Hantera sexårstrots

Herrejävlar! Hålla fast en unge tills polisen kommer?! Då har situationen spårat ur för länge sedan. Varför ens tillåta det att gå så långt? Fanns det inga andra verktyg du kunde ta till innan det behövde gå så långt? Du har ju helt missat viktiga bitar i uppfostran som att förebygga genom att diskutera igenom regler och förhållningssätt. Låter helt sjukt i mina öron! Varför avlägsnades han inte bara från rummet istället för att du ska sitta som en idiot och hålla i hur länge, en timme eller?! Nu verkar han inte fått ont utifrån din beskrivning, men fasthållning är inte bra! Finns andra vägar att gå.

Om fasthållning i Svenska Dagbladet:

”Att hålla fast utagerande elever för att få dem att bli lugna är en ineffektiv och mycket farlig metod. Skolledare och huvudmän behöver ta ansvar för att metoden inte förekommer, genom tydliga riktlinjer och mer stöd till personal, skriver tolv psykologer.

Det senaste året har det i medierna rapporterats flera gånger om fasthållning av barn i skolan. Med fasthållning menas att ett utagerande barn hålls fast i sittande eller liggande position tills barnet lugnat sig. Fasthållning är ytterst farligt; det finns många dokumenterade dödsfall av fasthållning i inter*nationell forskning, liksom det finns svenska exempel på frakturer som följd av fasthållningar.”

https://www.svd.se/a/blE5d/fasthallning-av-barn-i-skolan-maste-upphora

TS, Ditt barn kanske är kravkänslig i kombination med diagnos. ADHD eller autism? Barn med diagnoser är ofta ”udda” i den åldern, utåtagerande, ofta med mycket integritet. Behöver större förståelse och tydligare ramar än andra barn…

Ja han har aldrig tjutit på det där sättet efter det, när vi påtalar hur pinsamt det är att han gnäller som att han blir torterad till den grad att polisen kommer, bara för att han I förlängningen inte fick slå sin syster.

Man hade kunnat tro att han hade fått ett hållhake på oss, när han kan få polisen att komma.
Men han är gammal nog att förstå att de inte tänker göra något åt att han ropar varg på det där sättet.
Resultatet blev iallafall någorlunda hyggligt. Polisen kom inte specifikt för att jag höll i honom, utan polisen kom för att han var alldeles för dramatisk och ostyrig.
Det känns skönt att kunna påtala det.

Men okej, fasthållning är kanske inte så bra.
Jag ser det fortfarande som det mindre dåliga alternativet, även om det innebär risker.
Jag menar, alla andra alternativ jag kan komma på fungerar inte lika bra.

Att prata om det, ja det gjorde vi, men det hjälpte inte.
Att gå ut med honom, då är risken att han sticker och försvinner, och det kan ju precis hur som helst. Kanske han avreagerar sig på någons bil, och det är inte en ekonomisk börda vi har råd med.
Skicka in honom i ett annat rum, återigen risk att interiören tar stryk. Vi har inte råd med hur mycket renovering som helst. Faktum är att vi inte har råd med renovering alls om vi inte ska avstå från allt annat än korv och makaroner.

Det är bara bra om han förstår redan nu att som kille, då får man inget medhåll av att känna sig förtryckt (dessutom på uppenbart själviska och oresonliga villkor).
Jag får det inte, och jag borde inte heller få det.

Det finns ju alternativ form av inlåsning i vadderade rum, eller tvångströjor, om man nu ska ta effektivt avlägsnande i åtanke.
Men vi vet båda två redan nu att det blir rubriker i nivå med Fritzl om någon skulle få reda på att sådant förekommer, så man kan förstås inte göra så. Dessutom skulle det nog kännas mycket mer kränkande, och det är väl inte heller bra.

