Citat:
Ursprungligen postat av
Heretic77
Jag klippte ut ett stycke jag vill kommentera.
Jag håller med i mycket, men just skam tror jag många av mördarna känner. Speciellt MH i detta fall. Jag tror det är svårt även för dom själva att erkänna vad dom har gjort. Att erkänna sina brister och be om förlåtelse sitter djupt inne hos dom flesta.
Det är mycket lättare att neka än att förklara för nära och kära vad dom gjort. Men när bevisen blir överväldigande måste dom komma med en förklaring. Det hittas då på ursäkter och förmildrande omständigheter för att hitta förklaringar till det vidriga dom gjort. Och riktigt där verkar inte utredningen vara ännu.
Hm, du kanske har rätt.
Får grunna lite och läsa på mer.
Jag måste säga att det är svårt att fatta hur vissa av de här mördarna fungerar. Man lär sig lite efter åren, men det är något som tar tid och som kräver att man verkligen lyssnar, läser, läser på...
Tänker på att t ex för Stefan Davidssom var fasaden oerhört viktig. Så att vara utåt sett en person med bra utbildning, perfekt barndom, perfekt familjeliv och jobb, leva medelklassliv med villa, familj, sport var otroligt viktigt.
Men jag uppfatttade inte att han kände skam riktigt när fasaden brast. Allteftersom åren gick, hans perfekta liv krackelerade, hans tidigare status som frontfigur inom geocachingen och som perfekt granne sjönk dramatiskt, så verkade han själv typ "förvinna" som männsika.
Man såg bilder från vallningen under rättegången, han såg blek och avmagrad ut. Ihopsjunken...
Så min tanke då var mer att det som Stefan D inte kunde känna, allt det som färgar våra liv; kärlek, glädje för vardagsting, nöjdhet av att bara vara, det kanske han aldrig kunde känna?
För honom krävdes det mer. Att vara pilot, att vara en hjälte i grannskapet, att vara bäst i geocaching, att vara ledre för event, att ha både familj och e älskarinna i sex åt i hemlighet och kunna briljera med sina "två fruar". Också kontroll över både fru och älskarinna. Kunna leka katt- och råtta i sina geocaching texter, med underfundigheter som kunde väcka frågor men svaren visste bara han och Lena. Osv.
"Skammen" tänker jag, inte är skam på det viset? Utan mer ett behov att ha makten, kontrollen, kunna styra över andra och att status blir typ det enda de har att kunna färga livet med.
Lite av det som man anat med JJ. Att var gruppledare, att kunna avgöra vem man förlåter och har ett förlåtparty för, att skapr konfliker (spänning) och få med sig en del på sin sida, de andra är fiender (drama). Kunna få killar som till och med är upptagna.
Och när det försvinner, då finns inget kvar?
För JJ, då (utan att vet förstås) skulle det kunna vara en känsla av att ha förlorat kontrollen, mer än att känna skam för brottet?
Samtidigt har jag läst att det finns mekanismer hos vissa mördare som gör att delar av brottet vill de förtränga, så till den milda grad att de verkligen inte vill kännas vid det alls.
Men som sagt, det krävs mycket kunskaper för att förstå mekanismer och olika personlighetsstöringar, vilket jag då inte har.
Och som sagt, jag vet för lite om personerna egenligen för att veta om det stämmer alls. När man läser FUP kan det se helt anorlunda ut.
