Mitt gamla yrke fysioterapeut är ett skolexempel på detta men förfallet började långt tidigare.
Vi kallades för längesen för gymnastikdirektörer och utövade "mekanisk medicin". Vi hade status (och lön därefter) som läkare. Efter en förlorad fejd med läkarna och den ökande mängden kvinnor i yrket så sjönk gradvis statusen till vad den är idag. Förut hade det inte funnits på kartan att man skulle köra ut med en massa hjälpmedel och dylikt. Vi var det andra yrket (efter läkare) i det här landet att erhålla legitimation från socialstyrelsen och arbetar (åtminstone på papper) evidensbaserat.
Men nu tänker säkert många "sjukgymnast/fysioterapeut är ju ett rätt soft yrke ändå". Jo frånsett statusen/lönen i förhållande till vad du är utbildad för och presterar, samt all död och sjukdom du dagligen utsätts för, var det tills ganska nyligen det. För det första har alla idioter i yrket accepterat en massa extra ansvar kring hjälpmedel och administration som vi egentligen inte ska göra. Detta brukar idag uppta merparten av arbetet såvida man inte jobbar på en vårdcentral.
För det andra har statusen bland patienter/kollegor sjunkit avsevärt eftersom både min yrkeskår och de andra (ssk,läkare etc.) är dåligt utbildade. Många gamla kollegor sprider ovetandes pseudomedicin medan många "rena" medicinare kallar oss paramedicinare och tror vi bara håller på med trams fast evidensen för det vi gör ofta överväger evidensen för deras mediciner och ingrepp.
För det tredje har vi en åldrande befolkning vilket gör att patienttrycket ökat avsevärt. Det är idag precis lika stor brist på oss som sjuksköterskor. Skillnaden är att det numera syns i sjuksköterskornas lönekuvert och eftersom effekterna av vår avsaknad oftast inte kommer direkt eller inte fångas upp av statistiken så är det ingen som verkar bry sig/inser hur många människor som idag lider eller faktiskt DÖR i förtid av brist på rehabilitering eller fallförebyggande åtgärder. Det värsta för mig personligen är hur allas överbelastning leder till enorma förseningar i vårdkedjan. Remisser jag skickade fick ibland inte ens svar och åtgärder försenades i regel alltid. I och med covid blev jobbet ännu hårdare och medan sjuksköterskorna och undersköterskorna (med rätta) prisades och fick sympati från media, glömdes vi som både har jävligt många fler patienter och stod för de livräddande bukvändningarna på intensivvårdsavdelningen och boenden runt om i landet.
Sist men inte minst så har även vi likt de andra vårdyrkena att göra med en hel del invandrare. Det är massor av tolkbesök, hot och allmänt drygande. De "yngre" äldre svenskarna idag är inte heller särskilt trevliga att ha att göra med alltid när de kräver en massa saker de inte har rätt till och beter sig allmänt odrägligt.
Nä bli för helvete inte fysioterapeut. Det finns visserligen de som lyckas landa jobb där de jobbar med atleter eller hamnar på vårdcentral med relativt friska patienter och är för dumma för att inse hur dåligt allt fungerar, men de är i minoritet. Har för mig att typ 70% öppet säger att de vantrivs i yrket enligt vårt värdelösa fack.
Vi kallades för längesen för gymnastikdirektörer och utövade "mekanisk medicin". Vi hade status (och lön därefter) som läkare. Efter en förlorad fejd med läkarna och den ökande mängden kvinnor i yrket så sjönk gradvis statusen till vad den är idag. Förut hade det inte funnits på kartan att man skulle köra ut med en massa hjälpmedel och dylikt. Vi var det andra yrket (efter läkare) i det här landet att erhålla legitimation från socialstyrelsen och arbetar (åtminstone på papper) evidensbaserat.
Men nu tänker säkert många "sjukgymnast/fysioterapeut är ju ett rätt soft yrke ändå". Jo frånsett statusen/lönen i förhållande till vad du är utbildad för och presterar, samt all död och sjukdom du dagligen utsätts för, var det tills ganska nyligen det. För det första har alla idioter i yrket accepterat en massa extra ansvar kring hjälpmedel och administration som vi egentligen inte ska göra. Detta brukar idag uppta merparten av arbetet såvida man inte jobbar på en vårdcentral.
För det andra har statusen bland patienter/kollegor sjunkit avsevärt eftersom både min yrkeskår och de andra (ssk,läkare etc.) är dåligt utbildade. Många gamla kollegor sprider ovetandes pseudomedicin medan många "rena" medicinare kallar oss paramedicinare och tror vi bara håller på med trams fast evidensen för det vi gör ofta överväger evidensen för deras mediciner och ingrepp.
För det tredje har vi en åldrande befolkning vilket gör att patienttrycket ökat avsevärt. Det är idag precis lika stor brist på oss som sjuksköterskor. Skillnaden är att det numera syns i sjuksköterskornas lönekuvert och eftersom effekterna av vår avsaknad oftast inte kommer direkt eller inte fångas upp av statistiken så är det ingen som verkar bry sig/inser hur många människor som idag lider eller faktiskt DÖR i förtid av brist på rehabilitering eller fallförebyggande åtgärder. Det värsta för mig personligen är hur allas överbelastning leder till enorma förseningar i vårdkedjan. Remisser jag skickade fick ibland inte ens svar och åtgärder försenades i regel alltid. I och med covid blev jobbet ännu hårdare och medan sjuksköterskorna och undersköterskorna (med rätta) prisades och fick sympati från media, glömdes vi som både har jävligt många fler patienter och stod för de livräddande bukvändningarna på intensivvårdsavdelningen och boenden runt om i landet.
Sist men inte minst så har även vi likt de andra vårdyrkena att göra med en hel del invandrare. Det är massor av tolkbesök, hot och allmänt drygande. De "yngre" äldre svenskarna idag är inte heller särskilt trevliga att ha att göra med alltid när de kräver en massa saker de inte har rätt till och beter sig allmänt odrägligt.
Nä bli för helvete inte fysioterapeut. Det finns visserligen de som lyckas landa jobb där de jobbar med atleter eller hamnar på vårdcentral med relativt friska patienter och är för dumma för att inse hur dåligt allt fungerar, men de är i minoritet. Har för mig att typ 70% öppet säger att de vantrivs i yrket enligt vårt värdelösa fack.
