Citat:
Ursprungligen postat av
schipperke77
Ja, det är förstås korrekt. Men nu ingick ju österrikarna i den allierade armén, under ryskt befäl. Och innan dess hade 40 000 ryssar hållit 50 000 preussare, i övrigt alldeles utmärkta soldater, stången så att den österrikiska reserven kunde vinna slaget.
Enligt den lite obalanserade bild som målas upp av rysk militär förmåga under alla tider borde preussarna med lätthet besegrat det ryska slöddret på samma sätt som Karl XII tidigare eller Hindenburg senare.
Om slaget vid Kunersdorfs relevans för dagens krig i Ukraina:
Jag håller med dig på alla punkter och skulle vilja flika in hur Kunersdorf visar på vissa "eviga" principer som styr krigföring i alla tider och i alla sammanhang.
Den preussiska armén höll på alla nivåer en högre kvalitet, än den ryska, med bättre drillat infanteri och von Seydlitz kavalleri, som jag anser var Europas bästa. Ryssarna hade dock ett visst artilleriövertag, vilket skulle bli viktigt i den efterföljande striden. De ryska styrkorna var delvis i oordning efter att på sedvanligt ryskt sätt ägnat sig åt plundring och våldtäkter i Preussens då näst största stad, Frankfurt an der Oder under dagarna innan.
MEN: Det är preussarna som måste söka ett avgörande. Vägen till Berlin ligger öppen för ryssar och österrikare och istället för att göra som han alltid brukar göra, nämligen tvinga fram ett slag där terrängen är maximalt gynnsam, måste Fredrik den store (50 000 man) besegra ryssarna (40 000 man) och deras österrikiska allierade (18 000 man) här och nu. Kunersdorf är väl ett av de få tillfällen då Fredrik inte kan välja tid och plats för en drabbning under sjuårskriget?
General Saltikov utnyttjar terrängen maximalt. Trupperna placeras på höjderna. Försvarsställningar och redutter förbereds under flera dagar; det preussiska infanteriet tvingas anfalla i uppförsbacke mot förberedda eldställningar och inte kan inta sin karakteristiska "sneda slagordning"; frånvaron av öppen terräng medför att det preussiska kavalleriet inte kan utnyttjas fullt ut, utan tvingas till att angripa ryssarna frontalt i smala korridorer; det redan överlägsna ryska artilleriet kan utnyttjas ännu effektivare genom sin placering, etc. Kärr och småsjöar tvingar preussarna att bryta upp sina linjer till tre kolonner, vilka blir maximalt exponerade för det ryska artilleriet under framryckningen. Ett problem var att preussarna inte hade kunnat reka terrängen fullt ut med sina jägar- och husarförband, eftersom Fredriks hand var pressad och ryssarna förberedda.
När preussarna, trots allt, hade pressat ryssarna till något slags remisituation strax innan solens nedgång och kanske skulle ha kunnat besegra dem, så ingrep von Laudons österrikare och avgjorde slaget till koalitionens sida. Dock utnyttjas inte segern. Ryssar och österrikare går inte mot Berlin utan drar sig tillbaka och Fredrik kan återskapa nya förband på ett par veckor.
Här ser vi eviga principer: terrängens betydelse och förberedelse som kompensation för sämre truppkvalitet; här ser vi också betydelsen av att kunna tvinga fienden till att företa åtgärder som inte är optimala vad gäller tid och rum; här ser vi betydelsen av tempo och tajming av insatserna. Allt detta gäller för generaler och fältherrar idag, lika mycket som på 1700-talet.
Här ser vi högmodets betydelse: Fredrik trodde att hans trupper skulle "räcka" mot ryssarna. Under tidigare skeden hade ryssarna slagits mycket ineffektivt. De var ett "rövarband bestående av patrask" mer än "riktiga soldater". Men i förberedda ställningar och med artilleriet i ryggen kunde hålla emot alldeles utmärkt denna gång.
Här ser vi också andra eviga principer, nämligen betydelsen av att politisk ledning ibland måste ta makten över militär ledning under ett krig. Efter segern ville Saltikov och von Laudon dra sig tillbaka till Sachsen för att låta trupperna vila. Men koalitionens styrkor var i princip intakta och hade kunnat gå direkt mot Berlin. Hade ett politiskt långsiktigt beslut ("Ta Berlin nu!") fattats istället för ett kortsiktigt militärt beslut ("Våra trupper har vunnit ett stort jävla slag mot Fredrik den store och måste få pausa lite!"), så kanske koalitionen av Frankrike, Ryssland, Sachsen och Österrike hade besegrat Preussen. Nu gav man fienden tid att återskapa sin armé genom att inte följa upp segern - man hade
slagit de fientliga styrkorna, men inte
förintat dem. Detta medgav att Preussen kunde komma tillbaka och till sist triumfera.
Alla dessa eviga principer ser vi utspelas även på dagens slagfält i Ukraina.