Citat:
Ursprungligen postat av
notknapparen
Ja, så tänkter jag också. Men tänk hur halt det kommer att bli.
Känns som ett helt omöjligt uppdrag. Lakan mot plast, och du ska ju få in dina egna armar under Toves lealösa armar...
Jag tänker att därför gavs det upp (?), möjligen fanns plast runt Toves huvud?
Maja pratar diock om jenas och bar hud vid fotänden som syntes.
Som sagt, jag har svårt att se varför någon skulle ljuga om plastsäckarna, när man ändå erkänt grafridbrottet. Så jag tror att de kan ha blandat ihop vad som hände.
Dom här sopsäckarna som du, när du satt kvar i framsätet, när ni hade kommit fram till platsen där ni tog ut Tove i skogen så satt Johanna på nån sopsäck där när hon var kvar i baksätet, var det rätt uppfattat?
M:Mm
Vet du var dom kom ifrån då, låg dom i bilen eller hade Johanna eller du med sig dom ner från lägenheten, kommer du ihåg det?
M:Eh jag vet att jag inte hade med mig dom ner från lägenheten, jag har inget minne av att Johanna, när vi bar ut Tove, heller hade med sig, eh, ja några svarta sopsäckar, så jag tror dom låg i bilen.
Säckarna lär ha åkt på inne i bilen efter att J hade trasslat sig in med kroppen ovanpå sig. Insvept i enbart ett lakan blev kroppen enklare att hantera och få grepp om när den skulle bäras nerför trapporna.
Med tanke på alla utomordentligt rationella resonemang som förs, utan att ta erforderlig hänsyn till att vi är utrustade med ett psyke och att våra förutsättningar och erfarenheter skiljer sig åt:
Du säger också att Johanna sa till dig om jag kommer i fängelse så tar jag livet av mig, vad tänker du kring det?
Eh, ja, också jag blev rädd och lägger på skulden på mig, en själv.
Men har du gjort något fel i den här situationen tycker du själv?
Ja, det är klart, att, ja men att jag liksom inte stod på mig, eh, till det hon ville att jag skulle göra, eh, hjälpa henne ner och hjälpa bära in Tove och åka med bilen och det där, och hela den grejen, att jag inte ringde ambulans eller något istället.
GK: Tänkte du på det, tänkte du någonting sånt?
Ja, den tanken kom upp i huvudet.
GK: Den kom upp i huvudet?
Ja
GK: Ja, vad gjorde du med den tanken så att säga?
Eh, ja, ingenting.
GK: Nej, och vad var det som så att säga gjorde att du inte gjorde något med den tanken? Förstår du hur jag menar?
Mm, jag var rädd, och chockad och, ja.
M:s förklaring till varför hon inte sa emot J; rädslan och chocken förlamar henne från att göra det rätta i situationen.
J hotar sedan med att, på sin farbrors grav, ta livet av sig om hon åker in; här används skuldbeläggandet som munkavle, för om J tar livet av sig så är det ju hennes fel. - M känner sig bakbunden och stänger av istället; förnekar och förtränger dumpningen.
Hon fortsätter att neka och hålla sig till J:s förhållningsorder, inte för att hon är förhärdad utan för att hon har nedsatt kognitiv förmåga och otillräcklig livserfarenhet att greppa den fruktansvärda och ångestfyllda situation hon har försatt sig i - på ett typiskt autistiskt vis kryper hon in i en bubbla och blir mest trygg av att låta sig ledas igenom ett känslomässigt kaos genom upprepning av J:s ord om att "falla på sidan, kravla i spya, J:s hjälpande hand med att torka upp efter spyorna samt att T avviker från lgh samtidigt."
I senare förhör säger hon dock att hon gick tillbaka till sängen medan T och J satt i köket - den förmodade sanningen.
M förmår inte att i denna situation inse innebörden av och vilken effekt ett erkännande kommer att få.
Att jämföra med sig själv eller andra tonåringar, är att blunda för att M de facto var nyss fyllda 18 år med begränsningar och med en osund bindning till en psykopatisk personlighet. - Faktorer som till en början omöjliggjorde en öppning.
Detta bör man ta med i helhetsbedömningen, innan man likställer lögnerna med delaktighet i badrummet.