Många svar här! Jag har läst alla, men svårt att svara på allt så jag svarar på många inspel samtidigt här:

Dusch - Jag repeterar: inte min universalmetod för att bryta mönstret, det var en engångsgrej för att det ändå var dags att duscha. Eftersom 6yo inte samarbetade, var pappa inte lika försiktig som vanligt. Och det funkade.

Ge två alternativ för barnen - Det funkade på äldre barnen, 6yo har genomskådat det och väljer alternativ tre. Erbjuder vi macka eller ägg till frukost, säger 6yo chips.

Förbereda barnen på vad som ska komma - Yes, det gör vi. Då det funkar väldigt bra är det något vi applicerat genom hela föräldraskapet. "Om 10 minuter är det dags att sova, så ni vet". Då är de inställda på det, och vi minskar tjafset, det kommer inte som en blixt från klar himmel.

Bli fysisk med barnen - Detta är en vattendelare, tydligt det. Vissa är emot allt - aldrig hålla fast, aldrig stå i vägen, aldrig lyfta upp. Andra är ok med det. En tredje kategori tycker man ska ge ungen en lavett. Jag vet var jag står. Är ungen på väg att skada sig själv, andra eller förstöra något är det mitt ansvar att stoppa det. Med en lagom mängd handpåläggning, utan att slå eller skada.

Ordet "Nej" - Detta ska undvikas, enligt många i tråden? En trigger för barnet? Sorry, det köper jag inte. Jag förklarar gärna varför det är nej med mina barn, har en dialog om hur jag tänker, men jag tänker inte sluta säga nej. Barn är smarta, nog förstår de att "nej" betyder samma sak som "det går inte", varför de skulle bli mer triggade av ett "Nej" än en omskrivning förstår jag inte. De ska kunna ta ett nej utan att tappa besinningen.

Förebygga trotsen - Njae, detta köper jag inte riktigt heller. Några av er resonerar att om jag varit uppmärksam på signalerna kunde jag undvikit utbrottet (när utbrottet kommer är det redan för sent). Det är inte en långsam uppbyggnad till trotsen, den kan komma som blixt från klar himmel för smågrejer som jag aldrig hört ett ord om förut. Typ, att 6yo ska ha med sig surfplattan till förskolan på uppstuds precis när vi ska gå. Hur förebygger man det, om inte 6yo själv ens visste att detta spontana vilje-infall skulle ske?

Stövlar i sängen - Här förvånar det mig hur många som är OK med att låta sitt barn sova med smutsiga stövlar i sängen... eller putsar ni stövlarna före, bara för att barnet bestämt det? Jag köper att barnet kommer inse ganska snabbt att det är en dålig idé och släppa det när det fått pröva, men att jag ska behöva putsa stövlar/byta sängkläder och dammsuga för att den insikten ska uppnås... hell no. Pappa vet att det blir dåligt, pappa förklarar gärna varför, pappa bestämmer. Punkt slut.


Gråskalan tycks vara svår att greppa för många, så de har gått på svartvitt - "lägg aldrig hand på ditt barn". Jag är helt enig med dig, ibland krävs det att vi vuxna använder vår fysik för att få rättning i ledet. Det finns inget egenvärde i att skada barnet och det är inte heller syftet, utan det är att få dem att sluta förstöra för andra, skada andra eller sig själv, förstöra egendom och liknande.

Ja, jag läste den historien. Den ungen skulle tydligen bemötas lågaffektivt pga ADHD/Autism, men wtf. Om ungen saboterar för hela verksamheten och vägrar flytta på sig, måste vi vuxna få ingripa. Alternativt, sätt ungen i särskola? Jag hade som förälder ALDRIG drivit detta vidare. Min unge sabbade, vuxen löste problemet, be om ursäkt och gå vidare.

Visst att ungen har bokstavskombinationer med rättsprocessen bekräftar ungens känsla av att han inte gjort något fel, utan övergreppet skedde av läraren. Det är helt bakvänt och slöseri med skattepengar att köra en hel rättsprocess på det.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/y3Qppx/hd-befogat-att-larare-lyfte-bort-elev


Tack! Se ovan om duschen.


