Stig Larsson, geniet

Stigs bok När det känns som att det håller på att ta slut romantiserade bara amfetaminet enligt mig trots att han hävdade att syftet skulle vara det motsatta.

Riktig amfetamin. Han hamnade på behandlingshem till slut, den gode Stig.

Håller för närvarande på att läsa Wokas Lax? Tror ingen författare förut har lyckats fånga känslan av att sitta framför TV:n och se på frågesport för sig själv. Det är en nästintill otäck igenkänningsfaktor

Ursäkta en lite explicit fråga. Jag håller på att bli galen.

Någon som vet i vilken bok Stig beskriver en scen där en kvinna liknas vid ett rådjur och hur hon senare i samma scen har fått en ridpiska uppkörd i röven?

Trodde det var i Nyår, men det verkar vara fel.

Nu var det längesen jag läste Stig men jag är ganska säker på att det är från Introduktion.

Tack!

Stämde bra. (S.60-64)

Jag hade dock fel angående vilken sorts idisslare. Det är en hjort och inte ett rådjur och karln i scenen, Jerry, har också smeknamnet ”hjortdödaren”.

Läste ut hans Komedin 1 häromdagen; första av hans böcker som jag läst. Antar att det inte är hans bästa bok. Jag har förstått genom vad jag läst om honom och hans verk genom åren att han inte har ett helt traditionellt sätt att skriva sina böcker på och det märks ju. Det är mer som en uppspaltning av ett gäng separata scener. Måste dock säga att han i vissa stycken når riktigt höga höjder, han är väldigt träffsäker och rolig på något eget sätt. Skrattade rakt ut ett par gånger, det blev så bisarrt.

Men fanns det någon större "poäng" med historien? Kändes tomt efter att man hade avslutat boken. Ja, efter att äckelkänslan hade försvunnit det vill säga.

S.L är en nedsupen föredetting som gärna låter sig bjudas på alkohol...gammal tjackis tydligen.

Det är välkänt att han var hård på amfetaminet under många år.

Fick faktiskt samma känsla av "Grötbögen" när jag såg den i höstas. Underhållande under den tid man såg filmen, han är där och rotar i människans sämre sidor, men inget som man bär med sig något särskilt av. Humorn var visserligen där också och jag älskade soundtracket. Stilen på det hela är ju väldigt egen, ja förmodligen oefterhärmlig, och på så sätt kanske han är ett "geni".

Tydligen har han varit inblandad i produktionen/tv-serien om August Strindberg, med Jonas Karlsson i huvudrollen, bra serie!

Han har väl skrivit en del artiklar i Expressen som varit lite trötta sådär. Men det här är omisskännligt Stig Larsson. Han associerar hit och dit, är lite kryptisk, man undrar vad menar han egentligen? Jag gillar det alltså, även om det är en märklig recension. Han pratar i princip om allt utom om konsten han ska recensera fast det ändå är något slags hyllning. Skulle inte kunna vara skrivet av någon annan än Stig Larsson.

https://www.expressen.se/kultur/kons...lt-uppriktigt/

Tack för länken!

Vet inte, tittade igenom en del av de tidigare krönikorna Stig skrivit för expressen som fanns länkade, tycker han verkar ha hållit bra klass rätt igenom (antar att inte allt han skrivit är tillgängligt gratislänkat). Var det nåt särskilt som fick dig att tycka att de var trötta?

Han har ett sätt att skriva som om han skrev bara till mig, förtroligt. Det är väl ett slags stilistiskt knep, men jag tycker att han generellt sett lyckas - han får fram ett budskap och en analys på ett snyggt och till synes ärligt sätt, som om det finns en människa där bakom som skriver och vill göra sig förstådd, med bibehållen respekt för den som är tänkt att läsa - det är rätt sällsynt!
Jag tycker om stilen, även när han pratar, han ger sken av att saker fortfarande betyder något och han får mig att tro honom. Artiklarna om "utsikt från stol 12" och om Myrdal tyckte jag om.

Ser att jag inte skrivit så mycket i den här tråden, men jag har skapat tråden om Stigs podcast som han har tillsammans med Cyril Hellman, är det någon här som har lyssnat på den och har någon åsikt? Kanske någon som kan förklara varför Stig valt att ha en podcast med just honom?