Lite bakgrund för att ni ska förstå min situation bättre; kille på 35 år, har levt med ångest och social fobi så många år nu att jag slutat räkna. Sköter dock mina dagliga sysslor och har ett jobb. Utåt sett är jag den där artiga, timida killen som knappt vågar göra en fluga förnär, men inombords skriker jag av ångest och smärta. Har varit inom psykiatrin ett antal gånger, fått medicin men tycker inte att det hjälper. Vågar knappt be om hjälp, för jag anser inte att min tid och mitt mående är lika viktigt.
Nu är jag i en fas där jag börjar tappa tron på mig själv och andra människor. Anledningen? Jag klarar inte av det här sociala (falska) spelet som vi människor kör varje dag!! Jag ska erkänna, med handen på hjärtat att jag är en minst lika duktig baktalare som alla andra, men vill inte vara det och vet liksom inte hur jag ska ta mig ur den här onda cirkeln.
Är så förbannat trött på att allt skitsnack som förekommer bland oss människor! Som jag skrev ovan så är jag minst lika delaktig som andra, men vill kunna sluta med att vara så falsk och köra med öppna, ärliga och raka kort! Har till och med börjat fundera på att dricka (jag ser mig själv som nykterist) enbart för att våga öppna upp och vara sann om vad jag egentligen tycker! Men det är ju samtidigt inte jag.
Vet inte om jag är på väg att bli psykiskt sjuk eller vad det handlar om. Orkar inte med människor och mig själv längre! Har så svårt att läsa av andras åsikter och vad deras intentioner är. Är det så att de "smilar" upp sig och säger bra saker om mig, för att i nästa stund snacka skit bakom ryggen på mig?? Varför i hela friden kan inte människor vara så pass öppna och ärliga, att man säger rakt ut vad man egentligen menar? Ska man behöva linda in allt i bomull hela tiden?
Känner mig så värdelös som människa, vill inte känna så, men ibland orkar jag helt enkelt inte med allt. Suicidtankarna finns alltid nära till hands, men är det egentligen att dö jag vill? Det finns ju så mycket att leva för, och jag tror (eller hoppas i alla fall) att någon/några skulle sakna mig om jag valde den vägen.
Någon mer som känner igen sig? Känner mig typ som den mest ensamma människan i världen att känna så här.
Nu är jag i en fas där jag börjar tappa tron på mig själv och andra människor. Anledningen? Jag klarar inte av det här sociala (falska) spelet som vi människor kör varje dag!! Jag ska erkänna, med handen på hjärtat att jag är en minst lika duktig baktalare som alla andra, men vill inte vara det och vet liksom inte hur jag ska ta mig ur den här onda cirkeln.
Är så förbannat trött på att allt skitsnack som förekommer bland oss människor! Som jag skrev ovan så är jag minst lika delaktig som andra, men vill kunna sluta med att vara så falsk och köra med öppna, ärliga och raka kort! Har till och med börjat fundera på att dricka (jag ser mig själv som nykterist) enbart för att våga öppna upp och vara sann om vad jag egentligen tycker! Men det är ju samtidigt inte jag.
Vet inte om jag är på väg att bli psykiskt sjuk eller vad det handlar om. Orkar inte med människor och mig själv längre! Har så svårt att läsa av andras åsikter och vad deras intentioner är. Är det så att de "smilar" upp sig och säger bra saker om mig, för att i nästa stund snacka skit bakom ryggen på mig?? Varför i hela friden kan inte människor vara så pass öppna och ärliga, att man säger rakt ut vad man egentligen menar? Ska man behöva linda in allt i bomull hela tiden?
Känner mig så värdelös som människa, vill inte känna så, men ibland orkar jag helt enkelt inte med allt. Suicidtankarna finns alltid nära till hands, men är det egentligen att dö jag vill? Det finns ju så mycket att leva för, och jag tror (eller hoppas i alla fall) att någon/några skulle sakna mig om jag valde den vägen.
Någon mer som känner igen sig? Känner mig typ som den mest ensamma människan i världen att känna så här.
