Då är jag med!

Sjuksköterska och personal kan ha noterat mycket, det får vi ingen vetskap om. M har ju ett dåligt mående från början, inte minst kopplat till de funktionsnedsättningar hon har. Då är det inte alltid lätt att särskilja vad som finns där från början och vad som har tillkommit - vi ser inte allt utanpå även om beteende och kroppssignaler kan ge vägledning.
Vid ett av förhören gavs hon en "dubbel dos" av något läkemedel. Gissar, utan att veta, på ett ångestdämpande preparat som ger snabb effekt;
H: Här en dubbel dos.
BF: Tack.
F: Dubbel dos. Inte dåligt.
M: Nej.
Förhörsledarna noterar att hon verkar likgiltig och nämner det också vid något tillfälle. Vad som pågår inuti M kan de såklart inte veta, särskilt som när hon stänger om och in sig. Efter en tid kontaktades M:s lärare för rådgivning för att ta reda på hur man bäst nådde in till M, vilket glädjande nog gav resultat.
M berättar om sina flashbacks i fråga om händelserna som "förföljer" henne dygnet runt - ett tecken på upplevt trauma. Likaså är den allmänna känslomässiga avtrubbningen, uppgivenheten, känslan av tomhet som hon uttrycker i ord och likgiltigheten, ytterligare synbara tecken på inkapsling.
Det tredje uppenbara är att hon förnekar och förtränger, slingrar sig, försöker komma runt och förbi de jobbiga och ångestskapande bitarna hela tiden.
Visst ljuger hon och visst vill hon slippa ansvar, ingen har påstått något annat. Men situationen är samtidigt komplex och det ena utesluter inte det andra.
Jag vill påstå att vi som står utanför gärna gör det bekvämt för oss när vi intar en attityd full av subjektiva värderingar om hur hon borde och inte borde reagera, med betygssättning.
Utan att lyssna på vad hon vill förmedla med sina, i vårt tycke, märkliga reaktioner.
Nyansering som nyckelord?