Sambo som beter sig omoget

Jag är 33 år och har 2 barn sedan en tidigare relation. Barnen är 10 och 12 år.

Min sambo har en son som är 14 år

Och tillsammans har vi en 2åring.

Han har sin 14åring på heltid och jag har mina två barn varannanvecka.

Hans 14åring rä väldigt krävande på många olika sätt, vägrar gå till skolan exempelvis och skapar bråk om det mesta vägrar göra saker som han normalt borde klara av för sin ålder och vi kan inte vara iväg från hemmet mycket längre än 2 timmar mitt på dagen utan att bli nerringd fullkomligt. Då ringer han till farmor o farfar osv och drar in dom med, han måste vara med oss överallt.

När mina barn kommer varannanvecka då vill sambon ha " kvalitetstid " utan mina barn och då ska vi gå undan o dom får klara sig själva på sina rum.

Jag förklarar för honom att jag får ju stå ut med alla grejer du har med din son och jag skulle uppskatta om du bjuder till lite och sitter med o pysslar osv ibland.

Sitter han med vid bordet då pratar han inte svarar inte tilltal går iväg sätter sig o tittar på tv istället.

Jag känner att detta börjar bli så påtaglig4 att jag inte orkar leva i detta. För att det får mig att tänka mer o mer varför jag ska umgås med honom barn men inte med mina egna som jag alltid gjort väldigt mycket. Lekt osv.
Det stjälper mitt fokus från att vara glad med mina barn när han hela tiden skapar denna stämning att visa sitt missnöje.

Nu var tanken att jag skulle göra en rolig lek till allas barn inför påsk.

Men som jag känner nu är jag så trött på att ge o ge ge får ingen tacksamhet tillbaka.

Han vill ju inte ens engagera sig i att köpa påskägg eller leken i sig. Nä han har inte ens tänkt tanken att köpa ett ägg till sitt eget barn som jag förstår det.

Jag börjar ledsna och känner att jag vill inte vara lika dålig och bete mig som honom mot hans barn utan känner mer o mer att ett särboliv är bättre.

Dom vill han ju inte detta säger han men jag känner att det blir ju aldrig ek förändring i hans betende.

Är det någon som levt i liknande former och kan berätta lite hur ni gjorde eller vad ni har för tips kring något ?

Jag är 33 år och har 2 barn sedan en tidigare relation. Barnen är 10 och 12 år.

Min sambo har en son som är 14 år

Och tillsammans har vi en 2åring.

Han har sin 14åring på heltid och jag har mina två barn varannanvecka.

Hans 14åring rä väldigt krävande på många olika sätt, vägrar gå till skolan exempelvis och skapar bråk om det mesta vägrar göra saker som han normalt borde klara av för sin ålder och vi kan inte vara iväg från hemmet mycket längre än 2 timmar mitt på dagen utan att bli nerringd fullkomligt. Då ringer han till farmor o farfar osv och drar in dom med, han måste vara med oss överallt.

När mina barn kommer varannanvecka då vill sambon ha " kvalitetstid " utan mina barn och då ska vi gå undan o dom får klara sig själva på sina rum.

Jag förklarar för honom att jag får ju stå ut med alla grejer du har med din son och jag skulle uppskatta om du bjuder till lite och sitter med o pysslar osv ibland.

Sitter han med vid bordet då pratar han inte svarar inte tilltal går iväg sätter sig o tittar på tv istället.

Jag känner att detta börjar bli så påtaglig4 att jag inte orkar leva i detta. För att det får mig att tänka mer o mer varför jag ska umgås med honom barn men inte med mina egna som jag alltid gjort väldigt mycket. Lekt osv.
Det stjälper mitt fokus från att vara glad med mina barn när han hela tiden skapar denna stämning att visa sitt missnöje.

Nu var tanken att jag skulle göra en rolig lek till allas barn inför påsk.

Men som jag känner nu är jag så trött på att ge o ge ge får ingen tacksamhet tillbaka.

Han vill ju inte ens engagera sig i att köpa påskägg eller leken i sig. Nä han har inte ens tänkt tanken att köpa ett ägg till sitt eget barn som jag förstår det.

Jag börjar ledsna och känner att jag vill inte vara lika dålig och bete mig som honom mot hans barn utan känner mer o mer att ett särboliv är bättre.

Dom vill han ju inte detta säger han men jag känner att det blir ju aldrig ek förändring i hans betende.

Är det någon som levt i liknande former och kan berätta lite hur ni gjorde eller vad ni har för tips kring något ?

