Hur kan folk ha råd med hyran att bo i Los Angeles och New York? 18000 kr för en etta

Det känns som att de flesta svenskar som flyttar till storstäder utomlands bor så. Det känns också som att det är väldigt få av er som rotar er och stannar kvar där.
Jag ser att inlägget är skrivet år 2019. Tänkte fråga om du fortfarande bor så? Om ni ser er som en "familj" och planerar att forsätta leva så, eller om det bara var något tillfälligt?

Själv gick jag direkt från att bo hos föräldrarna till att ha en hyfsat stor egen bostad. Detta i en lite mindre svensk stad, men med promenadavstånd till det mesta jag behöver i vardagen. Därför känns en sådan delad lägenhet-tillvaro helt främmande för mig.
Jag skulle absolut inte vilja ha under 70 kvadrat. Dessutom har jag eget garage och trädgård.

Hur räknar du stadskärnan? Från Beverly Hills till downtown (innerstan) tar det väl under timmen?

Arbetsgivaravgifter i Sverige ligger på 31%. Tjänar du 30 000 blir det egentligen 39000 ca. Du får alltså betala cirka hälften i skatt. Sammantaget enormt mycket skatt vi lägger i Sverige. Sedan finns många som inte har råd med sjukförsäkring i USA.

Det var som tur är bara tillfälligt och jag bor sedan ca 2 år tillbaka själv i en liten lägenhet som jag hyr. Fortfarande i London, och jag har inga som helst planer på att flytta någon annanstans. Trivs hur bra som helst. Dock har hyrorna skjutit i höjden enormt det senaste året eller så, så nu skulle jag nog ha svårt att ha råd att bo i egen lägenhet trots att jag jobbar i genomsnitt 56h/vecka (jobbar på ett annat ställe nu med kontrakt på fler timmar, och lönen har krupit upp till £11,22/h). Hoppas hyresvärden vill ha mig kvar länge till, för bo i delad lägenhet är inte speciellt kul i längden. Det finns alltid minst en skitgris som skitar ner överallt, att få tillgång till den gemensamma tvättmaskinen när man behöver den är lättare sagt än gjort (en del kan t ex få för sig att starta tvättmaskinen och ta ut tvätten ett eller ett par dagar senare), väldigt lite utrymme att förvara mat i köket (en hylla i den ofta enormt skitiga och sunkiga kylen och man får vara glad om man får plats med något alls i frysen) etc etc. Men kommer jag vara tvungen i framtiden så får det bli så. Att flytta ifrån London finns inte på kartan.

Vilket jävla liv. Hur gammal är du?

36. Det är en lång historia varför, men jag flyttade hit som 30-åring och började från noll i princip med boende på olika vandrarhem de första 1,5 åren. Så jag är väldigt glad över hur jag har det idag. 🙂

Aha, det är bra att du trivs i London och har fått egen bostad.
Jag kan känna att jag tycker synd om alla som tvingas dela bostad med andra (även om det så klart finns de som gör detta frivilligt också).
Får jag fråga, delade du hem med personer du kände och valt själv, eller "fick" du bara några som du inte ens kände? Jag inser att jag aldrig skulle klara att leva så. Jag har ett stort behov av privatliv och integritet, jag har ett intresse i att inreda med antika möbler och speciella prydnader (svårt om man delar allt med andra) samt att jag är lite av en prepper när det kommer till mat - det skall alltid finnas massor av mat hemma.

När jag läste inlägget från 2019 fick jag känslan av att du var 18-19 (tag det inte som en förolämpning).
Jag är i 30-årsåldern och känner sedan länge att jag stadgat mig och "landat" så att säga. Bor sedan flera år i ett hus jag älskar, har ett helt okej jobb och en fin bil. (Saknar tyvärr partner dock.)
Det känns som att man är "ung" längre i städer som London, Los Angeles och New York City (och kanske även i de största svenska städerna) dvs flytta runt, bo med kompisar, ströjobb m.m.
I mina krokar var det flera i min årskull som skaffade både villa, sambo och barn redan runt 22-23 års ålder. Det kan jag tänka mig att är ovanligt i städerna tråden handlar om.

-
18 000 för en 4:a jobbar kanske 5 dar i månaden. Himlen är blå, solen skiner och socialisms suger häst balle i helvetet.

Haha. Tar det absolut inte som en förolämpning, men tar man en titt på mitt registreringsdatum här på Flashback så får man en liten hint om att jag är lite äldre än 18-19. Men jag förstår varför du tänkte så. Det vanliga är att man gör allt det här i den åldern, men bättre sent än aldrig.

Bodde i några delade lägenheter och i alla var alla helt okända för mig när jag flyttade in, och det var rätt ofta folk flyttade ut och ersattes med nya. Med tanke på att jag är lite som dig och uppskattar privatliv och att få vara ifred uppskattar jag något enormt att vara själv hemma och slippa springa på folk i lägenheten stup i kvarten. Har även börjat storhandla nu när jag har ett helt kök för mig själv, så det där med att ha mat hemma känner jag också igen.

Fördelen här är att det går väldigt snabbt att hitta boende, men jag kan vara lite avundsjuk på tryggheten man har som hyresgäst i Sverige med långa uppsägningstider och sådant där. Här har man inte speciellt mycket rättigheter. Och för att inte gå alldeles för OT (det är ju ett forum om ekonomi) så kan jag tillägga att jag betalar £1100/månad för min lägenhet, och då ingår allt utom internet. Det får jag betala separat.

Låter som att du har det väldigt bra på det stora hela. Kul. 🙂

Rätt intressant att vissa här i tråden hela tiden hänvisar till vad folk med högskoleutbildning och jobb som motsvarar utbildningen tjänar. Med tanke på att dessa personer utgör en minoritet av den arbetande befolkningen i alla länder så känns det som rätt ointressant att ta upp och jämföra.

Sedan undrar jag hur många som städar kontor på Manhattan som har 40 minuters restid till jobbet och egen lägenhet?