Man frias från barnvåldtäkt - hovrätten förstod inte vad "snippa" betyder (2021)

Ta bort

Enligt Europadomstolens praxis måste man få del av både gärningsbeskrivning och rättslig kvalificering av gärningen, som du kan se i citatet från Högsta domstolen.

Däremot borde hovrätten ha ställt frågan om alternativa rubriceringar och inte påverka åklagaren att ta tillbaka andra yrkanden på ett ojust sätt, helt rätt.

Om vi nu väljer att lita på åklagaren. Tycker det luktar skumt. Att inte ha alternativa yrkanden i TR, men lägger till det i HR, men känner sig pressad, så hon tar bort det. Luktar illa i min värld det.

Om dom förstod innebörden, varför var dom då nödgade att slå i lexikon?

Antagligen för att ha någon form av bra källa till det hela.

Enligt Europadomstolens praxis måste man få del av både gärningsbeskrivning och rättslig kvalificering av gärningen, som du kan se i citatet från Högsta domstolen.

Däremot borde hovrätten ha ställt frågan om alternativa rubriceringar och inte påverka åklagaren att ta tillbaka andra yrkanden på ett ojust sätt, helt rätt.

Upplever du att det är vanligt att Hovrätten belägger enstaka ord med källa man på egen hand funnit?

Jag har facit, så tänkt efter innan du svarar.

Team Thimfors:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/aklagaren-snippa-domen-inte-rattssaker-kande-mig-pressad

I någon annan artikel senare har Thimfors hävdat att han/dom aldrig haft något annat än våldtäkt att beakta i åtalet.
Hittar ej den artikeln nu, men vet att den finns då den citerats i tråden för några dagar sedan.

Att överåklagaren i sitt yttrande under Extra ordinär dispens begärt prövning om:


... innebär att uppgiften om frånfall under huf kontrollerats eftersom det tagits upp i yttrandet.

Det går med dessa enkla slutsatser lite på åklagaren, och därtill konstatera att Thimfors far med osanningar att genom i massmedia gå ut med motsägelser.

Det låter som rappakalja. Bestämmer åklagaren på egen hand över vilka brottsyrkande hon gör till rätten? Om ja, så är det ju struntsamma om faster Agda eller Åke Thimfors haft synpunkter. Då är det till 100% åklagarens eget ansvar och det duger inte att skylla på någon annan.

Men, förutom resonemangen ovan, vill jag också säga någonting om såväl hovrättens som tingsrättens bevisvärdering. Båda domstolarna gör gällande att det bevisats att den tilltalade begått det sexuella övergrepp han beskylls för, om än att hovrätten inte anser det tillräckligt bevisat att han haft ett finger i målsägandes slidkanal.

För detta hänvisas till tre former av bevis. Till att börja med målsägandes egen utsaga. Därtill vittnesmålen från personer hon berättat om händelsen för, närmare bestämt hennes föräldrar och ytterligare en kvinna vars relation till målsäganden jag för närvarande inte kommer ihåg (inte viktigt i sammanhanget). Slutligen förekomsten av DNA från annan person än målsäganden i hennes trosor.

Eftersom hovrätten skriver under på tingsrättens resonemang, blir det detta vi kan utgå från. Tingsrätten resonerar sig fram till att målsäganden ger ett trovärdigt intryck. Detta bevis styrks därtill av vittnesmålen från de hon berättat om vad hon utsatts för, inte minst föräldrarna som kan tillägga att de observerat en förändring i målsägandens sinnesstämning och beteende efter det inträffade. DNAt är dock inte av tillräckligt mängd för att det ska gå att avgöra om det kommer från den tilltalade, någonting han själv väljer att ta upp som ett argument *mot* att han gjort sig skyldig till det han anklagats för, då det enligt honom, och någon form av skriftlig information om mängden DNA människor lämnar efter sig han bibringat målet, typiskt sett borde resulterat i ett mer rikligt DNA-spår. Tingsrätten skriver att de inte ifrågasätter informationen han förevisar, men bortser därefter ändå från hans argument och konstaterar att DNA-spåret kan sägas vara ett svagt bevis för åklagarens framställan.

