Gudfadern I,II och III

II är ondskefull.

Skillnaden är att han inser att han pissat på sitt liv genom att bli Gangster, vilket han vägrade hårt i sin ungdom, han förstörde allt i sin väg, Mördade till och med sin egen bror Fredo Urskilningslöst när han försökte rädda ett uns av sin familj, Michael såg till att den sammanhållning som fanns i familjen i del 1 var helt utraderad i del 3, och det var det Fredo såg var på väg att hända.

den nya 3:an är bättre nu än tidigare eftersom Coppola radikalt klippt om filmen så som han hyfsat radikalt har klippt om Apocolypse och förenat gamla Apocolypse med Redux och gjort det till samma film.

Den hyllades stort på Oscarsgalan i USA med stående ovationer.

Det fanns planer att göra en fjärde film. Men skulle ej handla om Michael. Den skulle utspela sig under två epoker precis som tvåan. De Niro skulle återigen spela Vito, denna gång under 1930-talet och med Leonardo DiCaprio som en ung Sonny. Sedan skulle man få följa Vincent (Andy García) i hans roll som Corleones överhuvud genom 1980-talet.


Ett långt liv fick han ju även i original-klippning. Han dör som åldring av till synes naturliga orsaker.

En trevlig bonus till dessa filmer är The Freshman (1990). Marlon Brando har en halvstor roll och även om det är något helt annat än trilogin finns det tydliga kopplingar till Gudfadern serien. Det blir lite som en parodi/hyllning.

Det är väl att ta i att kalla henne "flickvän", hon är ju bara ett "One Night Stand" som han raggar upp på Michaels party som äger rum under filmens första halvtimme, och journalist dessutom. Sedan figurerar hon ju på ett speciellt sätt i just det misslyckade attentatsförsöket, de två busarna försöker använda henne för att komma åt Vincent, men han avväpnar den ene för att sedan iskallt avrätta honom, se till att befria bruden och avliva den andre också. Riktigt iskallt och strategiskt. Men därefter finns det ju ingen anledning att ha med henne i handlingen längre, deras "relation" var bara ett engångsligg, och hon verkade för övrigt inte särskilt taggad på att fortsätta kontakten med den charmige gangstern efter att nästan ha fått halsen avskuren i hans lägenhet.

På ett sätt gör den faktiskt det, dvs. romantiserar maffian och maffialivet. Ett perfekt exempel på motsatsen är "Donnie Brasco" (1997), som även av riktiga före detta Cosa Nostra-medlemmar hyllats som den kanske mest realistiska maffiafilm som Hollywood någonsin producerat, i god konkurrens med "Goodfellas" (1990). Joseph D. Pistone, den riktige Donnie Brasco, som på 1970-talet infiltrerade Bonannofamiljen i New York till den grad att han var på vippen att bli en "Made Guy", alltså en officiellt invigd medlem i maffian, har berättat att de flesta maffiakillarna var vad han kallade "semi-literate at best", dvs. knappt läskunniga. Många hade slutat skolan runt 12 års ålder för att istället börja i det som WT-svenskar kallar "livets hårda skola", och de använde F-ordet i var och varannan mening. Ibland hade de gott om pengar efter en lyckad "score", men ofta levde de hand ur mun i långa perioder emellan de lyckade stötarna, precis som verkligheten ser ut för de flesta livsstilskriminella i dagens Sverige.

Inte direkt som de eleganta gentlemannagangstrarna i Gudfadern, som lyssnar på opera och citerar Machiavelli och italienska poeter, som visserligen dödar sina rivaler, men som föraktar knark (vilket är en seglivad myt att den riktiga amerikanska Cosa Nostran också skulle ha gjort, men de var redan från början inblandade i narkotikahandeln) och som genuint tycks bry sig om den lokala communityn, när de i själva verket utpressade fattiga italienska immigranter som ofta trodde att USA var lika korrupt som deras hemland Italien.

För tillfället ligger Gudfadern I uppe på svtplay så jag tog mig för att titta på den, eftersom det aldrig blivit av tidigare.

Jag är gravt besviken. Har i alla tider hört om hur fantastisk den är, men det blev sannerligen platt fall för mig.

Skådespeleriet är gravt ojämnt och undermåligt. Ena stunden överspelar Marlon Brando så han framstår som en karikatyr på en maffiaboss, och någon scen senare är allt sludder borta.

Märkliga kompositioner av filmbilder. Konstiga klipp. Dålig ljussättning. Emellanåt amatörmässig känsla över det hela. Hade hoppats på någon cool twist någonstans, men det var bara rakt berättat rätt igenom. Ingen spänning.

Det här var inte alls vad jag förväntat mig.

Min primära känsla är att folk tycker den är bra för att andra säger att den är bra - och sen har man inte valt att öht reflektera och tänka själv alls. Samma med skådespelare som Al Pacino... tycker han är rätt överskattad han med. Coppola verkar ha gjort ett hafsverk här. Överskattad han med.

Men fortsätt gilla då ni som gillar den, för all del.

Säkert är det så. Folk kan inte tänka själva heller, så är det bara.

Musiken av Nino Rota är ganska bra, resten kan man skippa.

Nino Rota är en av de mest kända av italienska filmkompositörer. Han gjorde ofta musiken till Fellinis filmer. Han är inte lika bra som Ennio Morricone (men han anses antagligen vara bättre än Morricone av mer arty farty-filmälskare).

Gudfadern är en av mina favoritfilmer, och jag är verkligen inte den som rättar mig i ledet och "tycker som alla andra" eller följer grupptryck.

Marlon Brandos Don Corleone (komplett med papper i kinderna), som ofta parodierats i olika sammanhang, samt Nino Rotas musik är det som sticker ut och som man minns från filmen.

I övrigt är det inget som sticker ut och är minnesvärt.

Gudfadern (1) på SVT1 23:05 idag. Dags för njutning och nostalgi.