Skvaller om Sandra Beijer/"Niotillfem"

Visste och visste, hon misstänkte det och valde aktivt att vänta med test tills hon fått supa en sista gång.

Vad har hon att luta sig tillbaka på menar du? Hennes otroliga intellekt? Hahahaha

Det verkar som hon vill se så ung ut som möjligt så om man kan se ut som 13 är det bara ett plus med små bröst? Jag får lite anorektiker-vibbar. Hon visar upp godis, pasta och glass, men om hon åt allt det hade hon äl inte varit så pinnsmal??? Anorektiker brukar ju ha ett perverst intresse att laga mat åt andra, visa upp all mat de äter, gå på smarriga brunch-bufféer o.s.v

Är det inte att infantilisera sig själv, när man snart är 40 år och har barn med sin partner att då kalla honom ”min pojkvän ”?

Ja, det är obegripligt! Varför denna vurm för att vara så ungdomlig?

Skriva manus, skriva böcker, annat arbete med litteratur (hon har ju översatt en Rupi Kaur bok t.ex.) eller återgå till copywriter-jobb. Till skillnad från de flesta andra influencers tycker jag Sandra verkar ha stora chanser att klara sig utan blogg/sociala medier.

Det borde hon verkligen göra i så fall.

Det hänger väl också hop med hennes vurm för små korta tröjor och kjolar och halvöppen mun och två tofsar med filter på det.
Vilken 40-åring med ett seriöst yrkesliv skulle tas på allvar med att försöka se ut som ett väldigt föråldrat barn?

Vilken vuxen människa måste ”trösta sig” efter ett tandläkarbesök? Och med shopping på Hermes dessutom. Som läsarna i princip betalar för, genom att klicka på eländet. Jag hade skrattat om det inte vore så förbannat tragiskt. Är människan verkligen tillräknelig? Hon måste uppenbarligen ”trösta sig” rätt ofta, med lyxköp, alkohol osv.

Jag kollar in bloggen max en gång i månaden numera för jag vill helst inte ge människan fler klick och bidra till hennes dekadenta livsstil. Läste hennes blogg mer regelbundet för kanske tio år sen när hon bodde i NY och jag själv ”pendlade” mellan NY, Stockholm och Paris. Då tyckte jag att hon hade något. Det var inte mycket, men det var något. En oförarglig liten drömdagbok från en tjej som var en smula udda. Dessutom hade hon väl någon typ av riktigt jobb (även om hon inte verkade producera mycket där heller) så att hon hade bloggen som sidoprojekt kändes rimligt. Gillade även att hon insåg sina begränsningar och inte skaffade barn bara för att andra gjorde det. Fick en chock när jag såg att hon var gravid och drömde faktiskt en mardröm om att jag fick lära henne ta hand om barnet för att hon var helt ointresserad.

Influencers är imo inte mer än socialfall med glamfilter som aldrig skulle klara ett riktigt jobb eller något som kan liknas vid ansvar. Curlade från vagga till grav av föräldrar och samhälle. Vanligtvis får sådana människor finna sig i att be socialen om försörjningsstöd och sen sitta och måla dominobrickor i någon skyddad verkstad men de här uppgraderade versionerna har istället varit listiga nog att eska pengar på annat vis genom att shoppa, ta selfies och sen få rikligt med flis för att visa upp det. Jag hade skämts ihjäl om något av mina barn blev influencer, hade känt mig fullkomligt misslyckad som förälder om det skedde.

Och apropå förälder, folk som inte släpper taget om barndomen blir dåliga sådana. Föräldrar alltså. Hoppas uppriktigt hon är en bättre förälder än hon ger sken av. Att inte låta ungen måla i ”mitt hem”? Va? Barn är inte prydnadssaker, de behöver få testa och kladda och ställa till. Är man så rädd om ryamattan eller marmorbordet eller vad det nu är så låt ungen åtminstone få ett eget rum med barnvänliga möbler och frihet att uttrycka sig i färg och form. Barn ska ges möjlighet att utvecklas till individer, inte bara agera maskotar till sina mammor. Ryser när hon klär honom i kläder som matchar hennes egna. Som om hon matchar en plånbok till en handväska.

Vilket haveri till infantiliserad dårkultur detta med konsumtionsbloggare är. Noll innanför pannbenet utöver driften att rusa sig med alkohol, shopping och annat lika hjärndött? Inte konstigt att allihop måste käka tabletter för att avhjälpa ”deppen” då de förmodligen aldrig behövt handskas med tristess, ansvar, vardag eller en enda dag utan att någon ny pryl får ”följa med hem/flytta in hos mig” Ständigt dopade med shopping och rusdrycker. Och lösgodis. Herregud.

