2001-06-03, 23:29
#1
Orsaker bakom nationalismens misslyckande
Skinnskallar och vit makt-musik är den främsta anledningen till att nationalismen inte har fått något genombrott i Sverige.
Det som Sverige, och resten av den så kallade västvärlden har utsatts för det senaste halvseklet är ett projekt som först och främst går ut på att göra oss i ursprungsbefolkningen till en minoritet i vårt eget land. Sedan räknar makthavarna med att vi sakta men säkert ska tyna bort och försvinna för alltid. Allt i den nya världsordningens namn. När det så kallade "mångkulturella" projekt drog igång i Europa så var makthavarna och det politiska etablissemanget ganska så säkra på att det någon gång i framtiden skulle resas motstånd mot denna befolkningspolitik, ett motstånd som skulle ha sin stomme i de europeiska ländernas inhemska ungdom. Det var inget som etablissemanget kunde förhindra. Vad man däremot kunde göra, och vad man gjorde var att kanalisera denna ungdomens vrede till sådana gränder där den inte längre utgjorde något hot mot etablissemanget och där den dessutom fungerade utmärkt för att skrämma bort de äldre generationerna från nationalismen. På så sätt kunde man förhindra att en nationalistisk opposition växte fram och fick fotfäste bland de breda folklagren.
Även om skinheadkulturen inte existerade när de första spadtagen för det nya multietniska Europa togs, så var det just skinnskallar som kom att bli etablissemangets främsta vapen för att kunna underkuva allt nationellt motstånd.
Denna artikel ska inte ägnas åt att sia om skinheadkulturens historia, det tvistas mycket om dess exakta ursprung. Ett faktum kan man dock konstatera, skinheadkulturen hade från början inget som helst med nationalism att göra. Det har etablissemanget vetat om. Ändå började man i England för över 20 år sedan att genom samtliga tillgängliga massmediakanaler sammankoppla skinheadkulturen med nationalism. Jag vill förklara varför jag anser att man hjälper makthavarna när man som nationalist samtidigt är skinnskalle. Jag vill också förklara anledningarna till att så många nationella ungdomar har kallat sig själva för skinheads genom åren. Svaren ligger inte bara i att somliga tycker om en viss typ av musik och klädstil, för i sådana fall skulle bara en försvinnande liten del av de unga nationalisterna ha blivit skinnskallar. Svaren finner jag i stället i massmedias totala makt, Hollywoodindustrin, pengahungriga profitörer och illvilliga sabotörer.
Europas makthavare har som sagt vetat om att den planlagda folkfientliga politiken i framtiden kan orsaka stor misstro mot dem själva bland ursprungsbefolkningarna i framför allt norra Europa. Risken, som makthavarna ser det, ligger i att allt fler ungdomar skulle börja vända sig emot det blandkulturella samhällsbygget och således utgöra grunden för en ny nationalistisk massrörelse som skulle kunna sprida sig som en löpeld över Europa och resten av världen och på så sätt förhindra att fler länder blev blandkulturella. I skinheadkulturen såg Storbritanniens politiska etablissemang i slutet av 1970-talet sin ultimata lösning. Den var något som man hade väntat på i åratal. Genom att med intensiv propaganda förleda nationalistiska ungdomar till att bli skinnskallar så kunde man oskadliggöra den oppositionella kraft som dessa ungdomar hade kunnat utgöra med normal klädsel och normalt leverne. Skinnskallar som ser ut som clowner, super som svin och har som hobby att arrangera rockkonserter kan aldrig väcka de breda människomassorna. Det var den linje som massmedia valde att följa. Vid varje genomförd nationell manifestation, skriv "skinheads demonstrerade", så fort minsta lilla etniska motsättning har blossat upp i ett område, skriv "skinheads misshandlade invandrare", det var taktiken inom media. När sedan allt som handlade om nationalism verkade innefatta skinnskallar så var många ungdomar som tröttnat på det blandkulturella samhällsbygget inte smartare än att de gick på massmedias lögner och själva blev skinnskallar. Det är skinheadkulturen som är den nya radikala nationalismen, det sade ju propagandan som massmedia basumerade ut.
Det var denna strategi som också Sveriges massmedia började använda sig av i mitten av 1980-talet när allt fler människor, framförallt ungdomar, började få nationalistiska värderingar och tröttna på flyktingimporten och skapandet av det blandkulturella samhället. Först lögnerna om att skinheadkulturen skulle vara en nationalistisk rörelse. Sedan punktmarkerade radio, alla tidningar samt de två tv-kanalerna varje sammankomst där skinnskallarna, alltså de svenska nationella ungdomar som indirekt uppmanats av media att raka skallen, medverkade. På så sätt kunde man måla upp en bild för allmänheten där nationalismen bestod av förvirrade skinnhuvuden som söp som svin, på så sätt kunde man förhindra att vanliga svenskar sökte sig till nationella rörelser, på så sätt kunde man förhindra att en nationell opposition växte fram och på så sätt kunde man fortsätta med att förstöra Sverige. En bred nationell oppositionsrörelse hade ju kunnat stoppat makthavarnas antisvenska politik i tid.
Så här fortsatte det sedan under hela 1990-talet. Massmedia i Sverige har aldrig under hela 90-talet, bortsett från något enstaka tillfälle, valt att berätta sanningen om skinheadkulturen och dess rötter. I stället har man i allt mer intensiv takt fortsatt att sammankoppla skinheadkulturen med nationalism. Detta verkar dock, i alla fall i Sverige, inte hjälpa längre. Fler och fler yngre människor, som inte vill vara en del av den falska skinheadkulturen, ansluter sig till kampen för de nationella idealen. Färre och färre skinnskallar är nationella, vilket är bra. Enligt uppgift så ska majoriteten av Stockholms skinnskallar vara antirasistiska så kallade SHARP-skins. Ute i landet finns det dock fortfarande skinnskallar som har gått på massmedias lögner och som roar sig med att skämma ut nationalismens rykte, och i våra grannländer kan situationen närmast betecknas som katastrofal.
Massmedias maktställning är någonting som nu enligt vissa håller på att vittra sönder som en följd av den nya elektroniska tekniken. Det är möjligt, men en sak är i alla fall säker, massmedia har under det senaste halvseklet innehaft en enorm makt. Denna maktplatå är något som man har utnyttjat. Man har bland annat skapat historier som har tilldragit sig stor folklig uppmärksamhet. Här i Sverige kan noshörningen Nelson, en statsministerkandidats chokladinköp och vårdnadstvisten om en sydafrikansk flicka nämnas.
En annan företeelse har varit att skapa opinion och politiskt korrekt debatt. Krigen på Balkan, några turkars illegala uppehälle i Åsele och katastrofen i en långtradare i Dover sommaren 2000 har tagits upp som bevis för att Sverige och resten av Europa inte tar emot tillräckligt många flyktingar. Ett annat exempel uppenbarade sig i februari 2000 efter det att ett antal invandrarpojkar hade våldtagit en svensk flicka i ett garage i Rissne utanför Stockholm. För att undvika en debatt om det allt tydligare svenskhatet så hårdlanserades filmen Shocking truth där orsakerna bakom våldtäkter liknande den i Rissne söktes i kabeltevens pornografiska utbud.
På exakt samma sätt har massmedia också lyckats skapa folkrörelser och politiska partier, i syfte att missvisa, kanalisera och förleda. Den så kallade 68-rörelsen skulle aldrig ha blivit så genomgripande utan mediernas uppbackning. Ralph Nader skulle troligtvis inte ha blivit den officiella tredje kandidaten i det amerikanska presidentvalet 2000 om inte media hade valt ut honom att bli det, hans antikapitalistiska gröna politik låg liksom i tiden, tyckte man (varken Gore eller Bush hade i och för sig heller lyckats utan massmedia).
