Citat:
Ursprungligen postat av
Dalulven
Bra jobbat! Ett utförligt referat med egna tankar och invändningar.
Det låter som en bok värd att införkaffa! Ska ta en titt på det där sekundförloppet.
En intressant teori av Lampers: Att SE hittar på förväxlingsteorin för att få mer uppmärksamhet.
Det skulle kunna stämma. Men jag ställer mig tveksam. Detta då den är med från första stund:
1:a mars, i förhör: "SE sprang då efter de poliser han sett springa in i gränden, utan att hinna ifatt dem. Han återvände därefter gående. Han tror att det signalement, som har lämnats på en man i mörk rock, kan gälla honom själv."
1:a mars, till RB: "Men han berättade också att när polisen kom, och han sa att de kom väldigt snabbt. Så sprang han in efter dom in i Tunnelgatsgränden och motivet att han sprang efter det var att han fick uppfattningen att de hade fått ett felaktigt signalement på gärningsmannen. Just det här med kepsen och trenchcoat. Så sade han: 'Så var ju jag klädd [...]."
För egen del tolkar jag därför detta mer som ett försvarstal från Skandiamannens håll, än en strategi för att få mer uppmärksamhet. Kort sagt: En strategi för att bemöta en eventuell anklagelse. Ett sätt att parera eventuella utpekanden från vittnen, såsom LJ.
Det jag i breda drag håller med Lampers om är ju att Engström bevisligen ville bli förväxlad.
Det finns helt för mycket "punkter" som inte går att snacka bort. Och punkterna växer ju fram över tid också.
Frågan är ju då (som du är inne på) varför han gör det.
TP ser ju en GM som agerar proaktivt och parerar möjliga framtida invändningar i hans utsaga.
Lampers ser en verklighetsfrånvarande individ som inte får nog av uppmärksamhet.
Självklart går det inte att landa i något slutgiltigt här.
Vad jag mest vill understryka av min läsupplevelse är att Lampers egentligen bekräftade min tidigare ståndpunkt - Hypotesen om Engström som vittne kräver en individ som är betydligt mer psykiskt "knepig" och verklighetsfrånvänd än vad de i hans omgivning målar upp honom som.
Vi pratar då om en individ som enligt Lampers missar allt kring själva mordet och observerar bara vissa delar av det efterkommande händelseförloppet från ett säkert avstånd (med undantag för LJ). Denna individ börjar redan på morgonen efter befästa sig om ett betydligt mer närvarande vittne och som över tid blir mer och mer central. Som grädde på moset är han också förväxlad med mördaren och ändrar löpande sin utsaga för att detta ska bli mer trovärdigt. Samma person enligt Lampers förstår genuint inte omgivningens brist på intresse. Han är då kränkt på riktigt och det är ur den "kränktheten" förväxlingsteorin växer fram.
Lampers anser att förväxlingsteorin är något som växer fram över tid och blommar inte helt ut förrän i Rapportinslaget.
Lampers förklaring kring LJ känns också väldigt "subjektiv" för mig.
Han har egentligen inget nytt där. Bara att han är övertygad om att uppgiften är självupplevd.
Han spekulerar bara om det (av någon anledning) ska vara enklare att se LJ från mordplatsen än på flykt. Han fördjupar sig inte riktigt där och jag förstår inte riktigt hur man kommer fram till den slutsatsen.