Ni är BÅDA OMOGNA och EGOISTISKA skitungar som efter att ni skiljt er (hoppas verkligen att ni hade en jävligt bra anledning till det för det första!)
TVINGAR (för DE Stackarna har inget VAL!!)
era barn att efter Traumat (ja det är alltid ett trauma för ffa Barn när deras familj söndras!)
att ha förlorat sina föräldrar (för det gör de på ett sätt!) och sin familj DESSUTOM ska tvingas ihop med främmande Människor som DE INTE VALT att tvingas Leva Med och ha denna/dessa som några slags föräldrar (som de ju inte är!) och Dessutom låtsas att de är glada 😓 för att alla ska "vara en big happy family minsann" (!) för att infria sina föräldrars Förhoppningar! 🤢🤮
Inombords mår de skit!!! Men det kan de inte visa sina egoföräldrar för då "sårar" de ju dem!
Sen ska det tvunget skaffas ett jävla TILL barn naturligtvis!!!
Ett "kärleksbarn" såklart! För de glada nykära vuxna som tror och tycker att de andra barnen naturligtvis är lika glada som de!!! Såklart.......
Eller?
Ett Kärleksbarn.... Som plötsligt är Centrum i "Familjen".... Åh vad Styvbarnen/Halvsyskonen är glada........





Om det är fråga om Misshandel - Fysisk eller Psykisk eller annat Rent FÖRTRYCK - i familjen - då har jag förståelse för att man tvingas skilja sig. För då är det nödvändigt för barnens skull också.

Men - du behöver för f-n inte tvinga barnen efter det att dessutom uppleva nya Trauman och Skit genom att ta ifrån dem ÄNNU mer av deras trygghet och kända tillvaro - genom att tvinga ihop dem med en människa som DU vill vara med - och dessutom skaffa nytt barn med denna!!! som dina stackars barn ska tvingas leva med dessutom Fy fan.
Egoistiska jävla svinföräldrar.
Det är vad ni är.

Låt för fan dina stackars barn som förlorat sin familj genom separation VARA.
Låt dem lära sig att leva med sin nya tillvaro.
Låt dem Läka!

Istället för att göra NYA SÅR hela tiden

Om DU vill ha en partner - jamen skaffa det då!
Men dra för f-n inte in dina BARN i det.
Sköt det UTANFÖR Deras Liv!

Om du sätter deras Bästa i första rummet alltså.....

Vilket mycket få sk "vuxna" gör numera tyvärr

Jag är 33 år och har 2 barn sedan en tidigare relation. Barnen är 10 och 12 år.

Min sambo har en son som är 14 år

Och tillsammans har vi en 2åring.

Han har sin 14åring på heltid och jag har mina två barn varannanvecka.

Hans 14åring rä väldigt krävande på många olika sätt, vägrar gå till skolan exempelvis och skapar bråk om det mesta vägrar göra saker som han normalt borde klara av för sin ålder och vi kan inte vara iväg från hemmet mycket längre än 2 timmar mitt på dagen utan att bli nerringd fullkomligt. Då ringer han till farmor o farfar osv och drar in dom med, han måste vara med oss överallt.

När mina barn kommer varannanvecka då vill sambon ha " kvalitetstid " utan mina barn och då ska vi gå undan o dom får klara sig själva på sina rum.

Jag förklarar för honom att jag får ju stå ut med alla grejer du har med din son och jag skulle uppskatta om du bjuder till lite och sitter med o pysslar osv ibland.

Sitter han med vid bordet då pratar han inte svarar inte tilltal går iväg sätter sig o tittar på tv istället.

Jag känner att detta börjar bli så påtaglig4 att jag inte orkar leva i detta. För att det får mig att tänka mer o mer varför jag ska umgås med honom barn men inte med mina egna som jag alltid gjort väldigt mycket. Lekt osv.
Det stjälper mitt fokus från att vara glad med mina barn när han hela tiden skapar denna stämning att visa sitt missnöje.

Nu var tanken att jag skulle göra en rolig lek till allas barn inför påsk.

Men som jag känner nu är jag så trött på att ge o ge ge får ingen tacksamhet tillbaka.

Han vill ju inte ens engagera sig i att köpa påskägg eller leken i sig. Nä han har inte ens tänkt tanken att köpa ett ägg till sitt eget barn som jag förstår det.

Jag börjar ledsna och känner att jag vill inte vara lika dålig och bete mig som honom mot hans barn utan känner mer o mer att ett särboliv är bättre.

Dom vill han ju inte detta säger han men jag känner att det blir ju aldrig ek förändring i hans betende.

Är det någon som levt i liknande former och kan berätta lite hur ni gjorde eller vad ni har för tips kring något ?