Nu senast så har vi sett hur Attac-rörelsen spridit sig över Europa och etablerat sig här i Sverige. Detta hade inte varit möjligt utan massmedias bevakning. Globalisering har närmast blivit ett modeord i den allmänna samhällsdebatten idag. Det som egentligen borde beskrivas som monokulturell mångkultur, eller om man så vill mångkulturell monokultur, det vill säga en ny världsordning där inga gränser existerar, där alla människor bär samma kläder, tillhör samma kultur och i förlängningen även ser likadana ut och där storföretagen innehar total dominans har nu med lättare ord börjat beskrivas som globalisering. Etablissemanget vet att endast nationalismen, och inte några halvflummiga rörelser med drag från 1968, är det enda konkreta hotet mot denna fortsatta utveckling. Så hur då få människor att vända sig mot den nya världsordningen, utan att de för den sakens skull börjar anamma nationalismen? Jo, genom att ge Attac total exponering så klart. Då kan man kanalisera obehaget många människor känner inför globaliseringen till sådana moståndsrörelser där motståndet visserligen existerar, men där det inte utgör något hot mot den nya världsordningen. Man lurar, missvisar och förleder människor och skapar uddlösa och kraftlösa alternativ. Nu har ju till och med statstelevisionen börjat annonsera kommande Attac-demonstrationer.
Med samma metoder har etablissemnaget skapat den falska skinheadkulturen. Då har det inte avsikten varit att förleda människor från nationalismen, utan i stället har avsikten varit att förmå människor, då framförallt ungdomar med nationella åsikter att bli en del av en nationaliströrelse som visserligen existerar, men som är helt ofarlig för makthavarna.
Som jag nämnde så kan skinnskalleproblemet i många fall ses som större i utlandet än här hemma i Sverige. I Tyskland så pågick det under hösten 2000 en häftig debatt om hurvida partiet NPD skall förbjudas eller ej. Bakgrunden sades vara flera våldsdåd av "nazistisk" karaktär, och eftersom att NPD är ett parti som i alla fall säger sig sträva efter ett Tyskland där tyskarna ska bestämma så är de alltså att betrakta som "nazister", och således är de, enligt etablissemanget, medskyldiga till allt som sker i "nazismens" namn. Till de mer pinsamma "nazistdåden" som räknades upp i den allmänna debatten kan nämnas ritualmordet på en 6-årig pojke i östra Tyskland, där offret först drogades för att sedan dränkas i en simbassäng inför hundratals obekymrade åskådare, eller bomben som detonerade i Düsseldorf och som man självklart anklagade de där abstrakta "nazisterna" för att ligga bakom.
Faktum är dock att det skedde vansinneshandlingar i Tyskland under 2000 som begicks av "nationella" skinnskallar och det var detta som drog i gång debatten om ett eventuellt partiförbud. Om NPD verkligen har ett gott uppsåt med sitt parti så skulle man efter dessa vansinneshandlingar konstaterat att det var skinnskallar som var gärningsmännen i de uppmärksammade dåden, kastat ut skinnskallarna ur partiet och sedan påpekat skinheadkulturens band till den karibiska övärlden. Då skulle en tidningsrubrik som "Nazister misshandlade oskyldig" förvandlas till "Anhängare av jamaicansk subkultur misshandlade oskyldig". Då skulle det inte finnas fog för förbudskraven. Men i stället för att agera resolut så bestämmer sig NPD för att arrangera en demonstration genom Berlin en lördagseftermiddag. I detta demostrationståg bärs det plakat med slagordet "Argument framför förbud", men detta demonstrationståg bestod, av någon anledning, till 90 procent av blankrakade skinnhuvuden i hängslen och för korta jeans. Dessa roade sig sedan med att sträcka ut långfingret framför tv-fotografer från hela världen som tacksamt dokumenterade spektaklet. "Fuck off" till hela det tyska folket tyktes budskapet vara. När sedan vanliga tyskar får se det hela på tv så blir deras reaktioner bara fientligt inställda mot partiet NPD, och värst av allt mot nationalismen i stort. Då får etablissemanget bara med sig folkets stöd i ryggen när det gäller ett eventuellt förbud mot NPD.
Vad beror detta på? Varför arrangerade NPD en sådan demonstration genom Berlin? Beror det bara på att ledarfigurerna inom detta parti är riktigt dumma i huvudet och egentligen borde syssla med något annat än politik? Eller beror det på att de är antinationalistiska sabotörer som har infiltrerat detta parti? Om nu den tyska författningsdomstolen förbjuder NPD så tycker jag delvis att partifolket får skylla sig själva. Men det är samtidigt illavarslande att ett parti med nationalistisk agenda förbjuds, detta är ett steg i riktningen mot den riktigt totalitära blandkulturella staten, och om min tes om sabotörer i NPD verkligen stämmer så känns det skrämmande att behöva konstatera vad dessa eventuellt redan kan ha lyckats med, det vill säga förbud mot nationalistisk opposition i Tyskland. Ett förbud som folket dessutom stöder på grund av skinnskalledemonstrationen de fick skåda genom Berlin. Det kan tilläggas att ett sådant partiförbud i EU:s folkrikaste stat lätt kan smitta av sig till Sverige.
Även här i Sverige så kan det mesta som skett inom de nationella leden det senaste deceniet ifrågasättas. Det har rakats skallar, det har klätts upp i hängslen och för korta jeans, Lasermannen har hyllats med ett tragikomiskt fyrfalldigt leve och historierevisionism har framhävts för att följas upp av lite skrän om "judeslakt". Det har även byggts upp en hel skivindustri av hänlysta förkämpar och samma figurer har arrangerat rockkonserter med jämna mellanrum där bara rumpor har exponerats inför hungriga tv-fotografer. Visst har det hänt mycket alltid, men var är massdemonstrationerna? Var är valresultaten? Var är folkrörelserna? Var är framgångarna? Det är knappast något som går att finna inom den så kallade "vit makt-världen".
90-talets svenska nationalism har inte rönt några som helst framgångar. Det beror på ledargestalternas ovilja till att skapa konstruktioner med framgångpotetial. Något som bland annat har artat sig genom att ungdomar indirekt har uppmanats till att bli skinnskallar. Samtidigt hela tiden det överliggande temat om "ordning och disciplin". Seriösa politiska organisationer har förklarats som "bortkastad tid", i stället är det "protest och aktion" som förordas - något som av ledarnas eget beteende att döma innebär rockkonserter, öldrickande och kanske någon enstaka demonstration där det skall kläs upp i rånarluvor och sträckas ut långfingrar.
Personer som skaffat sig mycket stort inflytande har uppmanat ungdomar att bilda egna punkband. Politiska organisationer utgör ju ett hot mot samhällsetablissemanget, punkband gör det däremot inte, och det känner egentligen dessa illvilliga sabotörer till. "Musiken är vårt främsta vapen" har det talats om. När det gäller för sabotörerna att stärka sin egen maktposition så är säkert musiken ett utmärkt vapen, men när det gäller att väcka de svenska ungdomarna så är musiken bara kontraproduktiv. Den kanske väcker några enstaka ungdomar, men exkluderar samtidigt alla de ungdomar som inte gillar denna typ av musik. En förkrossande majoritet av den svenska ungdomen föredrar diskotek och klubbarna runt Stureplan framför punkkonserter och det är ett faktum som alltför länge har negligerats av nationalisterna. Det är detta faktum som måste accepteras och det är efter denna verklighet som man måste inrikta propagandan. Nu menar jag samtidigt inte att det skall byggas upp någon alternativ discoindustri, för det går inte att förändra världen med hjälp av musik, något som man bland annat trodde sig kunna göra på festivalen i Woodstock 1969. Det bästa är att lägga all musikverksamhet åt sidan och sedan kan folk lyssna på vad som helst på sin egen fritid. Om det sedan skall göras nationell musik, något som jag varken kan eller vill förhindra, och om det skall arrangeras rockkonserter, så ska detta skötas av oberoende kultursamfund. Inte av politiska organisationer. Att som politiskt parti först göra anspråk på att vara "Sveriges framtid" för att sedan ordna rockkonserter ute i ödemarkerna ger oundvikligen associationer till Woodstock ´69. Att gå samman med ett gammalt skinnskallemagasin, vars solkiga förflutna jag ej orkar rabbla upp, som den självutnämnda motståndsrörelsen har gjort är rena vansinnet.
Det finns i Sverige i dag inte många nationella organisationer som inte har infiltrerats av personer med oärligt uppsåt. Det är något som folk borde tänka på när de i all välmening fyller i postgiroblanketter. Graden av infiltration skiljer sig dock till och från. Det finns fortfarande organisationer som har en viss framgångspotetial om de bara kunde sparka ut sabotörerna och lägga fram mer konstruktiva strategier. Sedan finns de rörelser genom sitt förflutna eller sin nuvarande framtoning enbart kan ses som stinkande avskrädeshögar. Om en organisation börjar framföra ett budskap som bygger på uppgivenhet och destruktivitet och som kraftigt bryter mot tidigare ståndpunkter så är det ett tydligt tecken på infiltration.
