Citat:
Ursprungligen postat av
Merapi
Låsa in människor i roller de inte är skapta för, är det verkligt stora problemet i världen ja.
Men i detta fallet är det alltså inte rollen som är problemet utan identiteten.
Återigen...80% av dessa är alltså inte i något "tillstånd" av könsdyfori bara för att de uppfyller kriterierna för det just där och då. Resonera då inte som OM de hade det då.
Problemet vården m.m. har med detta är att det är extremt svårdiagnosticerat tillstånd, som inte är objektivt mätbart överhuvudtaget eftersom det handlar om människors identiteter.
Inte heller är det någon sjukdom.
Men detta gör inte att de barn som nu verkligen har ett annat kön än det vi nu tror att vi ser...inte skulle lida, eller riskera att ta allvarligt skada om vi inte hjälper dem i tid.
Och det vården/ forskningen m.m. måste göra är att hitta rätt metoder för att ringa in rätt grupp.
Och det samhället måste göra är att öka förståelsen för detta fenomen.
Uppföljningsstudierna görs på de barn som sökt vård för könsdysfori och där läkarna konstaterat att de vid den tidpunkten (när de var barn) uppfyllt alla kriterierna.
Det är så man vet vilka personer man senare ska följa upp. När den här gruppen sedan följs upp i vuxen ålder visar det sig att 80% av dem inte längre anser sig vara i behov av vård. Och de allra flesta är homosexuella i vuxen ålder.
Du verkar efterhandskonstruera ett resonemang om att ”
eftersom de inte längre är könsdysforiker var det inte riktig könsdysfori de hade”. Det är bara en lek med ord. Det ändrar inte på det grundläggande faktumet. Att köpa premissen om att den som inte är dysforiker i vuxen ålder därmed per definition inte var det som barn heller ändrar ju ingenting. Problemet (i så fall) är i praktiken exakt detsamma, men man får då beskriva det som att det i en population av 100 barn dom visar symptom och uppfyller diagnoskriterierna så är 80 av dem ”falskt positiva”, medan endast 20 av dem är genuina dysforiker. Och det finns inget sätt att avgöra vilket barn som faller in under vilken kategori förrän barnen har genomgått puberteten och de ”falska dysforikerna” sorterats bort.
Slutsatsen blir densamma; sannolikheten att barnets dysfori kvarstår är låg. Genomgång av puberteten hjälper. Man bör därför iaktta stor försiktighet och inte blint lita på vad barnet säger, och undersöka vad som sker under puberteten som får barnet att bli tillfreds med sin kropp (denna vinkel är dock tabubelagd eftersom väldigt många tycks vilja att transpersoner ska gå djupare in i sin egen fiktion i stället för att acceptera det kön de fötts som).
Du har rätt i att vården behöver bli bättre på att ringa in rätt grupp. Du har också rätt i att de barn som söker vård för detta lider. Att uppleva ett lidande är
ett av huvudkriterierna för att diagnostiseras med könsdysfori, så även de 80% som kommer över sin dysfori kommer att ha upplevt ett lidande.