När hade Sverige som mest framtidstro?

Hej.
När hade detta landet som mest positiv syn på sig själv & framtiden egentligen?
Jag som tidig 90-talist började att få lite grepp på hur världen - samt hur samhället/landet Sverige - fungerande mer och mer runt 2000-talets början.
I min naiva och begränsade kunskap hur världen var funtad - samt var den var på väg - så kunde jag bara se en positiv framtid bana väg framför mig. Tekniken skulle lösa precis allting, ny medicin skulle få oss att leva sjukdomsfria hela livet, krig skulle försvinna, man var trygg i det eviga välfärdssamhället, alla skulle kunna bli precis vad dom ville, etc.

Nu i vuxen ålder så har man insett för länge sedan att detta endast var naiva tankar hos ett relativt ungt barn när man ser på hur Sverige och världen är i sitt nuvarande skick.

Många skulle nog vilja hävda att 60/70-talets Sverige var den period då framtidstron var på sin topp.
Men när kännde ni att landets framtidstro peakade så att säga?
Många kan säkert ha väldigt subjektiva & personliga uppfattningar kring detta, skulle vara kul att få läsa.

Sverige är bra än idag, men vår teknologi och internet har blivit amerikaniserad, så man använder twitter och facebook istället för andra medier.

Amerikanerna är så pass giriga nu för tiden, dom vill att vi går med i nato dessutom, skall vi låta oss dö ut för det? Nej tack!

Skulle säga 50-60 talet gick bra efter kriget, 70-talet hade vi oljekrisen vilket påminner om den kris vi har framför oss idag.

Det peakade nog strax innan 2001.

Någonstans efter gruvstrejken 1969 då så hände det magiska saker i Sverige. Före det fick arbetaren stå med mössa i handen.

Under stormaktstiden hade nog folket väldigt positiv syn på Sverige.

Förmodligen ännu tidigare. 20/30-taler med all medicinsk utveckling, ny industri, nationalistvågen, idrottsrörelsen. Man gick från fattig allmoge till folkhemmet. Direkt efter kriget hade vi rusningen inom industrin igen under 50/60-talet. Under 70/80-talet känns det mest som att allt bara lunkade på. Man hade löst alla problem i samhället och allt var lugnt. Sen började massinvandringen och allt började falla i en rasande takt.

Allting kändes väldigt positivt på tidiga 1990-talet. Berlinmuren hade fallit, Sovjetunionen gick under, vi hade inte riktigt nått 500 procent ränta ännu, SVT-monopolet hade brutits, Sverige var fortfarande svenskt, IFK Göteborg vann alltid allsvenskan, ingen oroade sig för klimatet mer än några schizofrena som trodde på hål i ozonlagret. Industrierna funkade igen. Bensin var billig och elen skötte sig själv.

Toppen var väl nånstans runt -94. Därefter började folk på allvar se första tecknen på en hel drös problem som alla blivit realitet efter millennieskiftet.

Man lever väl med en framtidstro varje dag? Varför skulle man inte göra det? Annars blir man väl som bakåtstävarna här på flashback som längtar tillbaka till tiden då kvinnorna stod i köket och männen slet ut sig i förtid ute på fälten. Dom som längtar tillbaka till Sovjet-Sverige på 60-70 talen då man inte fick tjäna en krona extra och allt, precis allt, stängde på fredagar exakt kl 17.00.

Det här gäller särskilt för mindre orter, som till skillnad från Stockholm och Malmö fortfarande var svenska långt in på 90-talet. Om man tittar i en skolkatalog från Gävle anno 1996 såg det ut ungefär som 1956, förutom förekomsten av mittbenor och något enstaka (oftast skötsamt) barn per klass med efternamn på -ic från Jugoslavien.