Politisk terrorism, våld och kriminalitet är något som jag tar fullständigt avstånd ifrån. Det kan dock påpekas hur pass olika folk har reagerat på terroriströrelser i olika länder. Enligt en opinionsundersökning så stöder hela sju procent av invånarna i Baskien organisationen ETA och dess attentat. Utöver dessa sju procent är det säkert mångdubbelt fler som som stöder själva kravet som ETA framför på ett självständigt Baskien men som tar avstånd från våldet. Hur många svenskar var det i början av 1990-talet som sympatiserade med organisationen Vitt Ariskt Motstånd? En sak är säker, betydligt färre än antalet basker som sympatiserar med ETA. Det är något som, utöver historiska fakta, kan förklaras med sympatisörerna till de båda repektive organisationerna. ETA:s sympatisörer är företrädesvis nationalistiska ungdomar med normal klädstil som ofta demonstrerar eller arrangerar rena massmöten till stöd för kravet på ett självständigt Baskien. Det kan jämföras med de VAM-sympatisörer som drog fram genom gator och torg i Sverige i början av 90-talet med hängslen, för korta jeans, rakade skallar som i de flesta fall var gömda bakom patetiska rånarluvor och med det djuriska brölet ljudande ur struparna. Skillnaden mellan baskiska och svenska nationalisters utstyrsel, där har vi förklaringen till varför den baskiska och svenska nationalismen har så pass extremt stor skillnad i opinionen. Det går inte bara och avfärda det med att svenskarna skulle vara "obotligt hjärntvättade", för det tror jag inte att svenskarna är. Jag tror inte heller på suspekta teorier om att sydlänningarna skulle inneha något slags medfött hett temperament som vi nordbor skulle sakna. Det finns förutsättningar för nationella folkrörelser även här i Sverige, problemet har bara varit att de ungdomar som skulle kunnat utgöra grunden för en radikal rörelse arbetande för ett gemensamt mål i stället har passiviserats till en subkultur med pajaskostym, svinarfester och patetisk hatmusik på schemat.
Palestina, Baskien, Kurdistan, Korsika eller något annat land med frihetssträvande folk. I alla dessa länder utgörs nationalismen av en stomme av fanatiskt kämpande ungdomar som väcker de breda massorna. I alla dessa länder saknas en nationell skivindustri, konsertrörelse och skinheadkultur, och i alla dessa länder har vi sett prov på hur kamp för frihet kan engagera ett helt folk. Så skulle situationen kunnat sett ut även här i Sverige, men i stället har sabotörerna och massmedia skapat en falsk skinheadkultur som har snappat upp det nationella motståndet.
En skillsmässa mellan nationalismen och skinheadkulturen skulle vara en mardröm för etablissemanget. Det har vi sett en rad exempel på genom åren. 1996 så förfasades SVT:s Aktuellt över att "nazisterna håller på att ta av sig kängorna", något som tyvärr visade sig vara falskt alarm den gången. Den 30 november 2000 så skrev Aftonbladet en artikel på ledarplats med rubriken "Rasismen (läs: nationalismen) får inte bli rumsren". Inne i tidningen framträdde sedan en "nazistexpert" som uttryckte sin oro över att fler och fler nationalister är vanliga ungdomar: "Det är ju inte så bra om de fortfarande bär med sig åsikterna", sade han. Om jag där tillägger att Bonnierägda Dagens Nyheter samma dag illustrerade den svenska nationalismen med silhuetterna av några blankrakade skallar, att Stockholms Stad för några år sedan sponsrade projektet "Boots and Braces Stolta skins" och att Hollywood gjorde filmen American History X så kanske du förstår hur mycket makthavarna och etablissemanget verkligen älskar skinnskallar, så länge dessa är nationella.
I det här sammanhanget bör också rättssamhällets syn på olika symboler och handlingar nämnas, symboler och handlingar som idag är förbjudna och enligt rådande praxis betecknas som brott som skall prioriteras framför andra. Under 1980-talet och första halvan av 90-talet så brydde man sig inte nämnvärt om att skinnskallarna stod och heilskränade i Kungsträdgården i Stockholm den 30 november varje år. Inte heller brydde man sig om att skinnskallarna iförda allehanda symboler misshandlade oskyldiga invandrare. Själva våldet fördömde man självklart i massmedia och såg som bevis på att svenskar begår våldsövergrepp, men man tyckte bara det var bra att våldsmännen såg ut julgranar med olika nationella symboler från topp till tå. Det var först efter det att pojkarna i NSF hade dragit på sig brunskjortor och heilat i Trollhättan 1996 som rättssamhället reagerade med kraft och förbjöd bärandet av så gott som samtliga fornnordiska symboler och började skissa på ett organisationsförbud. NSF:s demonstration i Trollhättan sågs som en politisk manifestation och sådana utgör ett hot mot etablissemangets maktställning, berusade skinnskallar som misshandlar förbipasserande och går på punkkonsert gör det däremot inte. Fram till i mitten av 90-talet så var det ingen ovanlighet att skinnhuvuden med, idag totalförbjudna, symboler över hela klädedräkten bjöds in till olika tv-debatter där de kunde sitta och sluddra något om "svartskallar". Det kan jämföras med dagens situation där man inte ens vågar bjuda in en kritiker av flyktingmottagandet till en tv-debatt samtidigt som man konstaterar att "det är kritikerna som har fått hålla i den allmänna flyktingdebatten" och där flygbladsutdelning av regimkritiskt material prioriteras av polisen framför rån och våldtäkter. Nu kanske någon invänder att även skinnskallar och vit makt-musiker drabbas av de hårda lagarna, det stämmer i viss mån, helt enkelt på grund av att varje land som vill ge sken av att vara en rättsstat måste tillämpa samma lagar för alla människor. Jag är dock övertygad om att rättssamhällets dröm vore att bara förhindra politiskt material att komma ut till allmänheten samtidigt som man kunde låta skinnskallarna få heila i fred på punkkonserterna. Tilläggas kan också att polisingripande i bland kan vara till gagn för en rörelse. "Det bästa som kunde hända" var till exempel sabotörernas omdöme på polisinsatsen mot en punkkonsert i Brottby 1998. De gick ju inte i alla fall inte miste om publicitet i media.
Vad makthavarna är i behov av för att kunna börja förbjuda politiska organisationer är den folkliga opinionen. Något mord eller bombattentat kan lätt få folk negativt inställda till nationalismen. Lägg där till någon skinnskalledemostration och folk får garanterat mental härdsmälta. Det var efter den logiken som massmedia i Norge nyligen valde att agera. Först basumerades nyheten om ett mord på en 15-årig mörhyad pojke ut. Sedan lät statstelevisionen några mindre begåvade så kallade nationalsocialister få sitta breda ut sig i tv och hälsa till mördarna på bästa sändningstid. Våldsdåd räcker dock i vissa fall inte som förevändning till förbud mot nationalism. I Baskien kan ETA försätta med sina bilbomber och fortfarande stödjas av en stor befolkningsgrupp. Det är folkopinionen som kan manipuleras för att genomföra organisationsförbud, men folkopinionen kan också fungera som det sista bastionen mot organisationsförbud. I Sverige skulle en rörelse som inte begick våldsdåd och vars sympatisörer hade normal klädstil troligtvis förbjudas redan i ett inledningsskede. Fast om en sådan rörelse redan skulle ha börjat skaffa sig anhängare bland stora skaror människor så är organisationsförbud inte längre att tänka på eftersom stora människomassor utgör en enorm oppositionell kraft. Det som makthavarna får förlita sig till i det läget är att någon sympatisör till rörelsen begår något våldsdåd eller är inblandad i någon sexskandal eller att stora delar av rörelsen börjar att anamma en destruktiv livsstil, till exempel skinnskallerörelsen. Massmedia kommer då att göra allt för att få till stånd något vansinnesdåd eller någon sexskandal och sabotörer kommer att göra allt för att förmå den framgångsrika rörelsens ungdomar till att bli skinnskallar. På så sätt kan man få en framgångsrik rörelse att kraftigt tappa stöd i opinionen. Därför bör total uppmärksamhet på destruktivt beteende och personer med oärligt uppsåt vara en av huvudprinciperna för varje rörelse som vill vinna folkopinionens sympati.