Avledningsmanövrar kan funka, men inte när 6yo uppnått "okontaktbar"-tillståndet. Då funkar ingenting. Möjligen mutor, men vi kan inte säga "vill du ha chips" när han just försökt slå mig i pungen.

Till sist: Jag är inte alls orolig att den här fasen kommer gå förbi. Vi har en viljestark 6yo men dessa utbrott är på en helt annan nivå, det har inte hänt tidigare och helt säker på att det går över.

Uppskattar allas input. Känslig fråga detta med hur man uppfostrar sina barn.

Men du verkar inte förstå att det finns fler sätt att disciplinera sitt barn. En välriktad lavett vid RÄTT tillfälle är den bästa lärdomen. Det är ingen som påstår att du ska slå ditt barn. Men att ha en lavett i verktygslådan vid rätt tillfälle är en helt annan grej. Man kan inte alltid resonera med en sexåring. Några av mina vänner växte upp med detta och även jag. Var ingen av oss som sprang runt på stan eller mobbade andra för det. Man lär sig att man kan inte bete sig hur som helst.

Förstår inte dessa föräldrar vilken otjänst dom gör mot sitt barn? Dom har inte lyckats få pli på sitt barn, oavsett om det försvåras med bokstavskombinationer, så ska man tacka dom som löser en konflikt det på bästa möjliga sätt utan illvilja eller hårdhandskar. Man kan inte invänta en skolpsykolog och ha en 2 timmars lågaffektiv dialog när hela verksamheten står still pga uppståndelsen med soffan. Det är OREALISTISKT även om det är önskvärt.
Hela grejen med att ta åt sig personligen och anmäla, anmäla, anmäla, så fort någon tillrättavisat sitt eget barn som inte kan bete sig resonligt är en rutten sjukdom. Ser dom bara att barnet är ledset och agerar i affekt? Anser dom att barnet är deras egendom som ingen får "hantera" trots man lämnar bort dom 6+ timmar om dagen? Tar dom bara precis allting som kan anses vara kritik personligt? Handlar det om pengar? Jag ser ingen väg som heter "vi gör det för vårt barns bästa" här.

Detta börjar väl bli lite OT och troligen kör jag en "preaching to the choir" men ja.

Men det låter som ett barn med diagnos eller liknande? I normala fall slår inte 6-åringar sönder inredning, bilar eller sticker långt iväg bara för att de (fysiskt) blir avvisade från/till ett rum. De kan testa någon gång att slå sönder något men inte att det tillhör normalfallet att man börjar fundera på om man har råd att ersätta skador som kan uppstå. Då handlar det om något annat högst troligt.

Att blir hänvisad till sitt (olåsta) rum med information om att man är välkommen tillbaka när man har lugnat ner sig är inte kränkande för barn utan en direkt konsekvens av ens beteende eftersom övriga i familjen inte ska behöva stå ut med skrik/bråk. Alternativt att du avlägsnar ungen (fysiskt) bort från en situation exempelvis bort från sin syster. Det betyder inte att du ska hålla fast eller något utan ta tag i barnets klädesplagg för att med lätt kraft föra barnet framåt. Barnet kan protestera genom att sätta sig eller något men bär då upp barnet så barnet ställer sig upp igen och fortsätt framåt bara. Inte svårare än så. Men som sagt, prata med barnet i vardagen om regler och om hur man uppför sig så undviker du många konflikter.

Nyckeln i det hela är att du som förälder ska vara en trygg klippa att lita på. Inuti en 6-åring stormar det. Det är mycket känslor och mycket att förstå sig på i världen. Mycket sociala koder och regler att lära sig. Ibland blir det kaos och känslorna tar över. Då ska du som förälder hålla dig lugn, trygg, stabil och konsekvent så att barnet ser att du går att lita på. Ibland behöver man bli fysiskt men aldrig så det kan skada.

