Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

Finns lite här om hennes idiolekt:

https://sverigesradio.se/artikel/6502964

Mycket irriterade med höga ton lägen, typ arabiska, där alla hela tiden måste överrösta varandra. Som någon slags röstkrig

Jag tror tyvärr att det är kört. Och som översättare bidrar jag kanske till förfallet ibland? Det är så lätt hänt: man direktöversätter ett utländskt uttryck i tankarna, sedan funderar man över om man verkligen kan säga så på svenska. För säkerhets skull googlar man på det översatta uttrycket, och då brukar det komma upp ett antal förekomster av det. Alltså tänker man "det är korrekt" - och nästa steg är, att man börjar använda uttrycket själv när man skriver på svenska. Vilket ger fler träffar på Google, vilket gör att fler tror att uttrycket är korrekt och börjar använda det...

Men om man tittar lite nogrannare på källorna där uttrycket förekommer, så kan dessa vara sidor som har översatts ifrån samma språk, som man själv just översätter ifrån... till och med maskinöversättningar. Man måste vara ständigt vaksam, men de flesta som arbetar med språk idag - översättare, journalister och andra skribenter - är tyvärr inte det.

Jag tror inte att det går att stoppa förfallet, tyvärr.

Verbet ”bruka” har på senare år fått en användning som för tankarna till en direktöversättning från engelska (used to). Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det skaver något oerhört. Som i dag i SvD: »Svenska tonårstjejer brukade drömma om en butik i Stockholm, men bara tre år efter öppnandet gick Victoria’s secret i Sverige i konkurs.«

Det måste vara en mycket ung människa som skrivit så; ingen över 40 skulle drömma om att formulera sig på det viset. Jag skreve hellre: »Svenska tonårstjejer drömde länge om en butik i Stockholm ...«

Kan det handla om att ungdomar har börjat använda ”bruka” om händelser som har en icke avslutad aspekt, ungefär som latinet och franskan använder imperfekt vid kvarliggande bakgrundshändelser? Jag och personer i min umgängeskrets skulle bara använda ”bruka” vid händelser som upprepas regelbundet, inte om fenomen som föreligger utan avbrott. Alltså: Hon brukade plantera sina penséer redan i mars. Men däremot inte: Han brukade ha bruna ögon, men tack vare de färgade kontaktlinserna ser de numera blå ut.

Det rör sig nog inte om en anglicism, eftersom used to passar lika illa i motsvarande engelskspråkiga mening. Jag upplever inte heller att ungdomar använder bruka felaktigt, åtminstone har jag inte hört något sådant. Det var nog bara journalisten som gjorde en språklig vurpa.

Snygg konjunktiv, förresten.

Är det verkligen det? Jag är lite osäker. Konjunktiv uttrycker något ovisst, potentiellt eller något som talaren/skribenten inte kan gå i god för. Varför skulle man använda konjunktiv för att beskriva något som man själv gör och har kontroll över? Men jag är kanske något lite för...trött för att tänka klart just nu.

Ja, det är imperfekt konjunktiv, som det hette när jag läste språk. Nu försöker somliga kalla det för något annat för att göra avtryck, men det rör bara till det.

I det aktuella fallet är det i högsta grad en potentialitet eftersom jag inte uttrycker satsen själv per voluntatem meam, så att säga, utan blott beskriver hur jag skulle formulera den om jag hade haft anledning därtill.

Om jag tar ett tydligare exempel: This used to be a restaurant, now it’s a hat store.

Jag har sett den sortens utsagor på svenska där det hetat: ”Detta brukade vara en restaurang, nu är det en modist.”

Det skaver i mina öron. Svenskan kan inte använda ”brukade” som engelskan använder used to.

Jag har också noterat förekomsten av denna "brukade"-konstruktion och delar din analys.

Och visst är en "skreve" en konjunktiv.

Grejen är väl att "brukade" förr var begränsat till dynamiska verb, men genom engelskt inflytande utvidgats till stativa sådana.

Jag var bestämt en smula otydlig. Eller mer än så. Jag ifrågasätter inte om det är konjunktiv, jag undrade bara hur snyggt det är. Var det inte ganska ovanligt att använda konjunktiv för att dryfta sina egna göranden och låtanden?