För att nationalismen skall kunna utgöra en kraftfull oppositionell kraft i framtiden så krävs det att alla självtänkande nationella som har gott uppsåt med sin kamp börjar att ta avstånd från skinnskallerörelsen. Alltså så som organisationen NSF sommaren 2000 tog avstånd från fotbollshuliganer. Något som garanterat kan få skinnskallar att byta stil och ändra leverne är att påpeka sanningen om skinheadkulturen och dess jamaicanska ursprung. För att detta ska bli så lyckat som möjligt så bör kontakter knytas med den antirasistiska skinskallerörelsen, utan att för den sakens skull inleda något samarbete. SHARP-skinnskallarna kan helt enkelt inta en funktion som upplysare om skinheadkulturen, och som avledare för eventuella skinnskallar som vägrar att byta stil. Detta är ett arbete som varje sund nationalist bör inleda omgående. Ifall illvilliga sabotörer ignorerar detta budskap och fortsätter med den sedan 20 år tillbaka utlagda strategin så kommer också den svenska och nordeuropeiska nationalismen att fortsätta att utgöra en obetydlig subkultur. Jag är ändock övertygad om att folk i vilket fall som helst förr eller senare kommer att vakna, och då kommer nationalismen att genom sitt big bang gå från ingenting till svensk massrörelse. Sveriges räddning ligger inte i händerna på några självutnämnda nationella ledare, för dessa har uppenbarligen inte gott uppsåt med sin kamp, folkets frigörelse måste bli dess eget verk. Skinnskallarna kommer förr eller senare att vara borta, det är delvis du som läser denna artikel som kan se till att detta sker snarast möjligt.
Här kan det invändas att alla borde få ha vilken stil som helst i en öppen rörelse. Det är delvis sant, men eftersom att skinnskalleproblemet har underkuvat det nationella motståndet de senaste 20 åren så måste man också vidta radikala åtgärder. Socialdemokraterna, SAP, lär väl ha någon enstaka skinnskalle i sina led. Det sabbar ändå inte deras anseende eftersom de ändå aldrig har uppfattats som någon skinnskallerörelse. Eftersom radikal nationalism i dag ses som synonymt med "skinskallar" efter mer än 20 år av propaganda som har talat om det för allmänheten så krävs det i dag en kraftig och tydlig markering mot alla skinnskallar. I och med detta så går det inte att ge några personer dispens eller att göra några undantag. Alltför länge har allmänheten blandat ihop nationalism med skinnskallar och det är något som inte är så konstigt, men det är också därför ett tydligt avstamp måste tas från det gamla. Den dagen då allmänheten inte längre ser nationalism som synonymt med skinnskallar så kan väl återigen även personer med drag åt skinskallehållet välkomnas, precis som alla andra typer av människor. Kanske kommer det då att finnas någon promille nationella som också är skinheads. Jag har i bland beskyllts för att hata skinheadkulturen. Det är fel. Jag har inget emot skinheadkulturen i dess ursprungliga tappning precis som jag inte är motståndare till hårdrockare, skateboardåkare, discofantaster eller vad det nu må vara för slags folk. Vad jag vänder mig mot är den så kallade nationella skinheadkulturen med NS-skins, WP-skins eller liknande beteckningar. Du som har läst denna text fram till hit förstår varför. Men jag kan återupprepa min huvudtes: Den nationella skinheadkulturen är skapad av massmedia i syftet att förleda en hel generation nationella ungdomar och oskadliggöra det nationella motståndet.
Det som makthavarna, samhällsetablissemanget och massmedia kommer att göra när skinnskallarna är borta är att då lägga ut nya fällor där man vill att nationalismen ska fasta. Nya avledningsprojekt kommer att se dagens ljus när de gamla har gått i graven. Frågan är bara vilka företeelser som kommer att ta vid, det är svårt att säga, men alla seriösa nationalister måste ta lärdom av hur unga nationella förletts till att bli skinnskallar och vara mycket observanta på att samma typ av metoder med all säkerhet kommer att användas även i framtiden. Faktum är att det redan har gjorts försök till nya vilseledningsprojekt. Ett nytt, delvis misslyckat vilseledningsprojekt uppenbarade sig 1999. Den 30 november detta år så hängdes 62 svenskar ut i Sveriges fyra största dagstidningar under rubriken "Hotet mot demokratin/rättsstaten". Ingenstans i dessa tidningsartiklar nämndes begreppet "skinnskallar". Mycket beroende på att det helt enkelt skulle te sig skrattretande för allmänheten om något som annonserades som ett "hot mot rättsstaten" bara beskrevs som några berusade skinnskallar. I stället så var det ideologiskt medvetna Hitlerdyrkare med polismord som hobby som fick bli mallen för hur man ville att 2000-talets svenska nationalist skulle se ut. Ett år senare är det dock återigen blankrakade skallar som gäller. Varför denna U-svängning? Mycket beroende på att en invandrare under nyårsaftonen 1999 dräptes i Skogås utanför Stockholm. Gärningsmannen var en skinnskalle och på så sätt såg massmedia chansen att få fortsätta att suga på karamellen. Ett knappt år senare så mördades en skinnskalle i Salem. Det var en händelse som sabotörerna omedelbart utnyttjade genom att närmast direkt efter händelsen gå ut och martyrförklara offret, innan alla uppgifter hade kommit fram. På så sätt kunde sabotörerna ena en skinnskallerörelse som i Sverige hade börjat tyna bort. Visst var mordet ett tragiskt och bestialiskt dåd. Vad som dock måste ifrågasättas är att nationella organisationer klassar det hela som ett politiskt mord. Om mordet var politiskt, då borde väl också offrets gärningar under mordkvällen klassas som politiska? Att ha rakat huvud och dricka öl, är det en politisk handling? Uppenbarligen, om man ska tolka de som gick ut och martyrförklarade offret. Märkligt är också att en av de organisationer som har engagerat sig mest i mordfallet tidigare hade en text på sin hemsida där det uttrycktes att skinnskallar inte var välkomna som medlemmar, en text som nu har blivit retuscherad för att passa de nya idealen.
När jag nu har kritiserat och förskastat skinnskallerörelsen så har jag inte gjort det i egenskap av någon "fin överklassherre" som klagar på somliga människors dionysiska leverne. Vissa nationella organisationer har genom åren uppmanat sina medlemmar till ordning och disciplin. Det har till och med lagts ut förevisningar om hur många öl som tolereras i samband med organisationernas sammankomster. Här är jag av den uppfattningen att varje vuxen människa ska få dricka så många pilsner som personen i fråga själv känner för på sin egen fritid, men medlemmar som i politiska sammanhang dricker så mycket som en folköl är förödande för en rörelses anseende.
Jag förordar inte någon form av ökad "ordning och disciplin", för det tror jag inte att det svenska folket känner sig vara i akut behov av. Pedanta ordningsmänniskor med övermänniskorideal är liksom berusade skinnskallar den typ av människor som folk i allmänhet har svårast att liera sig med. Det vet sabotörerna om och det är därför som de har talat om preussisk disciplin samtidigt som de har anordnat punkkonserter för aspackade skinnskallar.
Jag kan se framför mig hur makthavarna skulle reagera i avsmak på en kraftig förändring av den svenska nationalismen. Jag ser framför mig en vacker dag där en nationell demonstration i stället för de gamla vanliga skinnskallarna leds av en front vanliga svenska ungdomar. Då skulle inte längre de personer som sökt sig till exorcistprojektet Exit kunna sitta i tv-sofforna hävda att de en gång i tiden var nationella, då skulle inte längre en känd deckarförfattare med höjda mungipor kunna skriva kolumner om "flintskalliga smånassar" och då skulle inte längre överlevare från koncentrationsläger kunna predika om "hatare" som "döljer sina tårar", ty då skulle det inte längre existera några "flintskalliga smånassar" eller "mobboffer som döljer sina tårar genom hatet" att gotta sig i. Då skulle inte längre massmedia kunna exponera några packade skinnskallar och sedan peka på hur meningslös nationalismen är. I stället skulle vanliga svenskar äntligen finna ett politiskt alternativ till det enhetliga "riksdagspartiet". En sådan förvandling av den svenska nationalismen skulle verkligen skaka samhällsetablissemanget.
