Samlingstråden för generella frågeställningar om att doktorera

Vill man doktorera inom ML/AI så ska man väl knappast läsa kognitionsvetenskap?

Sant, för enklare jobb är det inte ovanligt att man anses överkvalificerad. Så vill man ha enklare jobb ska man hålla sig borta från att doktorera. Jag gissar att TS inte är intresserad av enklare jobb, men kan så klart ha fel.

Nej, det är en romantiserad bild många som inte själva doktorerat har, och som somliga doktorander håller liv i. I realiteten ser det oftast inte ut så i Sverige. Inte mer än att vilket jobb som helst kan bli ditt liv om du väljer det.

Jasså? Vad konstigt, eftersom jag har uppåt 40 bekanta som doktorerar på alla universitet runt om i Sverige, och har rätt bra koll på hur deras situationer är.


Nej, de flesta fortsätter inte inom akademin, och detta steg är 100% valbart.


Jag vet en hel del genom egen erfarenhet och mina vänner och kollegors. Jag låtsas dock inte som att jag vet exakt vad som händer i alla fall, det är nog en bieffekt av att ha doktorerat att inse kunskaps gränser och inte blåsa upp sin kunskap förbi denna. Själv skriver du väldigt självsäker och i absoluta ordalag om sådant du bevisligen har begränsad kunskap om. Det är visserligen underhållande men föga matnyttigt för TS.

Det kan man absolut göra, delar av AI/deep learning har frågeställningar som berör kognitionsvetenskap.

Kan du exemplifiera vilka frågeställningar det rör sig om?

Edit: Jag har snabbt kollat in de områden som kognitionsvetenskap består av. Jag är dock fortfarande osäker på vilka frågeställningar det rör sig om.

Väldigt många vill forska i början av sin utbildning och väldigt mycket färre i slutet. Läs klart en kandidat och se vad du tycker, håll intresset vid liv.

Som jag skrev tidigare tror jag att det är rätt små forskningsanslag inom det området. Nu vet jag inte exakt vad det är för program du ska läsa. Du får gärna länka.

Forskning efter studier beror väldigt mycket på vilket område du söker på. Du måste också ha bra betyg samt uppsats. Det mesta har redan nämnts i tråden. De jag känner som doktorerar har alla varit väldigt talangfulla och intresserade. De tycker uppriktigt att det är otroligt spännande och roligt även efter fem år. Det har har helt enkelt ett väldigt genuint intresse.

Heltid efter innebär normalt sett att du hoppar mellan olika universitet på kortare tjänster och osäker framtid. Du kommer pressas hårt, men när du har gjort sig ett namn så kan du hoppas på fast anställning.

Sen är jag personligen intresserad av vad du menar med smarta maskiner och artificiell intelligens och hur du vill forska inom det. Vilket är en fråga jag kan tänka mig är svår att svara på.

Några kommentarer:

* Hur svårt det är att bli antagen kan kanske uttryckas som hur många av de utexaminerade inom upptagningsområdet som antas varje år. Vi talar kanske om 1-2%. Dock ska man ha i minnet att långt från alla vill börja som doktorand. Men någon konkurrens brukar det vara.

* Examinatorer är olika till person. En del vill ha dig som slav, och kommer att bestämma det mesta. (Det kan i sig höja sannolikheten för att det går bra). En del vill hålla på med sitt eget och skiter i dig. Då vill det till att du har en bra inre motor och kan doktorera på egen hand och av egen kraft. (Detta brukar rättfärdigas av att det ger bättre forskare).

* Lyckas du är det få av de som disputerar som kan hänga sig kvar i forskarvärlden.

Ok tack för ett mycket bra svar. Men är doktorand man ansöker till? Vad är kravet för att de ska godkänna en doktorand? Det är väl bara som blir godkända?

I regel söker man en doktorandtjänst som vilket annat arbete som helst. Dessa läggs ut bland de andra jobbannonserna hos respektive högskola och universitet. Grundkravet brukar vanligtvis vara en slutförd utbildning på grundnivå (minst tre år) + minst två år på avancerad nivå (exempelvis en master).

Doktorander har idag en anställning vid institutionen, lönen varierar lite beroende på ämne men mellan 25 (humaniora) till 35 (medicin) tusen är inte ovanligt. Däremot är det i många ämnen väldigt svårt att bli antagen som doktorand och man får räkna med att söka flera gånger. I regel krävs det högsta betyg på uppsatsen, relevanta sidomeriter och en väldigt bra forskningsansökan. Det sistnämnda är ett dokument som slår fast vad du vill syssla med under dina fyra år av forskarstudier och många doktorander beskriver den som sitt livs svåraste tenta.

I vissa ämnen som historia, litteraturvetenskap eller statsvetenskap är doktorandtjänsterna "öppna" vilket innebär att du fritt beskriver ett område du vill undersöka och motiverar val av teori samt metod. Det krävs alltså att du har en bra idé för att de ska titta på din ansökan. I andra ämnen (tänker biologi och fysik) finns det redan ett färdigt projekt du ansluter dig till men då spelar troligtvis valet av kurser på högre nivå stor roll samt vad du har specialiserat dig mot i det examensarbete.

Flertalet inlägg är flyttade hit från (FB) Rangordning av akademiska titlar och vad det innebär (/Mod.).

/Mod.

Har under några veckor bollat med tanken om att kanske börja läsa religionsvetenskap för att sedan doktorera inom ämnet, helst inom det ockulta som är mitt intresse. Men efter att ha läst inläggen i denna tråd så kan jag tacksamt meddela att jag tänkt om ordentligt. Värt anser jag påpeka, att trots de till synes stenhårda kraven och konkurrensen inom doktorandvärlden så känns det som att varenda kotte från höger till vänster uppmuntras att gå den vägen av sina föreläsare. Man får ju helt fel intryck som student och börjar tro att det råder brist på doktorander på något sätt, speciellt inom humaniora där konkurrensen är allt annat än i barmhärtig.

Inom vissa områden (speciellt tekniska) är det faktiskt brist, i alla fall på svenska doktorander. Vissa institutioner haffar första svensk som söker.