Mina tankar efter andra avsnittet.
Stina: Det känns som att vi borde komma lite närmare varandra.
Experterna och produktionen
- I öppningsresumén presenteras vi för vad som står på spel för de tre par som ännu inte vigts: Caroline är nervös, Agust gungar, Lina har hjärtproblem, Alexander vill ha trygghet, Stina en brunett och Fredrik någon ljushårig.
- Som vanligt i vigselavsnitten är underlaget, egentligen, ännu ganska dåligt för att göra några säkra prognoser, eller i alla fall för att göra säkra prognoser om framgång. Det som ser ut som kärlek vid första ögonkastet kan lika gärna vara rusig kättja (Ida och Arvid) eller, typ, intensiv lättnad (Lina och Alexander). Och det som ser ut som ansträngd artighet kan dölja starkt ogillande – eller, lika gärna, blott en inledande osäkerhet som leder till äkta kärlek (memento tacoparet).
Ida och Arvid
- Arvid går inte bara i gång på Idas utstrålning, utan också på ”hennes sätt att bara ha kontakt med sin busighet”. Utöver en gemensam uppskattning för denna ”busighet” eller, som det också benämns, att vara ”full i fan”, delar det här paret också ett väl utvecklat sinne för att se sig själva utifrån (som protagonisten i, låt oss säga, en Disney-film), utan att besväras av för mycket självironi – vilket säkert också är en bra egenskap för att delta i ett sånt här program. I förra avsnittet hörde vi Arvid beskriva sig själv som en ”stilig man”, och här benämner Ida genast sig själv i tredje person, som ”den här nygifta kvinnan”. Den som i detta ser ett mått av performativitet får vatten på sin kvarn när Ida senare proffsigt lovar Arvids föräldrar att ”ta hand om er son”, garnerat med kokett flörtande med svärfar. En elakare skribent än jag hade här kunnat se ett slags social autopilot som annars kan kopplas på för att, till exempel, övertyga någon om att köpa en övervärderad bostadsrätt i centrala Stockholm.
- En del scener från Ida och Arvids bröllopsmiddag transporterade i alla fall mig till lyxjakten i Triangle of sadness. Dock, tyvärr, utan Woody Harrelsons kapten vid rodret.
- Vi har tidigare berört Arvids självoptimering. Den har gett resultat: ”Det finns nog ingenting som Arvid inte klarar av”, säger hans vän i sitt bröllopstal, ”när det kommer till det fysiska”. Och när det kommer till det emotionella, det psykologiska, det mänskliga? Det fanns tyvärr ingen Excel-kolumn för det. Arvid förklarar sedan snabbt de tårar som vännen och/eller han själv (rart nog) fällde under talet: ”Man kan tro att det där är en kille som hela tiden gråter. Det är inte så.” Skönt att veta.
Caroline och Agust
I brist på annat av substans får vi kanske diskutera #bruddansgate lite mer utförligt. För det första: med foto och klippning betonas Carolines roll som åskådare – som när Agust gullar med en bebis – en roll som hon, får vi vidare veta genom hennes blickar, kanske inte känner sig helt bekväm i. Och för det andra: i sitt tal beskriver Carolines vän att Agusts liv med Carro kommer att utspela sig ”till tonerna av Günther”, vilket Agust troligen (rimligt nog) tolkar som bara ett skämt om en ironisk musiksmak, att döma av hans gapskratt.
När det sedan är dags för bruddans sitter Caroline lutad mot väggen med en öl när Agust förklarar att hon nu ska få höra ”den bästa låten i världen”. Med tanke på det vi tidigare hört om Carolines musiksmak, och med tanke på hela situationen, tror jag att hon här väntade sig något i stil med, typ, Günther. En kul låt att dela (och kanske ”fuldansa” till). Men så fort musiken börjar blir det tydligt, inte minst på Agusts allvarliga ansiktsuttryck, att det här är en låt han
älskar (inte som man älskar en Günther-låt). Eftersom Caroline, helt rimligen, inte omedelbart kan relatera till eller göra något av det subtila plinkandet återstår då för henne igen bara en plats på åskådarläktaren, och jag tror att det är det som gör henne illa till mods. Vi får se henne skaka på huvudet till någon, medan Agust, uppfylld av sin favoritmusik, vandrar bort till sin mamma.