Vore inte en sådan metamorfos något att sträva efter och kämpa för?
Skinnskallar och vit makt-musik är den främsta anledningen till att nationalismen inte har fått något genombrott i Sverige.
Det som Sverige, och resten av den så kallade västvärlden har utsatts för det senaste halvseklet är ett projekt som först och främst går ut på att göra oss i ursprungsbefolkningen till en minoritet i vårt eget land. Sedan räknar makthavarna med att vi sakta men säkert ska tyna bort och försvinna för alltid. Allt i den nya världsordningens namn. När det så kallade "mångkulturella" projekt drog igång i Europa så var makthavarna och det politiska etablissemanget ganska så säkra på att det någon gång i framtiden skulle resas motstånd mot denna befolkningspolitik, ett motstånd som skulle ha sin stomme i de europeiska ländernas inhemska ungdom. Det var inget som etablissemanget kunde förhindra. Vad man däremot kunde göra, och vad man gjorde var att kanalisera denna ungdomens vrede till sådana gränder där den inte längre utgjorde något hot mot etablissemanget och där den dessutom fungerade utmärkt för att skrämma bort de äldre generationerna från nationalismen. På så sätt kunde man förhindra att en nationalistisk opposition växte fram och fick fotfäste bland de breda folklagren.
Även om skinheadkulturen inte existerade när de första spadtagen för det nya multietniska Europa togs, så var det just skinnskallar som kom att bli etablissemangets främsta vapen för att kunna underkuva allt nationellt motstånd.
Denna artikel ska inte ägnas åt att sia om skinheadkulturens historia, det tvistas mycket om dess exakta ursprung. Ett faktum kan man dock konstatera, skinheadkulturen hade från början inget som helst med nationalism att göra. Det har etablissemanget vetat om. Ändå började man i England för över 20 år sedan att genom samtliga tillgängliga massmediakanaler sammankoppla skinheadkulturen med nationalism. Jag vill förklara varför jag anser att man hjälper makthavarna när man som nationalist samtidigt är skinnskalle. Jag vill också förklara anledningarna till att så många nationella ungdomar har kallat sig själva för skinheads genom åren. Svaren ligger inte bara i att somliga tycker om en viss typ av musik och klädstil, för i sådana fall skulle bara en försvinnande liten del av de unga nationalisterna ha blivit skinnskallar. Svaren finner jag i stället i massmedias totala makt, Hollywoodindustrin, pengahungriga profitörer och illvilliga sabotörer.
Europas makthavare har som sagt vetat om att den planlagda folkfientliga politiken i framtiden kan orsaka stor misstro mot dem själva bland ursprungsbefolkningarna i framför allt norra Europa. Risken, som makthavarna ser det, ligger i att allt fler ungdomar skulle börja vända sig emot det blandkulturella samhällsbygget och således utgöra grunden för en ny nationalistisk massrörelse som skulle kunna sprida sig som en löpeld över Europa och resten av världen och på så sätt förhindra att fler länder blev blandkulturella. I skinheadkulturen såg Storbritanniens politiska etablissemang i slutet av 1970-talet sin ultimata lösning. Den var något som man hade väntat på i åratal. Genom att med intensiv propaganda förleda nationalistiska ungdomar till att bli skinnskallar så kunde man oskadliggöra den oppositionella kraft som dessa ungdomar hade kunnat utgöra med normal klädsel och normalt leverne. Skinnskallar som ser ut som clowner, super som svin och har som hobby att arrangera rockkonserter kan aldrig väcka de breda människomassorna. Det var den linje som massmedia valde att följa. Vid varje genomförd nationell manifestation, skriv "skinheads demonstrerade", så fort minsta lilla etniska motsättning har blossat upp i ett område, skriv "skinheads misshandlade invandrare", det var taktiken inom media. När sedan allt som handlade om nationalism verkade innefatta skinnskallar så var många ungdomar som tröttnat på det blandkulturella samhällsbygget inte smartare än att de gick på massmedias lögner och själva blev skinnskallar. Det är skinheadkulturen som är den nya radikala nationalismen, det sade ju propagandan som massmedia basumerade ut.
Det var denna strategi som också Sveriges massmedia började använda sig av i mitten av 1980-talet när allt fler människor, framförallt ungdomar, började få nationalistiska värderingar och tröttna på flyktingimporten och skapandet av det blandkulturella samhället. Först lögnerna om att skinheadkulturen skulle vara en nationalistisk rörelse. Sedan punktmarkerade radio, alla tidningar samt de två tv-kanalerna varje sammankomst där skinnskallarna, alltså de svenska nationella ungdomar som indirekt uppmanats av media att raka skallen, medverkade. På så sätt kunde man måla upp en bild för allmänheten där nationalismen bestod av förvirrade skinnhuvuden som söp som svin, på så sätt kunde man förhindra att vanliga svenskar sökte sig till nationella rörelser, på så sätt kunde man förhindra att en nationell opposition växte fram och på så sätt kunde man fortsätta med att förstöra Sverige. En bred nationell oppositionsrörelse hade ju kunnat stoppat makthavarnas antisvenska politik i tid.
Så här fortsatte det sedan under hela 1990-talet. Massmedia i Sverige har aldrig under hela 90-talet, bortsett från något enstaka tillfälle, valt att berätta sanningen om skinheadkulturen och dess rötter. I stället har man i allt mer intensiv takt fortsatt att sammankoppla skinheadkulturen med nationalism. Detta verkar dock, i alla fall i Sverige, inte hjälpa längre. Fler och fler yngre människor, som inte vill vara en del av den falska skinheadkulturen, ansluter sig till kampen för de nationella idealen. Färre och färre skinnskallar är nationella, vilket är bra. Enligt uppgift så ska majoriteten av Stockholms skinnskallar vara antirasistiska så kallade SHARP-skins. Ute i landet finns det dock fortfarande skinnskallar som har gått på massmedias lögner och som roar sig med att skämma ut nationalismens rykte, och i våra grannländer kan situationen närmast betecknas som katastrofal.
Massmedias maktställning är någonting som nu enligt vissa håller på att vittra sönder som en följd av den nya elektroniska tekniken. Det är möjligt, men en sak är i alla fall säker, massmedia har under det senaste halvseklet innehaft en enorm makt. Denna maktplatå är något som man har utnyttjat. Man har bland annat skapat historier som har tilldragit sig stor folklig uppmärksamhet. Här i Sverige kan noshörningen Nelson, en statsministerkandidats chokladinköp och vårdnadstvisten om en sydafrikansk flicka nämnas.
En annan företeelse har varit att skapa opinion och politiskt korrekt debatt. Krigen på Balkan, några turkars illegala uppehälle i Åsele och katastrofen i en långtradare i Dover sommaren 2000 har tagits upp som bevis för att Sverige och resten av Europa inte tar emot tillräckligt många flyktingar. Ett annat exempel uppenbarade sig i februari 2000 efter det att ett antal invandrarpojkar hade våldtagit en svensk flicka i ett garage i Rissne utanför Stockholm. För att undvika en debatt om det allt tydligare svenskhatet så hårdlanserades filmen Shocking truth där orsakerna bakom våldtäkter liknande den i Rissne söktes i kabeltevens pornografiska utbud.
På exakt samma sätt har massmedia också lyckats skapa folkrörelser och politiska partier, i syfte att missvisa, kanalisera och förleda. Den så kallade 68-rörelsen skulle aldrig ha blivit så genomgripande utan mediernas uppbackning. Ralph Nader skulle troligtvis inte ha blivit den officiella tredje kandidaten i det amerikanska presidentvalet 2000 om inte media hade valt ut honom att bli det, hans antikapitalistiska gröna politik låg liksom i tiden, tyckte man (varken Gore eller Bush hade i och för sig heller lyckats utan massmedia).
