Tankar om varför personer begår självmord.

Vissa av oss blir inte lyckliga oavsett vad vi har runt oss.

Inte att förglömma att man inte har en mun, struphuvud eller stämband i hjärnan heller.

Tänkt mycket på detta och dragit några slutsatser till varför människor tar sina liv.

1. Lidande: Man kan leva under ordnade förhållanden. Pengar och jobb, fru och barn. Man behöver inte vara kliniskt deprimerad. Lidandet gör dock inte livet värt att leva. Varje vaken stund känna lidande gör att man tillslut väljer döden för att få sin frid. Vart kommer lidandet ifrån? Kan bero på otaliga olika faktorer.

2. Det klassiska självmordet: Riskfaktorer såsom sömnsvårigheter, missbruk, skulder, psykiskt sjukdom, osv som väger samman till att man inte ser någon annan utväg. Detta i kombination gör att man inte ser livet värt att leva, dvs man ser ingen utväg.

3. Depression: Hjärnan är fucked up. Man tänker inte klart. Allt är grått och man ser ingen utväg till att må bättre. Mer som en sjukdom i hjärnan där man inte längre kan tänka rationellt och klart. Vem skulle sakna mig om jag dör? Mina anhöriga skulle säkert må bättre om jag dog. Varför inte göra världen en tjänst och dö?

4. Impulsiva självmord: Ofta drog eller alkoholutlösta. Man vill egentligen inte ta sitt liv men berusningen suddar ut alla spärrar. Inkluderas man i grupp 1,2 eller 3 så kan berusningen vara det som gör att man vågar.

Detta jag tänker på spontant.

Trauman är en form av lidande som ökar risken för självmord. Det kan vara kortvariga trauman som ger ptsd eller utdragna trauman som långvarig mobbing.

Den som har varit med om mobbig löper förhöjd risk för självmord även om det gått flera årtionden sedan mobbingen upphörde.

Tror det är så enkelt att man som självmördare ytterst sällan vill dö, man vill enbart sluta ha så ont i sig. Att betala med sitt liv för att den smärtan ska upphöra är nog inte ofta ett lätt beslut, med det är priset som det kostar.
Är så jag resonerar kring mig själv iaf

Varför går många rika självmord? Är det för de känner att ingen hade brytt sig om det inte vore för pengarna?

Tror du ärligt att rikedom ger immunitet mot t ex depression och trauma?

Ehhh,....ja? Liksom har man mycket pengar 💸💰 borde man inte känna sig orolig för framtiden.

Hade jag haft en miljon på mitt konto nu hade jag kunnat åkt bort en stund utomlands.

Jag kan försöka beskriva hur jag kände när jag var djupt deprimerad.

Det hela började med två personer i min närhet som gick bort ganska tätt inpå varann typ 1 år mellan. Den första dog av en ren olyckshändelse och den andra begick självmord. Båda 20-30 års ålder.

Jag sörjde första kompisen länge och mådde väldigt dåligt av att en så ung, talangfull, begåvad och snäll människa inte längre fanns. Det kändes orättvist att en så fin människa skulle försvinna. Jag som ändå bara var halvdan fick leva.

Hinner precis börja läka något så begår en nära släkting till mig självmord. Jag dömmer mig själv väldigt hårt och tankar snurrar hela tiden om att jag borde gjort mer för denna person. Om jag bara hade ringt/stämt möte med denna person oftare. Om jag bara hade talat om för denna person hur mycket den betydde för mig. Om jag bara haft möjlighet att få denna person att känna sig mer älskad.

Pluggade på högskolan samtidigt så för att orka la jag locket på känskorna en hel termin. Sen när jag hade redovisat examensarbetet kom jag inte upp ur sängen mer. Jag hade tryckt undan känslorna och nu kom allt på samma gång. Jag dömde mig själv för allt jag kunde komma på som gjort att hen begick självmord. Jag kunde ha gjort mer. Varför gjorde jag inte mer? Nu ser nog våra släktingar ner på mig från himlen och undrar varför jag inte gjort mer. Värdelös är jag.

