Jan Guillou skrev en gång på 80-talet en väldigt rolig och självironiskt välformulerad krönika om hur han och dåvarande parhästen Annika Hagström gång efter gång misslyckas med att få till en exklusiv intervju med Muammar Khadaffi - alla hans ansträngningar och hans list krockar med den líbyska byråkratin och med plötsliga, oförutsedda hinder, trots att Khadaffi själv verkar ha gett något slags klartecken. När de till sist verkligen sitter där med honom blir det förstås katastrof i alla fall...
Den krönikan hade varit nästan omöjlig att göra idag - dels därför att nästan inga yngre journalister har den stilkänsla som krävs, dels därför att ingen idag vill ta risken att misslyckas med en intervju, eller komma hem till redaktionen med en intervju där man öppet står och bråkar/ifrågasätter vad intervjuobjektet säger. Meningen är att det ska vara en otvungen och trevlig stämning, även om det betyder idolisering och rena lögner.