Eftersom detta är avsnittets enda verkliga ”konflikt” kramas den så klart ur och behandlas i expertsynkar och spontana (”spontana”) samtal med vänner, men jag tror kanske inte att man ska dra för stora växlar på det. Visst var det inte så inkännande av Agust att förvänta sig att Caroline omedelbart skulle kunna ta in och förstå storheten i musikstycket, men han verkar å andra sidan förstå det efteråt, eller i alla fall inte ta illa upp för att hon inte gjorde det. (I rättvisans namn sa han redan innan musiken började att hon inte behövde dansa.) Vi får också se att han ju faktiskt inte ägnade hela låten åt dans med mamma: han sätter sig på huk vid Caroline och ger henne en isbit (?) att hålla i handen, medan han frågar om det känns okej. ”Det gör det verkligen”, säger Caroline, och då tycker jag att vi får tro på det.
Senare får Caroline dessutom en chans att retroaktivt förändra narrativet. När hennes vänner ansluter för allmän dans, då till tonerna av Blümchen (artister med umlaut verkar vara hennes grej), deklarerar Caroline att det
här är brudvalsen. ”Det här var tonåren”, säger Agust, som glatt dansar med. ”Det här
är min musiksmak”, förtydligar Caroline. Olika tempus. På kvällen dyker ämnet upp en sista gång, och Agust betonar att det var modigt av Caroline att inte dansa. ”Det är en tydlig gränssättning, och det är bra”, sammanfattar han, i en replik som passar för bra med det vi vet om Caroline för att inte vara sufflerad av en expert-Kalle (kanske gömd i den rymliga duschen).
- ”Caroline, du är en skarp och rolig kvinna som gärna fuldansar i köket. Du är journalisten med starkt rättvisepatos som skolat om dig, älskar katter och lagar vegetarisk mat” förklarar/roastar vigselförrättaren vid (nåja) altaret, och jag känner att jag, utan att känna Caroline, också hade kunnat berätta samma saker om henne.
- Agust beskriver sig som ”ganska närgången”, och som någon som ”tycker om fysisk kontakt”. Som tur är följs denna beskrivning av en insikt om att han ”behöver hålla i sig lite, vara iakttagande och lyhörd” (innan han bjuder in Caroline till en kramhög (?) i Uddebo).
- Carolines vän (känd för Nooshi-tröjan) känns som en klippa. Tryggt att ha henne med på färden.
- Hade Caroline verkligen behövt säga högt att Agust ”luktar väldigt mycket svett”, även om det var så? Å andra sidan kanske de är sådana människor som kan säga sånt till varandra. Bra för dem, som man säger.
- Midsommarafton har fått en särskild betydelse i varje GVFÖ-säsongs dramaturgi (hörde jag Björn Rosenström?). För Caroline och Agusts del är firandet redan spikat, i Uddebo. Om äktenskapet skulle gå illa vågar man kanske hoppas på ett specialavsnitt där, i regi av Ari Aster.
(Fortsätter
nedan.)
Tror han är en relativt stor profil åtminstone kring nybyggnationen i byn, han har varit med i lokaltidningen och pratat tiny house vet jag. 
. Nog är mitt namn påhittat, men inte av mig själv. Mina föräldrar är invandrare från Island. Min far heter Helgi Örn Helgason, hans far hette Helgi Ormson. Jag har dubbla medborgarskap. I mitt isländska pass heter jag Ágúst Örn Helgason. I mitt svenska pass heter jag Agust Örn Helgason. Jag vet inte varför mina föräldrar struntade i apostroferna, men så blev det iaf.