktare. Om det i själva verket är en småpackad Björkman han iakttar så blir det ju lite komiskt.
Ett annat exempel på eliminering är Hans Gunnar Axbergers gaslighting av Delsborn. I en panel på Bokmässan påstod Axberger rätt ut att Delsborn helt enkelt inbillat sig "mötet" mellan paret Palme och en tredje man på hörnet – vare sig man nu vill ha den mannen till Tensonmannen eller Dekorimamannen. Enligt Axberger ser Delsborn alltså i syne, och vips var den gubben bortsopad.
Som du ser går de här elimineringarna stick i stäv med vad du förklarat i ditt inlägg om att man måste ta befintliga uppgifter på allvar. Tar man alla centrala vittnen på allvar så hamnar man obevekligen i ett tvåmannascenario, för annars finns det en gubbe för mycket med i bilden vid mordplatsen.
Man får alltså välja här: antingen respekterar man vittnena och har två gubbar eller så får man gaslighta någon för att få ner det till en gubbe.
Sedan är vi väldigt samstämmiga, du och jag, om den styvmoderliga behandlingen av Lisbeth Palmes uppgifter. Den menar jag gäller både de officiella utredningarna men i ännu högre grad privatspanarna. Snart sagt alla teorier och scenarier som föreslagits har en sak gemensam: de förutsätter att Lisbeth ljuger om förloppet efter skotten – alltså om hur mördaren betedde sig och vart han tog vägen.
Ironiskt nog är det emellertid så, att i Lisbeths redogörelse – först till polisen, sedan i tingsrätten och slutligen i hovrätten – har vi inte ett överskott på gubbar utan ett underskott. Hon säger att mördaren efter skotten (1) backade upp i avfasningen vid Dekorima, (2) korsade Tunnelgatan till södra sidan innan han sprang inåt gränden, samt (3) dröjde sig kvar bortåt minuten efter skotten vid barackernas västra ände som vetter mot mordplatsen.
Helt uppenbart går Lisbeths redogörelse inte att förena med den allmänt omfattade teorin att mördaren springer förbi barackerna på norra sidan och fortsätter uppför trapporna till åsen. Han kan ju inte både springa dit upp och dröja sig kvar nere vid barackerna på en och samma gång. Så antingen ljuger Lisbeth om vart mördaren begav sig efter skotten eller så har vi två gubbar.
Då noterar vi att i stort sett samtliga teorier om Palmemordet förutsätter att Lisbeth ljugit som en häst travar, först till polisen och sedan både i tingsrätten och hovrätten. Det vänder jag mig emot, och om man ska ta det du säger på allvar så borde även du vända dig emot det. För mig är Lisbeth Palmes uppgifter absolut centrala, och då betyder det att vi har två gubbar i ett tvåmannascenario.
Det besynnerliga med Lisbeths redogörelse är emellertid, att hon inte säger något om den man som vi alla förstår och vet sprang på norra sidan Tunnelgatan och vidare uppför trapporna till åsen. Flera vittnen har sett honom, och Jeppsson i synnerhet där han står bakom barackerna. Så den gubben finns i alla fall, han är inget hjärnspöke. Men varför nämner då Lisbeth inte den mannen?
Ställer man sig den frågan så ter det sig konstigt att hon inte skulle ha sett om en gubbe sprang iväg åt det hållet och sedan försvann. Standardgreppet för att gaslighta Lisbeth blir då att påstå att hon blandat samman mannen som dröjde vid barackerna med Jeppsson. Men Jeppsson finns inte i främre änden utan bakre änden av barackerna. Dessutom är hans likhet med Christer Pettersson inte slående.
För att få ner det till en gubbe före skotten måste man alltså gaslighta något av de andra vittnena, och för att få ner det till en gubbe direkt efter skotten måste man gaslighta Lisbeth. Det blir mycket hjärnspöken det. Lite i överkant för min smak. Som alternativ har jag därför föreslagit att Lisbeth visst ser två gubbar men att hon förtiger den ena.