Du ger inte ett enda konkret exempel på vad som sker innan ett utbrott, dessutom är du övertygad om att du har rätt. Din envisa åsna! Tänk om du inte har rätt?

Och vad är det för fel med att förebygga trotset? Hur bekväm får man vara? För dig är det som en blixt från en klar himmel, men utbrottet har en orsak, och det är din uppgift som förälder att ta reda på det. Det är ingen blixt från en klar himmel om din son uttrycker sin önskan om något och du direkt blockerar den. Du vill inte se ditt eller din frus agerande i hur trotset uppstår. Du beter dig auktoritärt, hon undfallande.

Om utbrotten kommer impulsivt är det en mental överbelastning hos barnet. Vill ni hjälpa det behöver ni fundera över orsaken, inte symtomen. Om ni inte vill skärskåda er själva, ta hjälp av psykolog (en bra sådan, och det märker ni efter första besöket). Se till helheten, vad hos er eller omgivningen är för tufft att hantera för sonen. Hur har han det i skolan till exempel, andra större förändringar i livet osv?
—-

Tänker du fortsätta säga nej ”bara för att”? Låter som att du är rädd för en prestigeförlust. Skärpning!

https://rullavagn.nu/artikel/nej-nej-nej-experten-om-varfor-det-inte-funkar-att-saga-nej/

—-

Hur vet du att det går över? Du raserar ju ungens tillit. Är det ett mantra som du upprepar för dig själv för att slippa se din brist på ödmjukhet och vilja att förändras? Nu har du chansen att inse att du inte är Herr Perfekt och att du fortfarande har saker att lära. Det är jobbigt att se sina brister ibland, barn är våra läromästare. Att du startat tråden visar att du ändå känner att något är fel, för det var väl inte ryggdunkningar om vilken bra pappa du är som du ville höra?

Du är säkert en bra pappa på många sätt OCH du kan bli ännu bättre.

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/barn-och-familj/barn-och/granssattning

Ja det stormar ganska kraftigt i mig också.

Jag behöver jobba, plugga och så vara en balanserad styvfar, för annars kommer min fru lämna mig, jag blir ensam, och börjar antagligen knarka igen, såvida jag inte tar livet i mig.
Och det är inte så lätt, med tre barn som i tur och ordning hittar på provocerande saker, plus frun som är stressad och inte alltid orkar hantera sådant.

Jag vill påstå att jag är den som spelar med lite högre insats än vad barnen gör.
Det enda jag "egentligen" förväntar mig är att de går till skolan när det är dags för det, och att de inte slåss eller är dumma med andra (som sina kompisar, varandra och oss) och det skulle vara fint om de hjälper till i hemmet lite ibland också, men det är inget absolut måste om de beter sig så älskvärt precis hela tiden så att jag får lättare att se mellan fingrarna med det.
Precis som deras tonåriga storasyster. Helt perfekt på alla sätt och vis, för hon är den enda personen av oss alla som jag inte kan komma ihåg gjort en enda sak jag direkt haft något emot på över typ ett år (mig själv inkluderat, jag är förstås ganska missnöjd med att ibland må så dåligt att det helt enkelt inte går att producera någon vänlig och respektfull respons). Och då var det för att hon behövde bo med sin egen pappa. Allt vart bra som genom ett trollslag när hon flyttade till oss ett tag.

Jag har exakt samma krav på mig, men måste även vara både produktiv och kreativ, och så ska jag lyckas köra bil på ett säkert sätt även när jag är arg som ett bi.
Att aldrig göra något dumt är enkelt.
Att bara både kreativ, produktiv och positiv när man regelbundet blir provocerad, det är sinnessjukt svårt.