Jag tror tyvärr inte att det går att göra något åt det där, din sambo är som han är. Jag tror att det är bättre att ni flyttar till två mindre lägenheter nära varandra, lever era liv i huvudsakligen med era egna barn och med tvååringen varannan vecka (förutsatt att du litar på att din sambo klarar av detta såklart), eventuellt är det bättre att din sambo bara har tvååringen varannan helg i början, tills han eller hon blir lite större. Och så träffas ni bara ensamma, du och exsambon, när ni har tillfälle till det.

14-åringen är ändå 14, så problemen med honom är ändliga. Om ett par år kommer han med stor sannolikhet inte att vilja vara med er hela tiden längre. Eftersom din sambo har honom ensam, så gissar jag att det hände något allvarligt med hans mamma, och att det är därför han har separationsångest och vill vara med er hela tiden, för att han är rädd att förlora er också? Men någonstans i mittersta eller övre tonåren brukar längtan att skaffa sig en tjej ta över, och det blir drivkraften att sluta hänga efter föräldrarna överallt. Men detta löser inte problemet med att din sambo inte är intresserad av dina barn sedan förr, tyvärr... Det går ut över dina barn, och det är inte rätt mot dem. Så jag säger ändå inte att du ska vänta och stå ut.

(Angående påskägg och påsklekar, så är både 12- och 14-åringen för stora för det. Hur tänkte du där..?)

Ni är BÅDA OMOGNA och EGOISTISKA skitungar som efter att ni skiljt er (hoppas verkligen att ni hade en jävligt bra anledning till det för det första!)
TVINGAR (för DE Stackarna har inget VAL!!)
era barn att efter Traumat (ja det är alltid ett trauma för ffa Barn när deras familj söndras!)
att ha förlorat sina föräldrar (för det gör de på ett sätt!) och sin familj DESSUTOM ska tvingas ihop med främmande Människor som DE INTE VALT att tvingas Leva Med och ha denna/dessa som några slags föräldrar (som de ju inte är!) och Dessutom låtsas att de är glada 😓 för att alla ska "vara en big happy family minsann" (!) för att infria sina föräldrars Förhoppningar! 🤢🤮
Inombords mår de skit!!! Men det kan de inte visa sina egoföräldrar för då "sårar" de ju dem!
Sen ska det tvunget skaffas ett jävla TILL barn naturligtvis!!!
Ett "kärleksbarn" såklart! För de glada nykära vuxna som tror och tycker att de andra barnen naturligtvis är lika glada som de!!! Såklart.......
Eller?
Ett Kärleksbarn.... Som plötsligt är Centrum i "Familjen".... Åh vad Styvbarnen/Halvsyskonen är glada........





Om det är fråga om Misshandel - Fysisk eller Psykisk eller annat Rent FÖRTRYCK - i familjen - då har jag förståelse för att man tvingas skilja sig. För då är det nödvändigt för barnens skull också.

Men - du behöver för f-n inte tvinga barnen efter det att dessutom uppleva nya Trauman och Skit genom att ta ifrån dem ÄNNU mer av deras trygghet och kända tillvaro - genom att tvinga ihop dem med en människa som DU vill vara med - och dessutom skaffa nytt barn med denna!!! som dina stackars barn ska tvingas leva med dessutom Fy fan.
Egoistiska jävla svinföräldrar.
Det är vad ni är.

Låt för fan dina stackars barn som förlorat sin familj genom separation VARA.
Låt dem lära sig att leva med sin nya tillvaro.
Låt dem Läka!

Istället för att göra NYA SÅR hela tiden

Om DU vill ha en partner - jamen skaffa det då!
Men dra för f-n inte in dina BARN i det.
Sköt det UTANFÖR Deras Liv!

Om du sätter deras Bästa i första rummet alltså.....

Vilket mycket få sk "vuxna" gör numera tyvärr

Äh inte blir man för stor för påskägg? Min mamma försöker allt ge mig påskägg ännu, jag är 38. Lekar kan jag väl vara med på att en 14 åring kanske är väl stor för, min 12 åring letade dock glatt efter sitt påskägg i trädgården efter att jag sett påskharen skutta förbi. Varför tvinga barnen sluta leka innan de själva vill?

I övrigt håller jag med om att det nog är tveksamt om du kan ändra på honom. Om TS och karln har en tvååring ihop är ju hennes barn inte nya för honom, om han inte visat intresse för dem ännu utan bara vill undvika dem så verkar det inte så troligt att han blir mer intresserad av dem. Sen undrar jag när de ska kunna ha egen tid och "gå undan" med en tvååring ändå.