Citat:
Ursprungligen postat av
Heretic77
Hon har en dokumenterad diagnos (ADD eller ADHD), vilket inte är en helt ovanlig bland ungdomar.
Vanligt eller ovanligt är väl egentligen ointressant; NPF tar sig olika uttryck beroende på svårighetsgrad, vilka delar; ex uppmärksamhet eller impulsivitet som skapar problem i vardagen, kompensatoriska förmågor, medfödda egenskaper, intellekt, komorbiditet.
Vi har ett samhällsproblem angående diagnoser då skolan ofta förbiser eller kan erbjuda tillräckligt stöd. Detta leder inte sällan till utanförskap, skolkande, missbruk och ångestproblematik för många drabbade.
Citat:
Och över hälften av alla våldsbrottslingar har ADHD.
Ja, så är det ju. Inte sällan med tilläggsdiagnoser. Dessa uppvisar oftast dåliga resultat gällande impulsivitet och i kombination med droger och psykosociala problem, leder det inte sällan till våldshandlingar. Men jag vet inte riktigt hur detta är applicerbart på M.
Citat:
Hon är inte unik. Hennes lögner och beteende har försökts förklaras med bortträngda minnen, chock, varit tvingad av J, vita lögner, rädsla. Allt för att hon inte ska behöva stå till svars för det hon gjort. Hade man bytt ut Maja och placerat Muhammed från Rinkeby i samma sits är jag övertygad att tongångarna hade låtit annorlunda.
- Är det så? Nu är M inte Muhammed; hon ingår inte i ett gäng och hon har heller inte vuxit upp med tvivelaktiga värderingar. Det enda som förenar förortskillen och M är en NPF-diagnos, därför haltar också jämförelsen. Vi har fått mycket info om M som person och det är vad som ligger till grund för analysen.
Citat:
Enligt hennes pappa har hon flera A. Hon hade däremot problem med engelskan och matten.
Okej, tack. Visst var det så att hon gick en praktisk linje, inriktad på teknik i någon form? Med anpassning, får man förmoda.
Citat:
Tecken på empatistörning är främst att hon inte visar på några känsloyttringar under några förhör. Hon gör ingenting för att underlätta för T s anhöriga. Men det har ju också förklarats med hjälp av hennes diagnos.
Avstängdhet och förnekelse är bara en variant på hur vi kan hantera trauman.
Det finns inga rätt eller fel, det finns ingen mall för reaktioner; däremot kan omgivningen skapa förutsättningar i form av trygghet och stöd för en sund bearbetning där samtliga känslor får komma till uttryck.
M började berätta efter en tid på häktet, hon bröt också ihop i rätten så att man fick avbryta.