Citat:
Ursprungligen postat av
Keepi
Men måste väl finnas nyare forskning än denna 8 år gamla text du hänvisar till?
Finns det någon speciell anledning till att du uppfattar fynd med åtta år på nacken som särskilt gamla i forskningssammanhang? Man kan också, omvänt, betrakta det som att det under dessa åtta år inte framkommit annat som bättre beskriver potentiella orsaker. Det är inte direkt enkelt att finna evidens vad gäller korrelation mellan strukturer och mekanismer i hjärnan och beteende. Jag undrar om exempelvis Lund-NoGo-zone lika lättvindigt avfärdar de oftast skrala hjärnkorrelat man finner kopplat till depression, ångest och annat som jag antar att han inte misstror som faktiska fenomen? Uppenbarligen har man funnit vissa skillnader och samband som kan indikera något.
Ytterligare information för de som är intresserade:
"Utvecklingen av könsidentitet ofullständigt känd. Könsidentiteten är med all sannolikhet biologiskt
präglad, men det är ofullständigt känt vad som styr denna utveckling och vilka faktorer som är involverade. Även om biologiska faktorer antas spela en avgörande roll kan inte (hittills okända) miljöfaktorer uteslutas. Till exempel finns enäggstvillingpar som
är diskordanta för transsexualism beskrivna i litteraturen [11-13] liksom vid vår mottagning (men konkordanta enäggstvillingpar har också beskrivits [14]).
Parallellt med ökningen av könsdysfori har det också rapporterats en ökning av avvikelser i den biologiska könsutvecklingen, exempelvis en fördubbling under en tidsperiod av 15 år (1992–2007) av hypospadi (felplacerad urinrörsmynning hos pojkar) till en incidens
av 0,8 procent [15]. Det finns också en kraftig ökning av andra psykiatriska diagnoser såsom autismspektrumtillstånd (prevalens 2,5 procent av tonåringar i Stockholms läns
landsting 2011) [16]. Eftersom autismspektrumtillstånd är kraftigt överrepresenterat bland dem som söker könsbekräftande behandling (upp till 26 procent [17-19]) är det möjligt att det finns ett samband, men det är oklart på vilket sätt och om det skulle kunna röra sig om gemensamma bakomliggande faktorer: biologiska, psykologiska eller sociologiska. Endast ett fåtal fynd har påvisat association med biologiska förändringar. En av de få strukturer i hjärnan som skiljer sig mellan könen (centrala delen av stria terminalis bäddkärna [bed nucleus of the stria
terminalis, BNST]) har hos transsexuella visat sig vara av motsvarande storlek som hos det motsatta födelsekönet, dvs i samklang med det upplevda könet [20]. De som genomgått könsbekräftande åtgärder till kvinna har motsvarande antal neuron i en limbisk kärna som
övriga kvinnor [21]. Med dagens hjärnavbildningsmetoder kan dessa områden dock inte visualiseras och tjänar alltså inget diagnostiskt syfte. Eventuellt är könshormoner också viktiga, t ex i
form av exponering för det motsatta könets könshormoner under en kritisk period av fosterutvecklingen. Exempelvis har kvinnor med kongenital adrenal
hyperplasi som exponerats för höga nivåer av testosteron under fostertiden oftare funderingar kring sin
könsidentitet, även om det är mycket ovanligt att de lever som män [22,23].
Andra hypoteser har förts fram, såsom störd utveckling av könsspecifika neuronala nätverk i hypotalamus. Det mesta talar för att upplevelsen av könsidentitet är medfödd, men den kognitiva utvecklingen under uppväxtåren innebär att individen själv kan bli medveten om det först senare under livet. Det finns inget stöd för att omgivningsfaktorer, såsom
föräldrars bemötande, bidrar. Men i vissa länder där homosexualitet fortfarande är en psykiatrisk diagnos eller kriminaliserat är könsbyte betydligt vanligare, till exempel i Iran där andelen könsbekräftande kirurgi är näst högst i världen (efter Thailand)"
Källa:
https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/EditorialFiles/MY/%5BEFMY%5D/EFMY.pdf