Nu senast så har vi sett hur Attac-rörelsen spridit sig över Europa och etablerat sig här i Sverige. Detta hade inte varit möjligt utan massmedias bevakning. Globalisering har närmast blivit ett modeord i den allmänna samhällsdebatten idag. Det som egentligen borde beskrivas som monokulturell mångkultur, eller om man så vill mångkulturell monokultur, det vill säga en ny världsordning där inga gränser existerar, där alla människor bär samma kläder, tillhör samma kultur och i förlängningen även ser likadana ut och där storföretagen innehar total dominans har nu med lättare ord börjat beskrivas som globalisering. Etablissemanget vet att endast nationalismen, och inte några halvflummiga rörelser med drag från 1968, är det enda konkreta hotet mot denna fortsatta utveckling. Så hur då få människor att vända sig mot den nya världsordningen, utan att de för den sakens skull börjar anamma nationalismen? Jo, genom att ge Attac total exponering så klart. Då kan man kanalisera obehaget många människor känner inför globaliseringen till sådana moståndsrörelser där motståndet visserligen existerar, men där det inte utgör något hot mot den nya världsordningen. Man lurar, missvisar och förleder människor och skapar uddlösa och kraftlösa alternativ. Nu har ju till och med statstelevisionen börjat annonsera kommande Attac-demonstrationer.
Med samma metoder har etablissemnaget skapat den falska skinheadkulturen. Då har det inte avsikten varit att förleda människor från nationalismen, utan i stället har avsikten varit att förmå människor, då framförallt ungdomar med nationella åsikter att bli en del av en nationaliströrelse som visserligen existerar, men som är helt ofarlig för makthavarna.
Som jag nämnde så kan skinnskalleproblemet i många fall ses som större i utlandet än här hemma i Sverige. I Tyskland så pågick det under hösten 2000 en häftig debatt om hurvida partiet NPD skall förbjudas eller ej. Bakgrunden sades vara flera våldsdåd av "nazistisk" karaktär, och eftersom att NPD är ett parti som i alla fall säger sig sträva efter ett Tyskland där tyskarna ska bestämma så är de alltså att betrakta som "nazister", och således är de, enligt etablissemanget, medskyldiga till allt som sker i "nazismens" namn. Till de mer pinsamma "nazistdåden" som räknades upp i den allmänna debatten kan nämnas ritualmordet på en 6-årig pojke i östra Tyskland, där offret först drogades för att sedan dränkas i en simbassäng inför hundratals obekymrade åskådare, eller bomben som detonerade i Düsseldorf och som man självklart anklagade de där abstrakta "nazisterna" för att ligga bakom.
Faktum är dock att det skedde vansinneshandlingar i Tyskland under 2000 som begicks av "nationella" skinnskallar och det var detta som drog i gång debatten om ett eventuellt partiförbud. Om NPD verkligen har ett gott uppsåt med sitt parti så skulle man efter dessa vansinneshandlingar konstaterat att det var skinnskallar som var gärningsmännen i de uppmärksammade dåden, kastat ut skinnskallarna ur partiet och sedan påpekat skinheadkulturens band till den karibiska övärlden. Då skulle en tidningsrubrik som "Nazister misshandlade oskyldig" förvandlas till "Anhängare av jamaicansk subkultur misshandlade oskyldig". Då skulle det inte finnas fog för förbudskraven. Men i stället för att agera resolut så bestämmer sig NPD för att arrangera en demonstration genom Berlin en lördagseftermiddag. I detta demostrationståg bärs det plakat med slagordet "Argument framför förbud", men detta demonstrationståg bestod, av någon anledning, till 90 procent av blankrakade skinnhuvuden i hängslen och för korta jeans. Dessa roade sig sedan med att sträcka ut långfingret framför tv-fotografer från hela världen som tacksamt dokumenterade spektaklet. "Fuck off" till hela det tyska folket tyktes budskapet vara. När sedan vanliga tyskar får se det hela på tv så blir deras reaktioner bara fientligt inställda mot partiet NPD, och värst av allt mot nationalismen i stort. Då får etablissemanget bara med sig folkets stöd i ryggen när det gäller ett eventuellt förbud mot NPD.
Vad beror detta på? Varför arrangerade NPD en sådan demonstration genom Berlin? Beror det bara på att ledarfigurerna inom detta parti är riktigt dumma i huvudet och egentligen borde syssla med något annat än politik? Eller beror det på att de är antinationalistiska sabotörer som har infiltrerat detta parti? Om nu den tyska författningsdomstolen förbjuder NPD så tycker jag delvis att partifolket får skylla sig själva. Men det är samtidigt illavarslande att ett parti med nationalistisk agenda förbjuds, detta är ett steg i riktningen mot den riktigt totalitära blandkulturella staten, och om min tes om sabotörer i NPD verkligen stämmer så känns det skrämmande att behöva konstatera vad dessa eventuellt redan kan ha lyckats med, det vill säga förbud mot nationalistisk opposition i Tyskland. Ett förbud som folket dessutom stöder på grund av skinnskalledemonstrationen de fick skåda genom Berlin. Det kan tilläggas att ett sådant partiförbud i EU:s folkrikaste stat lätt kan smitta av sig till Sverige.
Även här i Sverige så kan det mesta som skett inom de nationella leden det senaste deceniet ifrågasättas. Det har rakats skallar, det har klätts upp i hängslen och för korta jeans, Lasermannen har hyllats med ett tragikomiskt fyrfalldigt leve och historierevisionism har framhävts för att följas upp av lite skrän om "judeslakt". Det har även byggts upp en hel skivindustri av hänlysta förkämpar och samma figurer har arrangerat rockkonserter med jämna mellanrum där bara rumpor har exponerats inför hungriga tv-fotografer. Visst har det hänt mycket alltid, men var är massdemonstrationerna? Var är valresultaten? Var är folkrörelserna? Var är framgångarna? Det är knappast något som går att finna inom den så kallade "vit makt-världen".
90-talets svenska nationalism har inte rönt några som helst framgångar. Det beror på ledargestalternas ovilja till att skapa konstruktioner med framgångpotetial. Något som bland annat har artat sig genom att ungdomar indirekt har uppmanats till att bli skinnskallar. Samtidigt hela tiden det överliggande temat om "ordning och disciplin". Seriösa politiska organisationer har förklarats som "bortkastad tid", i stället är det "protest och aktion" som förordas - något som av ledarnas eget beteende att döma innebär rockkonserter, öldrickande och kanske någon enstaka demonstration där det skall kläs upp i rånarluvor och sträckas ut långfingrar.
Personer som skaffat sig mycket stort inflytande har uppmanat ungdomar att bilda egna punkband. Politiska organisationer utgör ju ett hot mot samhällsetablissemanget, punkband gör det däremot inte, och det känner egentligen dessa illvilliga sabotörer till. "Musiken är vårt främsta vapen" har det talats om. När det gäller för sabotörerna att stärka sin egen maktposition så är säkert musiken ett utmärkt vapen, men när det gäller att väcka de svenska ungdomarna så är musiken bara kontraproduktiv. Den kanske väcker några enstaka ungdomar, men exkluderar samtidigt alla de ungdomar som inte gillar denna typ av musik. En förkrossande majoritet av den svenska ungdomen föredrar diskotek och klubbarna runt Stureplan framför punkkonserter och det är ett faktum som alltför länge har negligerats av nationalisterna. Det är detta faktum som måste accepteras och det är efter denna verklighet som man måste inrikta propagandan. Nu menar jag samtidigt inte att det skall byggas upp någon alternativ discoindustri, för det går inte att förändra världen med hjälp av musik, något som man bland annat trodde sig kunna göra på festivalen i Woodstock 1969. Det bästa är att lägga all musikverksamhet åt sidan och sedan kan folk lyssna på vad som helst på sin egen fritid. Om det sedan skall göras nationell musik, något som jag varken kan eller vill förhindra, och om det skall arrangeras rockkonserter, så ska detta skötas av oberoende kultursamfund. Inte av politiska organisationer. Att som politiskt parti först göra anspråk på att vara "Sveriges framtid" för att sedan ordna rockkonserter ute i ödemarkerna ger oundvikligen associationer till Woodstock ´69. Att gå samman med ett gammalt skinnskallemagasin, vars solkiga förflutna jag ej orkar rabbla upp, som den självutnämnda motståndsrörelsen har gjort är rena vansinnet.
Det finns i Sverige i dag inte många nationella organisationer som inte har infiltrerats av personer med oärligt uppsåt. Det är något som folk borde tänka på när de i all välmening fyller i postgiroblanketter. Graden av infiltration skiljer sig dock till och från. Det finns fortfarande organisationer som har en viss framgångspotetial om de bara kunde sparka ut sabotörerna och lägga fram mer konstruktiva strategier. Sedan finns de rörelser genom sitt förflutna eller sin nuvarande framtoning enbart kan ses som stinkande avskrädeshögar. Om en organisation börjar framföra ett budskap som bygger på uppgivenhet och destruktivitet och som kraftigt bryter mot tidigare ståndpunkter så är det ett tydligt tecken på infiltration.
