Citat:
Ursprungligen postat av
Roxic
Ähh skippa tjejer med PMS t ex. Det är inte alla som har det, så omgivningen slipper anpassa sig varje månad. Det låter ju även väldigt påfrestande att leva ihop med en sådan ockaå. Speciellt om de får barn och hela familjen ska drabbas av ett monster eller melankolisk mamma.
Även preventivmedel för många kvinnor deprimerade i flera år. Det låter ju helt absurt att man propsar på detta istället för att låta snubben ha lite ansvar någon gång han med.
Var hittar ni dessa kvinnor som gråter så frekvent? Tips: intressera er för glada tjejer. De behöver inte antidepressiva…
Min mamma grät också mycket. Minns t ex en gång när min syster krånglade med skorna och hon sprang in i badrummet och storbölade. Vi fick vänta tills hon var klar där inne. Kan inte förstå hur min pappa stod ut med detta. (Å andra sidan var han jämt arg och förbannad, det är många killar eller blir lätt så även de är svåra blir svåra att hantera av omgivningen. Det finns anger management och andra metoder men de gör inget åt sin vardagsilska. Starka känslor kanske föder starka känslor, så har man haft tre flickvänner som gråter frekvent kanske man kan börja med att titta över sitt egna beteende)
Nu var mitt inlägg om gråtande kvinnor inklusive mina egna mest en anmärkning mot det allmänna påståendet att svenska kvinnor inte gråter. Varför gick jag inte in på och jag menar inte heller att de grät var och varannan dag. Men de kvinnor vars gråt jag mött har varit individer och därför har såklart skälen till gråten varierat. När det gäller mina egna partners (nuvarande och ex) har de varit ganska olika.
I ett av fallen var mycket kopplat till PMS och ungdom tror jag. Även min egen, vilket påverkade vår förmåga att hantera vissa konflikter (OBS, ingen eufemism för att det förekom våld). Intressant reflektion från dig kring att PMS kan användas som ursäkt. Aldrig tänkt på det viset - är van från uppväxten med en mamma (en väldigt snäll sån) som lätt grät och nån enstaka gång blev arg på ett väldigt för henne otypiskt vis under PMS:en. Men visst kan det vara så att det i viss mån blir en psykologisk ursäkt att släppa fram känslor på ett sätt man behärskar i vanliga fall. Lite samma sak som att forskning visar att alkohol inte alls påverkar folks möjlighet att behärska sig som man kan tro rent fysiologiskt/toxikologiskt.
Samtidigt såg jag ju hur mycket hela moodet skiftade hos både mamma och tjejen när mensen väl kom. De blev som helt kolugna (och rätt trötta)
Min nuvarande tycker jag gråter helt "normalt" (om man nu kan säga så). Med gråter menar jag inte heller storbölar som Lille Skutt i Bamsefilmerna. Senast grät hon lite för en vän och hennes barn där det är en hemsk situation med en klart olämplig pappa.
Sen har det också funnits gråt hos andra som i vissa fall var kopplad till vissa psykiska problem. Det är naturligtvis väldigt jobbigt och ett av flera skäl till att jag till sist inte orkade vara kvar i förhållandet var just den här emotionella instabiliteten (där gråtattacker kopplade till fobier och diverse överreaktioner på saker var en del av mönstret) som hon dessutom vägrade ta itu med på allvar. Så jag tror jag förstår lite av dina minnen och tankar kring hur din mamma var när du växte upp.