Har jag ångest ibland?
Absolut. Jag måste kliva upp tidigt nästan varje morgon, fastän jag över 25 dagar per månad inte går till något jobb (jobbar väldigt långa pass).
Frun vill nästan aldrig umgås på kvällarna längre. Tidigare i förhållandet var det den tiden vi hade ifred och kunde umgås en stund, nu är det tack och godnatt så fort barnen somnat, eller typ är på väg att göra det iallafall. Så det känns som ett den där enda lilla saken som gjorde precis allt värt det är borta, så istället lever jag för att vara produktiv. Sätt mat på bordet, kör bilen till alla ärenden, plugga, städa.

Visst, det är väldigt meningsfullt. Men när moroten jag hade har minskats till en liten stump så känns det som mycket jobb för lite lön.

Hade de bara hållt sig i schack skulle det vara extremt mycket enklare för alla.
Jag håller mig i schack i en enkel tillvaro, inga problem.
De håller sig inte i schack bara för att det är lugnt och tryggt, utan känner ganska lätt att saker står lite för stilla och måste röra upp ett rabalder.

Mina känslor är i praktiken viktigare än deras, för har inte jag någon mental stabilitet kvar så rasar väldigt många andra saker just för att jag inte kan se till att de fungerar.
Har inte de någon mental stabilitet kvar, ja det är olyckligt. Men de har bara sociala koder att förhålla sig till och har den enkla lösningen att inte göra något alls. Då försvinner alla de gemensamma problemen. De måste aldrig någonsin vara produktiva de närmsta väldigt många åren, egentligen.

Du skulle ha adresserat det här beteendet innan barnet fyllde tre år... Nu straffar det sig.
Det är kört för ungen, kommer att ligga i ett dike i emo-kläder, nyknullad och nerspydd när hon är 13. Grattis.

Jag tror vi är på det stora hela helt överens.


Ok, först och främst: Kalla folk för "envisa åsna" är generellt ett dåligt sätt att öppna dem för dina argument. Om du inte ens pallar läsa mina inlägg utan att övergå i invektiv, hur klarar du umgås med små barn?

Sedan: vad som sker innan utbrott? Vardagen. Barnen leker, tittar på tv, spelar platta. Inget speciellt. Sen ska vi göra något: Gå och lägga oss, stänga av, gå till förskolan, äta.

Sen får 6yo för sig något som inte funkar. Att den ska ha en mask på sig medan vi äter, stövlar i sängen, surfplattan till FSK. Den sortens grej. Och det är ett hårt nej på den, det är inte uppe för debatt.

Barn är barn. Själv fick jag för mig att ta med mig min katt till förskolan. Konstigt att jag fick nej på den. Dumma föräldrar!

Jag tror du överanalyserar. Alla barnens impulser och känslor behöver inte ha djupt rotade skäl som alltid behöver tas extra hänsyn till och gå till psykolog för att reda ut. I vissa situationer är det föräldrarnas ord som gäller, för det är vi som är ansvariga och vuxna helt enkelt.

"Tänker du fortsätta säga nej ”bara för att”? Låter som att du är rädd för en prestigeförlust. Skärpning!"

Nejdå. Prestige är inte saken. Ett nej som vänds till ett ja visar barnet att det funkar med tjat och gnäll. Det är så man får ungar som ligger och sparkar och gråter på golvet på ICA för att de inte får glass en tisdag i november. Så, ska jag svänga i en fråga, krävs det att jag inte sagt ett hårt nej först, och att barnen förstår att det här är ett undantag, inget som vi gör som regel.

Jag kan absolut gå med på ungarnas önskemål om saker som spelar mindre roll. Att de får dela säng en onsdag kväll, att de får ha en annan pyjamas (mot motprestationen att de fixar pyjamasen snabbt och inte tjafsar när de delar säng), men vissa grejer finns det inget förhandlingsutrymme om. Sorry not sorry.

"Om utbrotten kommer impulsivt är det en mental överbelastning hos barnet" - Eller så är det bara en trotsperiod, som ungen hade vid 3 år, och syskonen också hade, som alla barn går igenom...