Bara några månader efter, blev jag och sambon oväntat gravida. Barnet föddes och tankarna började snurra. Tillslut började jag tänka att barnansvar är så
otroligt stort att jag aldrig kommer klara det. Jag kommer vara en förfärlig förälder. Jag kände att jag måste ta livet av mig för att rädda detta barn från mig själv. Eftersom jag skulle bli sämsta föräldern och skulle förstöra detta barn. Jag måste alltså dö för då kan jag inte "skada" mitt barn psykiskt. För det ska ju inte behöva ha en värdelös ständigt gråtande förälder som mår så dåligt. Bättre barnet får vara med den andra föräldern som ju är normal.

Det gick så långt att jag tillslut sov alla tider på dygnet som jag kunde. Jag tog alla chanser. Varje gång jag vaknade kändes som ett straff. Jag ville verkligen bara sova för då slapp jag vara medveten. När jag sov så var jag fri på något sätt. Slapp alla tankar. Sömnen kändes som den bästa stunden. Då mådde jag som bäst. Tänk om jag kunde få sova för alltid. Det hade varit underbart. Då hade jag sluppit bli störd/väkt. Det kändes som att det var det enda jag såg fram emot. Oändlig sömn utan uppbrott. Pricken över i:t var ju dessutom att jag inte kunde orsaka något dåligt för vårt barn.

Tankar som att ingen tyckte om mig var lika självklara som att gräset är grönt. Min mamma tyckte jag synd om som troligtvis kände sig tvingad att umgås med mig fastän hon antagligen inte ville. Bara för att jag är hennes barn. Sambon får troligtvis betalt för att bo med mig. Kompisarna fick säkert betalt för att låtsas vara min vän.

Det bästa var nog ändå om jag dog för då skulle mitt barn inte bli förstört/psykiskt skadat av mig. Min mamma och kompisar skulle bli lyckligare som slapp dras med mig. Jag skulle göra alla en tjänst om jag tog livet av mig helt enkelt.

Tur nog så var jag alldeles för feg för att genomföra det. Det hela slutade med att jag sökte vård och fick hjälp. Både samtal och medicinering.

Nu är jag förälder till tre goa barn och är glad att jag finns kvar. Kämpar med dålig självkänsla men har lyckats sluta medicinera och mår helt ok.

Kan även tillägga att till er som pratar om att man är självisk om man tar bort sig. När jag mådde som sämst brydde jag mig överhuvud taget inte om att någon tyckte att jag var självisk. Hade nog med tankar ändå. Dessutom skulle jag ju ta bort mig för att underlätta för alla runt om mig. Jag gjorde ju alla en tjänst om jag skulle ta bort mig. Så det var ju till viss del för deras skull.

Förlåt för all text men det är komplexa saker som inte kan beskrivas i en handvändning.

Lidande, lidande och åter lidande.

Man har bara bestämt sig inombords. Livet har inget mer att tillföra. Livet hittills har varit så oerhört tungt och en besvikelse. Man tycker döden är en befrielse på något sätt. Man vill inte åldras heller. Den eviga döden känns mer lockande än det tunga livet som man egentligen inte ens behöver leva. Man måste inte leva och lida. Det är ingen impulsiv handling. Ofta genomtänkt och plsnerat.

Exakt så.

Det finns säkert olika anledningar men jag tror detta är en av de vanligaste anledningarna, besvikelse.

Tänk om hela ditt liv gick åt helvete TROTS att du har kämpat likt alla andra. Tänk om du blir mobbad gång på gång samtidigt som alla i ens omgivning säger att det kommer bli bättre. Tänk om du aldrig fått uppleva riktig kärlek.

Tänk också att du nu har blivit 40 år gammal och blickar bakåt med enorm besvikelse och ser inte en riktig anledning till att leva vidare.

Varför skulle nästkommande 10 år bli så annorlunda?

Varför tror så många att man bara "kan börja om" hur många gånger som helst när så mycket i livet är beroende av tidigare framgångar?