Och hennes version av ”fransk stil” är skrattretande för ingen fransyska skulle vara så pedantiskt fixad som hon. Inte ett hårstrå får ligga snett! Hon pysslar och putsar och bygger in sig i ett dött jäkla dockskåp med en man (om vi ska vara så generösa) och ett ännu yngre barn. Livlöst, kallt, tråkigt, oinspirerande. Gäsp. Ta en titt på vad människan käkar till frulle och fundera på hur spännande hon är mellan två lakan. Fil med havrefras generar inte ens trekvarts mysballe. Givetvis är hon ingen hetblodad sydeuropé men att vara så parodiskt svenskt tillrättalagd är något jag inte sett hos någon i min bekantskapskrets. Liknar mest OCD.

Inte heller skulle en fransyska skylta med märken och visa upp sina dyra inköp (plouc!) Undrar om det är prylen/väskan/ögonskuggan som ger mest pirr eller att folk suckar avundsjukt runtom i landet när hon malligt visar upp allt? Hennes beteende är mer i linje med någon som inte vuxit upp med pengar. Hon beter sig nyrikt och sans finesse ärligt talat. Folk som kommer från pengar skyltar inte sådär. Det är som om hon hela tiden jagar ett ögonblicks njutning i form av materiella inköp och ägandet av logotyper. En vandrande reklampelare.

Erkänner villigt att jag bara scannar av bloggen ibland för att se hur det står till med samhället. Det ligger lite i min arbetsbeskrivning att ha örat mot marken. Men varje gång jag kollar vad hon skrivit (inte för att hon skriver mycket längre, det är mest bilder på inköp, outfits och godis) är mer deprimerande än den förra. Champagnevänstern på dekis. Hemskt att detta är vad en del dyrkar och ser upp till.

Jag är genuint nyfiken på vilken genomsnittsläsaren är. Det kan ju omöjligt vara andra stockholmare då vi inte gärna suktar längtansfullt efter bilder på vår hemstad och brackiga LV-väskor ser vi så fort vi kliver utanför dörren så det är ju inget exotiskt precis. Gissningsvis är det folk i mindre orter som ser upp till den här synbart utvecklingshämmade spendererskan och hennes banala små äventyr. Otroligt att bloggen fortfarande går runt. Hur kan så många vara OK med att en person tjänar grova pengar på att lägga upp en bild på ett luddigt klistermärke och en rad om hur hon tuggar tuggummi? Känner inte folk hur influencers spottar dem rakt i ansiktet och sen hånflabbar hela vägen till banken? Ser fram emot den dag då folk får nog och vänder den här typen av hjärndöd kultur ryggen så att influencers blir tvungna att skaffa hederliga arbeten istället.

Har även reagerat på att hon tycks vara väldigt snål mot sina nära och kära gällande presenter, trots att hon sitter på en förmögenhet. Jag menar morsan hennes ger henne en YSL-väska och själv får hon en middag som de vuxna (ekonomiskt överjästa) barnen gått ihop på. Inte många kronor per skalle där. Skämdes å hennes vägnar när jag såg det. Men att tycka andra ska öppna plånboken går bra. Hyckleriet från plastvänstern i sin prydno.

Sistligen måste jag givetvis kommentera mattan hon först skambudade hem (trots att pengarna går till välgörenhet) och sen ville sälja med rejäl vinst. Äckligt, är min enda kommentar. Rutten moral.

Man kan ju välja vilka inlägg man vill läsa. Jag gillar t ex hennes krönikor, boktips, stadsguider... det jag är mindre intresserad av scrollar jag förbi. De flesta (dig undantaget?) lägger nog inte så mkt tankekraft på bloggar, man typ slöscrollar för lite inspiration och sen går man vidare med sitt liv. Typ som en tidning kanske? För att vara så ointresserad av henne så tror jag ändå att du funderat mer över hennes liv än gemene man (och genomsnittsläsaren) men det är ju vad jag tror.

Word! Tack för ditt inlägg! Håller helt med dig

Som jag skrev ingår det i mitt jobb att hålla mig uppdaterad på olika ”kulturyttringar” och vi är många som kommer dra en lättnadens suck när den här epoken av kultursnyltare är över. De flesta influencers skulle må bra av ett utbytesprogram där de får gräva diken i tredje världen eller servera mat på soppkök i något år. Obs utan att instagramma eller blogga om sina insatser. Det hade kanske lärt dem något om ödmjukhet och skillnaden mellan att rösta som en god människa och att faktiskt göra gott.