"Hur vet du att det går över? Du raserar ju ungens tillit" - För att trotsperioder är vanliga och detta beteende inte förekommit tidigare. Nej, jag raserar inte ungens tillit. Om något gör jag det jag är satt att göra: Jag sätter gränser. Barn behöver ramar att växa inom. Utan ramar, om de får fatta beslut de inte är mogna för, tror jag det gör dem osäkra och frustrerade. Jag är deras vägvisare, att inte visa vägen är att svika mitt uppdrag.

Skulle detta pågå i flera månaders tid skulle jag vara orolig. Nu har det varit en vecka drygt, och jag är trygg i att det kommer gå över.

"Att du startat tråden visar att du ändå känner att något är fel, för det var väl inte ryggdunkningar om vilken bra pappa du är som du ville höra?"

Jag ville främst ha fler konkreta råd på hur folk hanterar situationer där barnet spårat ur. Men också ge min syn på det. Få lite medhåll eller mothugg på om jag eller min fru hanterar det bäst.

Är fysioterapeut och har jobbat med en massa problembarn/vuxna inom psyk/hab tillsammans med psykolog, logoped och lite andra. Jag tycker du generellt använder dig av bra metoder. Du verkar förstå att det inte är lönt att bråka med barnet i affekt och att man aldrig tar till våld, men också att det är du som bestämmer.

Många föräldrar är idag för mesiga i sin uppfostran vilket tyvärr eggas på i dagens samhälle av alla tyckande tanter. Tydliga gränser och förklaringar av vad som kommer hända, inga tomma hot osv. är jättebra.

Försök kartlägga vad det är som händer innan situationerna uppstår. Är det något ni hade kunnat göra annorlunda? Skriv ner det fysiskt. Sen kan det faktiskt finnas en poäng i att låta ungen få som den vill ibland när det gäller ofarliga saker.

Man kan säga att du har en metaforisk trappa. Varje gång ungen inte får som den vill klättrar den upp ett steg. Vid ett visst antal steg kommer barnet över en metaforisk linje och går i affekt som du beskriver. Det som får barnet att gå upp ett steg kallar vi för belastningsfaktorer. Du kan plocka bort vissa av dessa genom att som tidigare nämnt låta barnet få som det vill ibland. Barnet lär sig inte att beteendet är ok så du behöver inte vara orolig för det. Du kan fortfarande vara tydlig med att beteendet inte är normalt.

Sen kan det vara så att det bara krävs ett steg för ditt barn att gå i affekt men det är extremt ovanligt. Det många inte tänker på är att belastningsfaktorer kan även vara annat, nästan vad som helst. Generell stress över någonting, något som hänt i skola/förskola, sjukdom osv.

Nu blev det ändå lite psykologiludd men konkret: 1. skriv ner vad det är som leder fram till ett utbrott. Fundera på vad du kan göra annorlunda. Det kan vara något som kräver energi från dig och som känns som en "vinst" för barnet, men det gör inget. Du behöver inte vara rädd för att ditt barn får en "positiv belöning" som det heter på psykologspråk, det där är en grov förenkling av hur barn lär sig.

2. Var uppmärksam på andra belastningsfaktorer och välj dina strider.

3. När barnet går i affekt, prata inte med barnet direkt efter när du "når fram" till barnet. Detta är en känslig återgångsfas och risken är att du trissar upp barnet igen. Oavsett är inte barnet särskilt mottagligt. Gör någon lugn aktivitet, bjud på en kopp choklad eller något och SEN prata om beteendet och vad som hände när barnet är på bra humör. Då tar barnet till sig och återigen, du belönar inte dåligt beteende.

Det här funkar på diagnosbarn/vuxna som kastar möbler på folk och slåss när vårdpersonalen faktiskt lyssnar på våra råd, så lär funka för en utåtagerande sexåring. Sen förstår jag att det kan kännas hopplöst och det är jävligt jobbigt med vissa barn. Det känns kontraproduktivt att "belöna" dåligt beteende men det fungerar inte så.