Politisk terrorism, våld och kriminalitet är något som jag tar fullständigt avstånd ifrån. Det kan dock påpekas hur pass olika folk har reagerat på terroriströrelser i olika länder. Enligt en opinionsundersökning så stöder hela sju procent av invånarna i Baskien organisationen ETA och dess attentat. Utöver dessa sju procent är det säkert mångdubbelt fler som som stöder själva kravet som ETA framför på ett självständigt Baskien men som tar avstånd från våldet. Hur många svenskar var det i början av 1990-talet som sympatiserade med organisationen Vitt Ariskt Motstånd? En sak är säker, betydligt färre än antalet basker som sympatiserar med ETA. Det är något som, utöver historiska fakta, kan förklaras med sympatisörerna till de båda repektive organisationerna. ETA:s sympatisörer är företrädesvis nationalistiska ungdomar med normal klädstil som ofta demonstrerar eller arrangerar rena massmöten till stöd för kravet på ett självständigt Baskien. Det kan jämföras med de VAM-sympatisörer som drog fram genom gator och torg i Sverige i början av 90-talet med hängslen, för korta jeans, rakade skallar som i de flesta fall var gömda bakom patetiska rånarluvor och med det djuriska brölet ljudande ur struparna. Skillnaden mellan baskiska och svenska nationalisters utstyrsel, där har vi förklaringen till varför den baskiska och svenska nationalismen har så pass extremt stor skillnad i opinionen. Det går inte bara och avfärda det med att svenskarna skulle vara "obotligt hjärntvättade", för det tror jag inte att svenskarna är. Jag tror inte heller på suspekta teorier om att sydlänningarna skulle inneha något slags medfött hett temperament som vi nordbor skulle sakna. Det finns förutsättningar för nationella folkrörelser även här i Sverige, problemet har bara varit att de ungdomar som skulle kunnat utgöra grunden för en radikal rörelse arbetande för ett gemensamt mål i stället har passiviserats till en subkultur med pajaskostym, svinarfester och patetisk hatmusik på schemat.
Palestina, Baskien, Kurdistan, Korsika eller något annat land med frihetssträvande folk. I alla dessa länder utgörs nationalismen av en stomme av fanatiskt kämpande ungdomar som väcker de breda massorna. I alla dessa länder saknas en nationell skivindustri, konsertrörelse och skinheadkultur, och i alla dessa länder har vi sett prov på hur kamp för frihet kan engagera ett helt folk. Så skulle situationen kunnat sett ut även här i Sverige, men i stället har sabotörerna och massmedia skapat en falsk skinheadkultur som har snappat upp det nationella motståndet.
En skillsmässa mellan nationalismen och skinheadkulturen skulle vara en mardröm för etablissemanget. Det har vi sett en rad exempel på genom åren. 1996 så förfasades SVT:s Aktuellt över att "nazisterna håller på att ta av sig kängorna", något som tyvärr visade sig vara falskt alarm den gången. Den 30 november 2000 så skrev Aftonbladet en artikel på ledarplats med rubriken "Rasismen (läs: nationalismen) får inte bli rumsren". Inne i tidningen framträdde sedan en "nazistexpert" som uttryckte sin oro över att fler och fler nationalister är vanliga ungdomar: "Det är ju inte så bra om de fortfarande bär med sig åsikterna", sade han. Om jag där tillägger att Bonnierägda Dagens Nyheter samma dag illustrerade den svenska nationalismen med silhuetterna av några blankrakade skallar, att Stockholms Stad för några år sedan sponsrade projektet "Boots and Braces Stolta skins" och att Hollywood gjorde filmen American History X så kanske du förstår hur mycket makthavarna och etablissemanget verkligen älskar skinnskallar, så länge dessa är nationella.
I det här sammanhanget bör också rättssamhällets syn på olika symboler och handlingar nämnas, symboler och handlingar som idag är förbjudna och enligt rådande praxis betecknas som brott som skall prioriteras framför andra. Under 1980-talet och första halvan av 90-talet så brydde man sig inte nämnvärt om att skinnskallarna stod och heilskränade i Kungsträdgården i Stockholm den 30 november varje år. Inte heller brydde man sig om att skinnskallarna iförda allehanda symboler misshandlade oskyldiga invandrare. Själva våldet fördömde man självklart i massmedia och såg som bevis på att svenskar begår våldsövergrepp, men man tyckte bara det var bra att våldsmännen såg ut julgranar med olika nationella symboler från topp till tå. Det var först efter det att pojkarna i NSF hade dragit på sig brunskjortor och heilat i Trollhättan 1996 som rättssamhället reagerade med kraft och förbjöd bärandet av så gott som samtliga fornnordiska symboler och började skissa på ett organisationsförbud. NSF:s demonstration i Trollhättan sågs som en politisk manifestation och sådana utgör ett hot mot etablissemangets maktställning, berusade skinnskallar som misshandlar förbipasserande och går på punkkonsert gör det däremot inte. Fram till i mitten av 90-talet så var det ingen ovanlighet att skinnhuvuden med, idag totalförbjudna, symboler över hela klädedräkten bjöds in till olika tv-debatter där de kunde sitta och sluddra något om "svartskallar". Det kan jämföras med dagens situation där man inte ens vågar bjuda in en kritiker av flyktingmottagandet till en tv-debatt samtidigt som man konstaterar att "det är kritikerna som har fått hålla i den allmänna flyktingdebatten" och där flygbladsutdelning av regimkritiskt material prioriteras av polisen framför rån och våldtäkter. Nu kanske någon invänder att även skinnskallar och vit makt-musiker drabbas av de hårda lagarna, det stämmer i viss mån, helt enkelt på grund av att varje land som vill ge sken av att vara en rättsstat måste tillämpa samma lagar för alla människor. Jag är dock övertygad om att rättssamhällets dröm vore att bara förhindra politiskt material att komma ut till allmänheten samtidigt som man kunde låta skinnskallarna få heila i fred på punkkonserterna. Tilläggas kan också att polisingripande i bland kan vara till gagn för en rörelse. "Det bästa som kunde hända" var till exempel sabotörernas omdöme på polisinsatsen mot en punkkonsert i Brottby 1998. De gick ju inte i alla fall inte miste om publicitet i media.
Vad makthavarna är i behov av för att kunna börja förbjuda politiska organisationer är den folkliga opinionen. Något mord eller bombattentat kan lätt få folk negativt inställda till nationalismen. Lägg där till någon skinnskalledemostration och folk får garanterat mental härdsmälta. Det var efter den logiken som massmedia i Norge nyligen valde att agera. Först basumerades nyheten om ett mord på en 15-årig mörhyad pojke ut. Sedan lät statstelevisionen några mindre begåvade så kallade nationalsocialister få sitta breda ut sig i tv och hälsa till mördarna på bästa sändningstid. Våldsdåd räcker dock i vissa fall inte som förevändning till förbud mot nationalism. I Baskien kan ETA försätta med sina bilbomber och fortfarande stödjas av en stor befolkningsgrupp. Det är folkopinionen som kan manipuleras för att genomföra organisationsförbud, men folkopinionen kan också fungera som det sista bastionen mot organisationsförbud. I Sverige skulle en rörelse som inte begick våldsdåd och vars sympatisörer hade normal klädstil troligtvis förbjudas redan i ett inledningsskede. Fast om en sådan rörelse redan skulle ha börjat skaffa sig anhängare bland stora skaror människor så är organisationsförbud inte längre att tänka på eftersom stora människomassor utgör en enorm oppositionell kraft. Det som makthavarna får förlita sig till i det läget är att någon sympatisör till rörelsen begår något våldsdåd eller är inblandad i någon sexskandal eller att stora delar av rörelsen börjar att anamma en destruktiv livsstil, till exempel skinnskallerörelsen. Massmedia kommer då att göra allt för att få till stånd något vansinnesdåd eller någon sexskandal och sabotörer kommer att göra allt för att förmå den framgångsrika rörelsens ungdomar till att bli skinnskallar. På så sätt kan man få en framgångsrik rörelse att kraftigt tappa stöd i opinionen. Därför bör total uppmärksamhet på destruktivt beteende och personer med oärligt uppsåt vara en av huvudprinciperna för varje rörelse som vill vinna folkopinionens sympati.
