Citat:
Ursprungligen postat av
argusmaximus
Lite OT men ändå. Enda gången jag uppfattat att MH började gråta så mkt att man var tvungen att avbryta i TR var när MH berättade om att JJ hotade med självmord. Inte när hon pratade om TT och mordet på henne.
Säger inte att MH har fel i sak, men känns kanske mer logiskt, och humant, att bryta-ihop-gråta när man pratar om TT?
Kommer ihåg detta och tolkade gråten som en blandning av uppgivenhet, frustration och insikt att J hade lyckats manipulera henne till handlingsförlamning. I de sista förhören går hon från klarhet till klarhet när hon får hjälp utifrån att se på relationen med nyktrare ögon.
J hade haft henne i sina klor i två år, betraktat henne som en degklump som var redo att formas till den tjänarinna och lojala vän hon eftersökte. J är förmodligen psykopat och alla som har haft en sådan i närheten, vet med sig vilken dragningskraft och makt de kan utöva. På vem som helst. Under rätt förutsättningar.
J scannade, likt en radar, av M:s sårbara sidor; höjde henne till skyarna samtidigt som hon emellanåt fick känna på de svarta, hotfulla ögonen (hennes egna beskrivning) när M inte skötte sig.
Dessutom visste M vad J sysslade med i skymundan när hon alltsomoftast drabbades av hämndlystnad och att hennes egen familj var i fara - en instinkt som varnade M från att skvallra.
Med andra ord så har J uppträtt enligt regelboken för hur en psykopat knyter människor till sig och M har responderat som det utvalda offret, med allt mindre förmåga att göra sin egen röst hörd.
M berättar med fasa i rösten hur hemskt det var att se T ligga på hallgolvet, hon säger att J:s dragande i gruset var det värsta hon har varit med om.
Hon berättar i förhör att kvällen spelas upp i hennes inre och förföljer henne dag som natt - traumatisk chockreaktion.