Det finns olika tänkbara skäl till varför hon skulle förtiga den ene mannen, varav ett kan vara att hon är tvungen enligt lag att hålla tyst om mannen. Så är fallet om mannen tillhör svensk underrättelsetjänst och har varit dit till Dekorima för att tillsammans med Palme utföra ett uppdrag, till exempel möta någon eller "hämta post" från en kurir från östsidan. Då är det hemligt och Lisbeth får inte yppa det.
På den hypotesen kan vi även förklara Delsborns iakttagelse av "mötet" mellan paret Palme och en tredje man. För om det mötet verkligen ägt rum, dvs att Delsborn inte tar LSD och lidit av hallucinationer, så betyder det ju att mannen ifråga praktiskt taget trampat Lisbeth på tårna. Hur kan hon ha missat det? Om mannen finns är han hemlig och det är därför Lisbeth tiger om honom. Alternativet blir att gaslighta Delsborn på Axbergers vis, men det går ju stick i stäv med dina föresatser.
Hur du än vänder och vrider på saken så finns det bara en lösning som respekterar alla centrala vittnesuppgifter vid mordplatsen, och det är ett tvåmannascenario där den ene gubben är "hemlig" och måste förtigas av Lisbeth. Då passar allt ihop utan att man gör våld på vittnena. Spekulationen blir också minimal och den är direkt knuten till vittnesiakttagelserna, precis som du efterlyser.
Slutsatsen av analysen blir därför, att varken Tensonmannen eller Dekorimamannen är "brus" utan att båda existerar i sinnevärlden och finns på eller invid mordplatsen. En av dem skjuter Palme. Men vem av dem är det som skjuter? Min tröskning med HAARP visar att det INTE är Tensonmannen som skjuter Palme, och då återstår bara Dekorimamannen. Det är alltså Morelius' gubbe som skjuter Palme.
För att göra en onödigt lång historia kort så är det min övertygelse om att endera Tensonmannen eller Dekorimamannen i själva verket var Anders B.
Inge Ms vittnesmål,särskilt i samlad form,lämnar en hel del att önska och jag finner inget väsentligt som motsäger hypotesen att den s.k Dekorimamannen i själva verket var Anders B.
Detta lämnar i all rimlighet Tensonmannen som den som mördade Olof Palme.
vem var då Tensonmannen?
Materialet utpekar en individ som mera trolig än alla andra.
Christer A.
Citat:
För att göra en onödigt lång historia kort så är det min övertygelse om att endera Tensonmannen eller Dekorimamannen i själva verket var Anders B.
Inge Ms vittnesmål,särskilt i samlad form,lämnar en hel del att önska och jag finner inget väsentligt som motsäger hypotesen att den s.k Dekorimamannen i själva verket var Anders B.
Detta lämnar i all rimlighet Tensonmannen som den som mördade Olof Palme.
vem var då Tensonmannen?
Materialet utpekar en individ som mera trolig än alla andra.
Christer A.
Inge Ms vittnesmål,särskilt i samlad form,lämnar en hel del att önska och jag finner inget väsentligt som motsäger hypotesen att den s.k Dekorimamannen i själva verket var Anders B.
Detta lämnar i all rimlighet Tensonmannen som den som mördade Olof Palme.
vem var då Tensonmannen?
Materialet utpekar en individ som mera trolig än alla andra.
Christer A.
Varför då? För att han inte lämnade in sin revolver och levererade en udda historia om när han sålde det, tog livet av sig?
Citat:
Det åligger inte mig att på nytt redogöra för helhetsbilden runt individ Christer A.
Det är den resandes ensak att själv tillgodgöra sig denna.
I all praktik krävs endast läskunnighet av materialet.
__________________
Senast redigerad av Lookalike 2023-05-26 kl. 15:39.
Senast redigerad av Lookalike 2023-05-26 kl. 15:39.
Anders Helin försäkrade i hovrätten att Lisbeth Palme inte hade förevisats något foto av CP före den 14 december 1988. Den saken avhandlades både i samband med Astrid Holgerssons vittnesmål och i själva slutpläderingen. Försvararna Liljeros och Ekman tillbakavisade aldrig Helins påstående. Frågan om vem personen på bild N 23 var är alltjämt oklart.
__________________
Senast redigerad av 10juni 2023-05-26 kl. 16:50.
Senast redigerad av 10juni 2023-05-26 kl. 16:50.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