Den tilltalade framför även att han är för kort för att kunna ha lyft målsägande på det vis som åklagaren gör gällande samt att han inte kan ha genomför övergreppet eftersom gardinerna inte var fördragna i det aktuella rummet. Det första argumentet är konstigt, eftersom han hävdar att hon stått på en stol istället (han ska ha fört in handen under hennes trosor när hon skulle justera en klocka som hängde på väggen). Även om han är kort, är han väl inte så kort att han inte kan lyfta en tioåring lika högt som hon kommer av att stå på en stol? Det andra argumentet är inget starkt argument. Man kan förstås hävda att det vore en riskminimeringsåtgärd att dra för gardinerna, men att de inte är fördragna omöjliggör ju knappast handlingen som sådan. Kanske tänkte han sig bara inte för? Tingsrätten nöjer sig med att skriva att det inte är utrett huruvida gardinerna var fördragna samt att det ändå inte spelar någon roll eftersom målsägande är trovärdig. Detta är mindre bra. Vad de borde ha skrivit är istället att de utgår från att gardinerna inte var fördragna, då åklagaren inte presenterat någon bevisning som sagt att de var fördragna (saknas utredning ifrågan får den tilltalades uppgifter godtas, såvida de inte i sig är osannolika) och sedan borde de förklarat varför de inte tillmäter något större bevisvärde till gardinernas tillstånd, så som jag gjorde ovan (fast mer formellt).

Alltså bygger i stort sett den fällande domen på målsägandes egen utsaga samt att hon berättat om vad som inträffat för andra personer. Personer som vittnar om hennes sinneststämning och mående, men som också kan antas vara allt annat än objektiva i frågan, till den grad att de kanske till och med skulle fara med osanning om de observerat någonting de själva bedömer vore ofördelaktigt för åtalet om det framkom under domstolsförhandlingarna (för vilken förälder skulle vid en rättegång framföra argument för att deras egen dotter hittar på, när hon påstår sig ha blivit våldtagen eller utsatt för sexuellt ofredande?). Tidigare brukade i alla fall domstolar försöka ställa målsägandes version mot den tilltalades version, men detta steg tycks den aktuella tingsrätten ha rationalsierat bort. Om man ändå inte bryr sig om vad den tilltalade anför, annat än i den mån han är motstridig och på så vis styrker åklagarsidans version, så behöver man förstås inte skriva någonting om det. I slutet anges den numera klassiska påpekandet att det inte framkommit någon uppgift om varför målsäganden falskeligen skulle ha anklagat den tilltalade för ett brott han inte begått. Jag menar inte att detta är fullständigt irrelevant, men ges det någon större vikt kommer vi snuddande nära omvänd bevisbörda, dvs att den tilltalade måste bevisa sig oskyldig för en friande dom snarare än att åklagaren måste bevisa den tilltalade skyldig för en fällande dom.

Hur som helst, detta är alltså typiskt för många våldtäktsdomar idag. I princip all bevisning som finns är den målsägandes egen berättelse samt vittnesmål från personer målsäganden berättat om våldtäkten för. Det är alltså fritt fram för falskanmälare, så länge som de är tillräckligt bra på att ljuga och förslagna nog att även involvera andra i lögnen. Någonting som ofta nog faller sig naturligt, då motivet att falskeligen anklaga någon för våldtäkt många gånger kan vara att bortförklara ett eget beteende för andra, t.ex. pojkvänner, föräldrar, nära vänner eller andra som kan tänkas ha synpunkter på falskanmälarens sexliv. När den falskanmälaren anförtror sig åt dessutom är närstående, är chansen som sagt stor att vittnesmålet kommer att bli till falskanmälarens fördel, även om denne inte varit en särskilt övertygande skådespelare (många gånger kan dock finnas genuina känslor i botten även hos falskanmälaren, t.ex. ånger över en otrohet på fyllan). Jag tycker inte att man kan säga att det är "bevisat bortom rimligt tvivel" att ett grovt brott som våldtäkt är begånget, bara för att den som hävdar sig vara utsatt i sig framstår som trovärdig. Har man ingen starkare bevisning än målsägandes egen utsaga (vilket ju även övriga vittnesmål i ett sådant upplägg bygger på), så tycker jag att det måste krävas att den tilltalade framstår som otrovärdig, t.ex. därför att han ändrar sin historia i takt med att ny bevisning framkommer (klassiker: hävdar först att han inte haft sex med målsäganden, ändrar sedan till ömsesidigt sex efter att det framkommit att DNA-spår bevisar att de haft sex), eller att hans version som sådan framstår som osannolik. I situationer där ord står mot ord och ingen part i sig framstår som otrovärdig eller framför en osannolik historia, tycker jag att rätten måste fria, även om målsäganden berättat om sin version för en mängd andra människor före åtalet (undantaget kan vara när det som ifråga om kulturprofilen rör sig om att en målsäganade som berättade för sin terapeut typ ett decennium innan brottsanmälan). Det betyder inte att jag tror att flertalet våltäktsanmälningar är falskaanmälningar, de är de säkert inte, men för att undvika en oacceptabelt hög andel oskyldigt dömda måste högre beviskrav än så ställas.

Detta är det dessvärre ingen diskussion om.