Citat:
Ursprungligen postat av
Tufsankatt
Att två kvinnor skulle rå på att flytta ett lik 5 meter över tre tröskar och in i ett förråd på samma plan tror jag fortfarande är möjligt under någon minut eller två.
Vad dina övriga berättelser har med detta fall att göra förstår jag inte.
Du har givetvis rätt - bevisat av både M och J:s redogörelser av efterförloppet. J har klarat av större delen på egen hand, ingen hjälp av M inne lägenheten öht.
För övrigt talar advokaten om en tid på 15-20 sekunder. Själv vill jag nog påstå att det borde ta någon minut, från hallen och ut till förrådet.
M berättar:
M:
Ja då gick jag ju ja till hallen och tog på mig skor, jacka och öppnar dörren så Johanna kunde släpa ut henne. Ja.
//
... ja och hon säger att jag ska öppna dörren så hon kan släpa ut Tove.
F: Nej. Sen säger du att Johanna släpar ut och du fyller på dina frågor när de uppstår. Eh, du säger att Johanna släpar ut Johanna, eh, Tove, när hon gör det. Hur gör hon? Försök att sätta ord på det. Hur gör hon?
M:
Mmm. Eh, hon tar tag i ja runt, alltså överkroppen, armar, ja under armarna, eh, och drar.
F: Ja. Och var är Toves fötter då någonstans?
M:
Eh...
F: Alltså hon håller i Johanna i överkroppen och Toves fötter?
M:
Eh, de är fria.
F: Okej de är fria?
M:
Ja.
F: Ja. Och sen säger du att hon släpar ut?
M:
Mmm.
F: Hur långt släpade hon henne?
M:
Menar du nerför trappan?
F: Ja eller ja.
M:
Mmm, ja men typ halva trappan.
J berättar:
F: Ursäkta, är ni ute i hallen nu om jag förstår det rätt?
J:
Nu är vi ute i hallen.
F: Och Tove ligger på lakanet?
J:
Ja.
BF: Och vem var det som så att säga fick henne att ligga på lakanet?
J:
Det var jag.
BF: Det var du?
J:
Ja.
Gravfridsbrottet:
...då blir det liksom att jag orkade inte bära henne så jag fick släpa henne då och hålla hennes, om hennes fotled ungefär. Och sen så försökte jag släppa in henne en bit i skogen och *det var väldigt, väldigt, väldigt tungt så att jag, jag trillade och började gråta. Jag tyckte det var fruktansvärt men jag hade inget val så jag var tvungen att kämpa och till slut så fick jag in henne ett par meter då, ja, Maja lyste, jag vet inte om hon var framför eller bakom, jag kommer inte ihåg. Hon lyste med ficklampan så jag såg något. Ja, och sen så, så lade vi eller jag lade Tove bara i skogen liksom.
F: Men det var du själv som släpade henne till den platsen där hon senare låg?
J:
Ja.
*Här går det att skymta lite av den stolthet J sägs ha uttryckt efteråt.