För att nationalismen skall kunna utgöra en kraftfull oppositionell kraft i framtiden så krävs det att alla självtänkande nationella som har gott uppsåt med sin kamp börjar att ta avstånd från skinnskallerörelsen. Alltså så som organisationen NSF sommaren 2000 tog avstånd från fotbollshuliganer. Något som garanterat kan få skinnskallar att byta stil och ändra leverne är att påpeka sanningen om skinheadkulturen och dess jamaicanska ursprung. För att detta ska bli så lyckat som möjligt så bör kontakter knytas med den antirasistiska skinskallerörelsen, utan att för den sakens skull inleda något samarbete. SHARP-skinnskallarna kan helt enkelt inta en funktion som upplysare om skinheadkulturen, och som avledare för eventuella skinnskallar som vägrar att byta stil. Detta är ett arbete som varje sund nationalist bör inleda omgående. Ifall illvilliga sabotörer ignorerar detta budskap och fortsätter med den sedan 20 år tillbaka utlagda strategin så kommer också den svenska och nordeuropeiska nationalismen att fortsätta att utgöra en obetydlig subkultur. Jag är ändock övertygad om att folk i vilket fall som helst förr eller senare kommer att vakna, och då kommer nationalismen att genom sitt big bang gå från ingenting till svensk massrörelse. Sveriges räddning ligger inte i händerna på några självutnämnda nationella ledare, för dessa har uppenbarligen inte gott uppsåt med sin kamp, folkets frigörelse måste bli dess eget verk. Skinnskallarna kommer förr eller senare att vara borta, det är delvis du som läser denna artikel som kan se till att detta sker snarast möjligt.
Här kan det invändas att alla borde få ha vilken stil som helst i en öppen rörelse. Det är delvis sant, men eftersom att skinnskalleproblemet har underkuvat det nationella motståndet de senaste 20 åren så måste man också vidta radikala åtgärder. Socialdemokraterna, SAP, lär väl ha någon enstaka skinnskalle i sina led. Det sabbar ändå inte deras anseende eftersom de ändå aldrig har uppfattats som någon skinnskallerörelse. Eftersom radikal nationalism i dag ses som synonymt med "skinskallar" efter mer än 20 år av propaganda som har talat om det för allmänheten så krävs det i dag en kraftig och tydlig markering mot alla skinnskallar. I och med detta så går det inte att ge några personer dispens eller att göra några undantag. Alltför länge har allmänheten blandat ihop nationalism med skinnskallar och det är något som inte är så konstigt, men det är också därför ett tydligt avstamp måste tas från det gamla. Den dagen då allmänheten inte längre ser nationalism som synonymt med skinnskallar så kan väl återigen även personer med drag åt skinskallehållet välkomnas, precis som alla andra typer av människor. Kanske kommer det då att finnas någon promille nationella som också är skinheads. Jag har i bland beskyllts för att hata skinheadkulturen. Det är fel. Jag har inget emot skinheadkulturen i dess ursprungliga tappning precis som jag inte är motståndare till hårdrockare, skateboardåkare, discofantaster eller vad det nu må vara för slags folk. Vad jag vänder mig mot är den så kallade nationella skinheadkulturen med NS-skins, WP-skins eller liknande beteckningar. Du som har läst denna text fram till hit förstår varför. Men jag kan återupprepa min huvudtes: Den nationella skinheadkulturen är skapad av massmedia i syftet att förleda en hel generation nationella ungdomar och oskadliggöra det nationella motståndet.
Det som makthavarna, samhällsetablissemanget och massmedia kommer att göra när skinnskallarna är borta är att då lägga ut nya fällor där man vill att nationalismen ska fasta. Nya avledningsprojekt kommer att se dagens ljus när de gamla har gått i graven. Frågan är bara vilka företeelser som kommer att ta vid, det är svårt att säga, men alla seriösa nationalister måste ta lärdom av hur unga nationella förletts till att bli skinnskallar och vara mycket observanta på att samma typ av metoder med all säkerhet kommer att användas även i framtiden. Faktum är att det redan har gjorts försök till nya vilseledningsprojekt. Ett nytt, delvis misslyckat vilseledningsprojekt uppenbarade sig 1999. Den 30 november detta år så hängdes 62 svenskar ut i Sveriges fyra största dagstidningar under rubriken "Hotet mot demokratin/rättsstaten". Ingenstans i dessa tidningsartiklar nämndes begreppet "skinnskallar". Mycket beroende på att det helt enkelt skulle te sig skrattretande för allmänheten om något som annonserades som ett "hot mot rättsstaten" bara beskrevs som några berusade skinnskallar. I stället så var det ideologiskt medvetna Hitlerdyrkare med polismord som hobby som fick bli mallen för hur man ville att 2000-talets svenska nationalist skulle se ut. Ett år senare är det dock återigen blankrakade skallar som gäller. Varför denna U-svängning? Mycket beroende på att en invandrare under nyårsaftonen 1999 dräptes i Skogås utanför Stockholm. Gärningsmannen var en skinnskalle och på så sätt såg massmedia chansen att få fortsätta att suga på karamellen. Ett knappt år senare så mördades en skinnskalle i Salem. Det var en händelse som sabotörerna omedelbart utnyttjade genom att närmast direkt efter händelsen gå ut och martyrförklara offret, innan alla uppgifter hade kommit fram. På så sätt kunde sabotörerna ena en skinnskallerörelse som i Sverige hade börjat tyna bort. Visst var mordet ett tragiskt och bestialiskt dåd. Vad som dock måste ifrågasättas är att nationella organisationer klassar det hela som ett politiskt mord. Om mordet var politiskt, då borde väl också offrets gärningar under mordkvällen klassas som politiska? Att ha rakat huvud och dricka öl, är det en politisk handling? Uppenbarligen, om man ska tolka de som gick ut och martyrförklarade offret. Märkligt är också att en av de organisationer som har engagerat sig mest i mordfallet tidigare hade en text på sin hemsida där det uttrycktes att skinnskallar inte var välkomna som medlemmar, en text som nu har blivit retuscherad för att passa de nya idealen.
När jag nu har kritiserat och förskastat skinnskallerörelsen så har jag inte gjort det i egenskap av någon "fin överklassherre" som klagar på somliga människors dionysiska leverne. Vissa nationella organisationer har genom åren uppmanat sina medlemmar till ordning och disciplin. Det har till och med lagts ut förevisningar om hur många öl som tolereras i samband med organisationernas sammankomster. Här är jag av den uppfattningen att varje vuxen människa ska få dricka så många pilsner som personen i fråga själv känner för på sin egen fritid, men medlemmar som i politiska sammanhang dricker så mycket som en folköl är förödande för en rörelses anseende.
Jag förordar inte någon form av ökad "ordning och disciplin", för det tror jag inte att det svenska folket känner sig vara i akut behov av. Pedanta ordningsmänniskor med övermänniskorideal är liksom berusade skinnskallar den typ av människor som folk i allmänhet har svårast att liera sig med. Det vet sabotörerna om och det är därför som de har talat om preussisk disciplin samtidigt som de har anordnat punkkonserter för aspackade skinnskallar.
Jag kan se framför mig hur makthavarna skulle reagera i avsmak på en kraftig förändring av den svenska nationalismen. Jag ser framför mig en vacker dag där en nationell demonstration i stället för de gamla vanliga skinnskallarna leds av en front vanliga svenska ungdomar. Då skulle inte längre de personer som sökt sig till exorcistprojektet Exit kunna sitta i tv-sofforna hävda att de en gång i tiden var nationella, då skulle inte längre en känd deckarförfattare med höjda mungipor kunna skriva kolumner om "flintskalliga smånassar" och då skulle inte längre överlevare från koncentrationsläger kunna predika om "hatare" som "döljer sina tårar", ty då skulle det inte längre existera några "flintskalliga smånassar" eller "mobboffer som döljer sina tårar genom hatet" att gotta sig i. Då skulle inte längre massmedia kunna exponera några packade skinnskallar och sedan peka på hur meningslös nationalismen är. I stället skulle vanliga svenskar äntligen finna ett politiskt alternativ till det enhetliga "riksdagspartiet". En sådan förvandling av den svenska nationalismen skulle verkligen skaka samhällsetablissemanget.
Vore inte en sådan metamorfos något att sträva efter och kämpa för?
